Kolumn: Den goda hustrun – ironi eller allvar?

Nu är 1960- talets kvinnokamp aktuell igen. I en fransk film utan vare sig distans eller ironi. Och i en amerikansk tv-serie med något fler nyanser och större djup.

Det är länge sedan en film gjort mig så konfunderad som Martin Provosts La bonne épouse - Den goda hustrun.

En lättsam dramakomedi om en hustruskola i en lantlig fransk idyll mot slutet av 1960-talet.

En skola för unga flickor som den eleganta föreståndarinnan Paulette (Juliette Binoche) och hennes gubbsjuka make skall fostra till att bli goda fruar.

Vilket innebär att de lär sig handarbeta, laga mat och servera te på rätt sätt. Vid sidan av att axla rollen som vacker accessoar.

Låter det roligt?

Det lustiga är att det inte alls är särskilt lustigt när Paulette inser att en kvinna kan klä sig i långbyxor.

Eller när flickorna brister ut i ett sång- och dansnummer som bygger på uppräknandet av namnen på feministiska förkämpar.

I det skedet är jag faktiskt så generad att jag nästan blundar. Medan jag funderar över varför jag blir så provocerad av Provost.

Bristen på distans

Med sin air av förgångenhet påminner Den goda hustrun om att #metoo-vågen inte obruten rullade in över Frankrike.

Medan kvinnor världen över protesterade högljutt anmälde skådespelaren Catherine Deneuve och ett antal andra fransyskor avvikande åsikt.

Man ville bland annat dra en skiljelinje mella våldtäkt, flirtande och ridderlighet.

Efter en kritikstorm bad Deneuve om ursäkt för att skrivelsen gett upphov till tolkningar om att man förminskade betydelsen av våldtäkt - men vidhöll att hon stod bakom det övriga innehållet.

Frågan är om en stagnerad syn på manliga och kvinnliga roller kan förklara hur en film som La bonne épouse varit möjlig att förverkliga utan vare sig ironisk touch eller en dos distans?

Eftersom greppet stundvis närmar sig det farsartade berörs man inte nämnvärt av vare sig Paulettes motvilliga sex med maken eller det ögonblick då hon tar kontroll över ekonomin.

Inte heller flickornas insikt om att man kan studera det egna underlivet med spegel känns revolutionerande i en kontext som hela tiden gränsar till det fåniga.

Verkligheten kallar

När jag googlar efter recensioner av filmen i hopp om att finna stöd för min irritation visar det sig att verkligheten bara förvärrar situationen.

Den internationella titeln ”How to be a good wife” kastar mig nämligen ner i ett kaninhål av tips på hur man blir en bättre hustru.

Otaliga texter fyllda med goda råd författade de senaste åren – av människor som inte ens var påtänkta 1967.

Råd om hur jag som kvinna borde lyssna mera uppmärksamt, stötta bättre, städa flitigare, sluta gnälla, vara punktligare och vänligare.

Jag borde ju förstå att min man efter en tung dag på jobbet kan vara i behov av en varm famn i ett hem fritt från krav.

Och hur viktigt det kan anses vara att "bli gift" inser jag senast när jag ställs inför den danska dokumentären School of Seduction, 2019.

Här besöker vi en modern, rysk hustruskola där giftashungriga kvinnor får lära sig vad män uppfattar som sexigt och attraktivt.

Plötsligt känns Provost inte riktigt lika världsfrånvänd längre.

Varför så irriterande

För fem år sedan är det fullt möjligt att jag inte reagerat så starkt på La bonne épouse – men i dag är den svår att svälja.

Betydligt lättare är det att ta till sig Cate Blanchetts konservativa hustru i den verklighetsbaserade HBO-serien Mrs America. Här finns den nyansering som krävs för att skapa en känsla av relevans.

Phyllis kamp mot kvinnokampen är på många sätt motbjudande, men den avslöjar samtidigt hur hon anpassar sig till det rådande systemet.

I det brandtal hon håller i det första avsnittet formuleras en tanke som länge varit en fixstjärna i jämställdhetsdebatten:

Vad händer när den forna hemmafrun erövrar en plats i yrkeslivet och ändå vill ha familj - axlar hon då inte två jobb på en gång?

I en tid då vi har kvinnliga ministrar med småbarn och män som prioriterar familjen framom karriären kan det här uttalandet kännas förlegat och unket.

Men bloggarna, artiklarna och dokumentären om en av 2000-talets hustruskolor får mig att undra om det ändå inte fortfarande har en klangbotten?

Vid närmare eftertanke borde jag kanske inte alls skälla på Provosts film utan vara glad över att han besvärat sig med att paketera in kvinnokampen i ett väldoftande och glansigt omslagspapper?

Då kanske det glada budskapet når även den som annars stressar för att hinna “gå ett sista varv med dammvippan och möta sin make fräsch och utvilad då han kommer hem från jobbet”.