Kommentar: Nationalteaterns helomvändningar visar hur viktigt det är att konstnärliga val kan motiveras

Debatten kring Nationalteaterns uppsättning Kaikki äidistäni handlar inte om vem som ”inte får” spela vad. Däremot understryker den hur viktigt det är att konstnärer och institutioner kan motivera sina konstnärliga val.

Finlands Nationalteater har sedan i fredags gjort två helomvändningar och landat precis där den började.

Föreställningen Kaikki äidistäni, en teaterversion av filmregissören Pedro Almodóvars kolossalt prisbelönta film Todo sobre mi madre (1999), hade siktet inställt på premiär i dag den 16 september.

Men under helgen blossade en hetsig debatt upp på sociala medier. Debatten handlade om Agrado, en viktig sidokaraktär i filmen som är transkvinna.

I Almodóvars film spelades rollen av den kvinnliga skådespelaren Antonia San Juan. Men rollen i Nationalteaterns uppsättning skulle rollen spelas av en manlig skådespelare, Janne Reinikainen.

Det fick bland annat konstnären Camille Auer att ifrågasätta rollbesättningen i ett öppet brev till Nationalteatern på Facebook (på finska).

Auer och andra debattörer på sociala medier poängterade hur ansvarslöst det var av Nationalteatern att bidra till negativa och skadliga stereotypier om transkvinnor genom att framställa dem helt enkelt som ”män i klänning”.

Föreningen Trans rf. publicerade en grundlig genomgång av hur Nationalteaterns rollbesättning är destruktiv (på finska). Det handlar framför allt om att den förstärker fördomar som orsakar våld mot transkvinnor.

Kritiken chockade teatern och i lördags meddelade Nationalteatern att premiären den 16 september skulle skjutas upp. Teaterchefen Mika Myllyaho meddelade att man skulle hitta en annan skådespelare för rollen.

Myllyaho hävdade att regissören Anne Rautiainens ursprungliga avsikt varit att anlita en skådespelare som är transkvinna för rollen.

Men då någon sådan skådespelare inte kunde hittas fattades det ”snabba beslutet” att besätta rollen med en manlig skådis – ett misstag som teatern nu skulle åtgärda, sade Myllyaho.

Helomvändning efter tvärstopp

Skådespelaren Janne Reinikainen tog däremot kontakt med Helsingin Sanomat och meddelade att hela kontroversen byggde på ett missförstånd.

Nationalteaterns teaterföreställning utgick från en scenadaptation av Almodóvars film skriven av den brittiska dramatikern Samuel Adamson.

I Adamsons manus är Agrados karaktär inte en transkvinna utan en manlig transvestit, underströk Reinikainen.

Men teaterledningen hade redan gått ut med beslutet att byta skådespelare.

Varken Myllyaho eller regissören Anne Rautiainen visade heller någon vilja att backa upp Reinikainens bedömning i offentligheten, möjligtvis då han givit några olyckliga uttalanden för HS angående karaktären Agrados fysiska egenskaper.

Men i måndags gjorde Nationalteatern en helomvändning och meddelade att premiären trots allt inte skjuts upp.

Teateragenturen Nordic Drama Corner som bevakar rättigheterna för Samuel Adamsons scenadaptation bekräftade Janne Reinikainens uttalande.

Karaktären Agrado är i teatermanuset faktiskt en manlig transvestit, inte transkvinna som i filmen. Reinikainen i denna roll har godkännandet av dem som bevakar pjäsrättigheterna.

Därmed var frågan löst, men ändå inte. Produktionen Kaikki äidistäni har således premiär som planerat med Reinikainen i rollen som den manliga transvestiten Agrado.

Men diskussionen hann ändå vika in på principiella spår om vilka skådespelare som får spela vilka roller.

Förenklat sett, är det så att bara transkvinnor får spela transkvinnor? Får vita heteromän bara spela vita heteromän?

Konstnärliga val bör kunna motiveras

Somliga debattörer som Helsingin Sanomats tidigare teaterkritiker Suna Vuori försvarade principen att skådespelare ska få spela vilka roller de vill.

Vad är annars poängen med teaterkonst, om inte att leva sig in i andra människors erfarenheter och perspektiv?

Konstnärlig frihet är givetvis en princip som alltid ska försvaras. Men med frihet kommer som känt ansvar.

Det handlar inte om vem som ”inte får” spela vad, utan om att konstnärer och institutioner bör kunna motivera sina konstnärliga val, särskilt då det handlar om känsliga frågor som varför de väljer att representera utsatta grupper på ett visst sätt.

Nationalteaterns kommunikation vittnar om en grundläggande förvirring kring vem de över huvud taget har tänkt sig representera på scenen, transkvinna eller manlig transvestit? Det är svårt att betrakta som ett uttryck för konstnärlig frihet.

Det är inte heller ett sympatiskt drag att den som ensam fick försvara rollbesättningen var skådespelaren Janne Reinikainen som knappast varit ansvarig för att anställa sig själv.

Ikväll har således föreställningen Kaikki äidistäni premiär. Debatten kring verket visar på hur det finländska konstfältet fortfarande är väldigt yrvaket i frågor om representation.

Överlag verkar man överraskad över att det alls angår en, till och med då nationalscenen framför alla andra sätter upp en föreställning som tematiserar transfrågor strax efter Prideveckan.

Men diskussionen på sociala medier fördes även i genuint konstruktiva ordalag och för en gångs skull var det fråga om en bra och nödvändig diskussion som skapade större förståelse.