Film: Antebellum – smart samtidskritik eller en spark från det förflutna?

Det finns filmer som skriker efter att bli analyserade, samtidigt som de mår bäst av att publiken vet så lite som möjligt i förväg. Antebellum är en sådan film; obeskrivligt intressant.

Eftersom själva handlingen måste lämnas ifred nöjer jag mig med att beskriva de inledande bilderna. En snygg studie i effektfullt berättande.

Startpunkten är en liten flicka som skuttar fram genom en klassisk 1860-tals Borta med vinden-miljö. Solsmekt grönska framför en villa med vita pelare och breda trappor.

Medan flickan till tonerna av en alltmer påträngande musikslinga tar sig fram till sin eleganta mor väljer kameran att haka på några soldater som råkar passera.

De gråa sydstatsuniformerna ger ett svettigt intryck på männen som sneddar förbi en handfull svarta kvinnor som hänger tvätt på gården.

En tvätt så vit att den nästan är bländande. Kvinnorna ler osäkert medan kameran glider vidare mot barackerna som skymtar i bakgrunden.

Enkla bostäder bakom vilka vi skymtar ett öppet fält. På vägen fångar kameran in en man som leder en häst över vars rygg en kvinnokropp ligger.

När kvinnan höjer sitt trötta huvud möts vi av en blick fylld av skräck. Sedan ser vi det hon ser.

Och mer än så säger jag inte. Poängen är att den handling som tar vid efter förtexterna utgör en resa kantad av oväntade hållplatser. Och återvändsgränder.

Inget är vad det ser ut att vara.

Arvet efter "Get Out"

Antebellum säljs som en skräckthriller – och det är inte det enda som gör att man associerar till Jordan Peeles Oscarsbelönade Get Out (2017) och fjolårets US.

Det är nämligen delvis Get Out- producenterna som nu valt att satsa på den långfilmsdebuterande regissörsduon Gerard Bush och Christopher Renz – som också skrivit manuset tillsammans.

Redan titeln antyder vilken värld vi beger oss in i eftersom Antebellum kan härledas till det latinska ordet för ”före kriget”.

I vår historieskrivning avser man med begreppet vanligen tiden före det amerikanska inbördeskriget.

Nämnas kan att ordet i sig är så laddat att countrybandet Lady Antebellum i somras tillkännagav att de byter namn – de hade inte insett hur känslig kopplingen till slaveriet var.

För filmens del är kopplingen självklar. Och visst kan man förstå varför man valt en laddad titel och en färgstark genre när det gäller att försöka skildra rasismens många ansikten.

Med sina framgångar har Peele nämligen visat att det går att paketera svåra teman i populärkulturellt papper - och ändå bli tagen på allvar. Samtidigt som man har potential att locka en bred publik.

En publik som kanske inte automatiskt står främst i kön när det gäller traditionella dramafilmer om slaveri och rasism.

Filmer som Amistad (1997) och 12 Years a Slave (2013). Eller varför inte Oscarsvinnaren Moonlight(2016).

Antebellum är en lättillgänglig, flyhänt berättad skräckfilm som satsar mera på en underliggande ström av mystik än en flod av slashervåld.

Visst får man sin beskärda del av brutalitet och blodiga sammandrabbningar – men dessa scener fungerar inte enbart som chockeffekter.

Smart eller dumt?

Det är inte särskilt svårt för mig att säga att jag tycker att stilgreppet fungerar, att strukturen håller och att det visuella uttrycket är både snyggt och effektfullt.

Men sedan blir det svårare.

Där jag tycker mig ha sett en film som lyckas kombinera ett eko från det förflutna med den gälla klangen från vår samtid ser många amerikanska skribenter idel klichéer.

Där jag tycker mig ha sett en fruktbar skildring av ett hat som gror i gränslandet mellan nutid och dåtid ser andra en helhet som motverkar sitt eget syfte.

Där jag tycker mig se brutalitet på olika nivåer ser andra ett billigt sätt att gotta sig i slaveriets våldsammaste sidor.

Det är möjligt att jag måste se Antebellum på nytt, med andra glasögon. Men det är väl just det som är poängen med intressanta filmer. Att de väcker diskussion, tvingar en att gå igenom sina argument en gång till.

Eller två.