NHL-kolumnen: Gnällande playoffbebisar, underliga Patrik Laine-rykten och en festlig Kiviranta-tolkning av ”goonen” – har coronatiden satt fnatt i hockeyfolket?

Det finns inga fel sätt att vinna, respektera resultatet: två sanningar som hör till NHL:s oskrivna budord. Under de senaste veckorna har det ändå plötsligt börjat efterlysas ”rättvisa resultat” som om det skulle gälla Euro Hockey Tour och inte NHL-slutspel. Ännu mer överraskande är ryktena om Patrik Laine – medan Joel Kiviranta bjuder på slutspelets ofrivilliga humorpärla.

Åtminstone för undertecknad hänger ishockeyns oslagbara dragningskraft mycket starkt ihop med den mustiga blandningen av speltaktik, skicklighet, blixtsnabba spelvändningar, fart, närkamper, jakten på fysiskt övertag och ren och skär vilja. Ingen annan sport bjuder på samma recept.

En annan del av ishockeyn som tilltalar är det som på grenens modersmål sammanfattas i tre ord: ”suck it up”. De må sedan gälla att spela med skador, tåla smärta, leva med sina misstag – eller acceptera förluster.

När matchen eller matchserien är slut så gratulerar man vinnaren och undviker med en understruken konsekvens att gnälla över hur det hela egentligen borde ha slutat. Har man fått spö, så har man – käften fast. Suck it up.

Alldeles speciellt stark är och ska den här regelmässiga attityden vara i NHL:s slutspel. Lagen har sju matcher på sig i en matchserie att visa sig vara bättre än motståndaren. Desto längre slutspelet lider, desto säkrare är det att varje spelartrupp är trött och lider av olika fysiska men.

Framförallt och utan undantag, så ska ingen i organisationen komma med undanflykter.

Vegas-lägrets gnäll för tankarna till Rikard Grönborg och Malmö 2014

Vegas Golden Knights är en ny organisation i en del av Nordamerika där ishockey är abrakadabra för de flesta. Trots att såklart spelare, coacher och chefer är stenhårda och erfarna NHL-proffs, så beter sig hela organisationen annorlunda än på mer traditionella hockeyorter.

Vegas har också sedan laget kom med i ligan hösten 2017 varit en fantastisk framgångshistoria med starka prestationer både i grundserien och slutspelet alla tre säsonger. Efter sortin mot Dallas frågar man sig om Golden Knights blivit lite för vana med att behandlas som NHL:s gullegrisar.

Första tendenserna till att inte kunna hålla käft när slaget var avgjort såg man våren 2019. Då tappade Vegas en 3–1-ledning i matchserien mot San José och åkte ut i sjunde matchen. All fokus fästes vid ett domslut i avgörande matchen, istället för att fundera på hela matchserien.

Och när gnälldörren en gång öppnas så går det lätt att slå upp den på vid gavel.

I år var behovet av att bortförklara synligt redan mot Vancouver. Vegas coach Peter DeBoer och en del av spelarna räknade skott och målchanser istället för att fundera på varför man förlorade tre matcher.

I serien mot Dallas började sedan presskonferenserna mer och mer påminna om en riktigt dålig finländsk hockeystudio under en Euro Hockey Tour-turnering.

Det vill säga att istället för att konstatera hur det som man just presterade inte räckte till, så vändes förlusten till en seger räknat i målchanser, uppspel, puckinnehav och allt annat än målsiffrorna som stod skrivna på resultattavlan.

Klara favoriter

Vegas var favorit inför serien men förlorade fyra av fem(!) matcher mot Dallas när en Stanley Cup-final stod på spel. Ändå satt den högt avlönade coachen efter att säsongen tagit slut och berättade om hur många skott Golden Knights sköt – och hur laget hade kunnat vinna alla förlustmatcherna.

Kanske det beror på att undertecknad hade hunnit leva i över ett kvartssekel innan Finlands hockeylandslag började vinna matcher som man hade kunnat vinna, men sådana förklaringar får det att vända sig i magen.

Ännu lägre sjönk Vegas-spelaren Reilly Smith, som på presskonferensen utan att blinka berättade hur Golden Knights spelade ut Stars i ”ungefär 90 procent av speltiden”. Det här alltså efter att Vegas åkt ut med 1–4 i matcher.

Mer pinsamt gnäll har man inte hört sedan Juniorkronornas coach Rikard Grönborg efter JVM-finalen 2014 stod framför kamerorna och hojtade om hur det bättre laget förlorade och hur orättvist resultatet var.

Men det var på JVM, inte NHL-slutspelet, där en viss myndighet kan förväntas.

Den bästa analysen jag har hört om Dallas-Vegas-serien kom ur kanadensiska mediahusets Sportnets analytiker Anthony Stewarts mun. Han ansåg att Dallas-spelarna var totalt dominanta när det gällde att spela för att avgöra matchsegrar.

Besynnerliga rykten om Laine

Apropå kanadensiska mediahus, så florerar en besynnerlig epidemi hos dem för närvarande. Epidemins symptom är idiotiska åsikter. Kanadensiska hockeyjournalister är alltid en risk för omgivningen när deras egna lag och elitspelare inte är med och leker.

Då börjar de fabricera teorier, tankar och modeller som är så svåra att förstå att de antingen måste vara totalt geniala – eller så är de just så dumma som en distansanalys föreslår.

Den mest befängda idén tillsvidare under den här ryktessäsongen är att Winnipeg Jets borde göra sig av med Patrik Laine nu. För att få in mer nyttiga spelare till en tid som börjar hösten 2023.

Innan tanken behandlas vidare, så ber jag läsaren ställa sig själv följande fråga: skulle en kanadensisk Patrik Laine förekomma i liknande teorier?

I början verkade Laine-spekulationerna vara närmas tidsfördriv för Winnipeg Jets-fokuserade så kallade beat writers. Dessutom brukade alstren sluta med att skribenten medgav sig vara ute på hal is.

Nu har ändå en allmänt uppskattad NHL-bevakare, den före detta NHL-spelaren Nick Kypreos kommit fram med en stark trejda Laine-uppmaning.

Som det brukar vara, så trasslar Kypreos sig in i det svårt hanterbara spindelnätet som framtiden utgör. Hans huvudpoäng är att Laine kommer att bli en fri agent som 25-åring sommaren 2023 – alltså efter tre säsonger, Laine fyllde 22 i april – och kommer då att ”med säkerhet” lämna laget.

Dessutom anser Kypreos att Laine inte på samma sätt hör till Jets ryggrad som Kyle Connor.

Vet inte riktigt vad man skall säga.

Kypreos var för övrigt en slagsbult under sina år som spelare i NHL. Karriären avslutades på grund av en hjärnskakning som han ådrog sig då han för sista gången fick på truten i rinken.

Har Kevin Cheveldayoff fått coronafnatt?

Mera rök stiger ändå ur den verkliga eller fiktiva elden från hockeysajten The Fourth Period. Sajten hävdar att Jets GM Kevin Cheveldayoff har meddelat att ”man får ringa till honom och förhandla om Laine” och att han redan fört diskussioner.

The Fourth Period citerar inte Jets GM och uppger inte varifrån informationen om hans konversationer eller villighet att föra dem härstammar. Det finns alltså en avsevärd möjlighet för att hela grejen är någonting som sajtens redaktion har hittat på för att ha något att skriva om.

Något som får nålen på skräpsnackkompassen att peka i just den riktningen är sajten också hävdar att ”flera källor har fastställt att Laine skulle välkomna en flytt från Winnipeg”.

Just så. Tror faktiskt att lokalmedierna i Tammerforsregionen har bättre koll på just den saken än The Fourth Period.

Om det mot förmodan ligger något i röken och Laine trejdas som 22-åring efter att bland annat gjort 44 mål under en säsong, så är det ytterligare ett bevis på att General Managers i Kanada blir lika virriga av den lokala hockeyatmosfären som journalisterna.

Teemu Selänne, Tuukka Rask och Taylor Hall är tre ”lysande” exempel på just hur kanadensiska lag (Jets, Leafs, Oilers) har blivit totalt uppätna av spindeln i nätet som lagets chefer själv spunnit.

Uppmärksamheten riktas så febrilt till vad man tror sig behöva att det som redan finns inte riktigt uppfattas. Tolkar det som ett symptom på att inte kunna hantera stressen av förväntningarna i en nära framtid.

Joel Kivirantas alter ego bär skräddarsydd kostym – och satt 2000 minuter i utvisningsbåset

För att avsluta på en lite gladare not, så riktas blicken mot ligans egen mediahelhet, NHL Nettwork. Alla som följer med NHL vet att i de distributionskanalerna som syns på skärmar görs spel- och matchanalyserna i tiptop klädsel. Kostymerna är skräddarsydda och slipsarna av siden.

För den som brukar kolla NHL Tonight kan upplevelsen ibland bli ofrivilligt humoristisk. Då tänker jag på det återkommande inslaget med en liten kulissrink i studion där ett par kostymklädda före detta NHL-spelare som nu är hockeyanalytiker öppnar spelets detaljer och finesser.

För en finländsk hockeyvän blev den här delen av programmet en liten klassiker dagen efter att Dallas slog ut Vegas. Sekvensen som öppnades för publiken var kvitteringsmålet med vilket Joel Kiviranta tog matchen till förlängning.

Här hade vi den före detta NHL-målvakten Kevin Weekes som agerade Corey Perry framför målet och den före detta ”rollspelaren” Stu Grimson som antog Joel Kivirantas identitet.

Förutom den ofrivilliga humorn av kombinationen hockeyklubba, rink, puck och bankirkostym, så blev höjdaren ändå att i tankarna jämföra den riktiga Kiviranta med den före detta vänsterforwarden som nu tolkade ”Jolle”.

Kiviranta är 179 cm, väger strax över 80 kg och lever på sin skridskoåkning, speluppfattning och puckhantering.

Grimson i sin tur är 196 cm, vägde under sin aktiva karriär kring 105 kg och utmärkte sig i NHL genom att som mest sitta utvisad i 235 minuter under en säsong. När det gäller att använda klubban till annat än yxa så är det talande att han under sina 13 år i NHL gjorde ett playoffmål.

Påminner om filmerna där Tom Cruise spelar en karaktär som i böckerna är en muskelbjässe på två meter – fast helt omvänt.

Tack för att du läste.

Tips: Glöm inte Yle Sportens nya NHL-podd med ett nytt avsnitt varje tisdag! Du hittar podden på Arenan.
Du kan också skicka respons till podden via den här kolumnens kommentarsfält.

Källor: nhl.com, linemovement.com, thefourthperiod.com, hockey-reference.com, hockeydb.com