Nya säsongen av Morden i Sandhamn – lite mörkare, lite roligare och lite mindre mysig

Efter tio år, sex säsonger och en mängd mord är det dags att än en gång besöka vackra Sandhamn. För att möta både gamla vänner och nya bekantskaper.

Om du mot förmodan glömt den succéserie Viveca Stens populära böcker gett upphov till så följer här en kort resumé.

Samtliga avsnitt utspelar sig under sommarhalvåret på ön Sandhamn i den svenska skärgården.

En ö vars stränder pryds av villor av det slag som brukar få mäklare att tala om ”luft mellan väggarna, högt i tak och plats för själen”.

I en av dessa villor bor Nora Linde (Alexandra Rapaport) – en charmig, vacker och smart jurist som 2010 hade fullt upp med två små barn, en machohunk till make (Jonas Malmsjö) och ett par påfrestande svärföräldrar.

All hennes ”egentid” verkade gå åt till mystiska brottsutredningar som hon bara råkade snubbla in i. Utredningar som resulterade i ett nära samarbete med den frånskilda polisen Thomas (Jakob Cedergren).

Medan morden avlöste varandra och åren gick hann Nora och Henrik skilja sig, Thomas fru återvända och Nora träffa en ny man.

Men hela tiden gick publiken omkring och väntade på dagen då det äntligen skulle bli Nora och Thomas.

Vi väntade och väntade. Och väntade.

En ny era

Det dröjer bara några minuter in i det första avsnittet innan vi får veta hur det står till med relationen mellan Thomas och Nora.

Det skall vi inte gå in på här, men i övrigt kan jag genast berätta att mycket är som förr – och ändå inte – när vi återvänder till Sandhamn.

Att det skulle komma att ske någon form av skifte i relation till tidigare år var förväntat i och med att detta är den första säsongen som inte bygger på en litterär förlaga.

”Baserat på Viveca Stens universum” står det i de nya förtexterna – vilket lämnar fältet öppet för avstickare från de tryggt upptrampade stigarna.

Och visst har något hänt med tonfallet. En lätt förskjutning från skiraste grönska till fylligare färger. Å ena sidan lite mera humor, å andra sidan ett tydligt stänk av sorg.

Som om småbarnsårens stress övergått i medelålderns insikt om att det inte kan vara sommar hela tiden.

Det antydda löftet om att Nora i denna nya inramning skulle få ”skarpare konturer” och att hennes avancemang från affärsjurist till åklagare skulle påverka innehållet – det löftet infrias dessvärre inte.

Visst är hon aktivt med i alla skeenden, men fortfarande handlar det mest om att hon, hennes barn eller någon vän råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Den mest påtagliga skillnaden mellan gårdagens och dagens Nora är att hon inte längre verkar möta varje utmaning med ett leende.

Dessutom är de eleganta outfitarna något färre, medan de ensamma kvällarna med ett - eller fem - glas rosé blivit betydligt fler.

Men männen då?

Spänningen mellan Nora och Thomas må ha varit bränslet som höll igång sex säsonger, men det måste medges att traktens nya polis står för det oljebyte maskineriet länge varit i behov av.

Norrmannen Alexander Forsman (Nicolai Cleve Broch) sveper helt enkelt in med famnen full av energi.

Självsäkert drar han fram, ständigt redo att tänja på gränserna för vad man får och inte får göra när man agerar lagens långa arm.

Även om han är mer temperamentsfull än den präktiga Thomas gör det honom ändå inte till någon Gunvald Larsson – så stort är Stens universum trots allt inte.

Men det är inte bara Alexander som är ny i stan – Nacka polisen verkar ha omplacerat hela sin personal i ett enda svep.

Att Gustaf Hammarstens polischef kommer att bli en av seriens stöttepelare är uppenbart redan i det första avsnittet. Han har en tendens att stjäla fokus i de scener han medverkar i.

Alexanders parhäst Miriam (Shirin Golchin) förblir däremot något av ett oskrivet blad, men det är fullt möjligt att hon får mera utrymme i den utlovade åttonde säsongen.

Plus och minus?

Vill man sammanfatta nystarten kan man säga att det som fungerar bäst är det nya persongalleriet, fläkten av vemod och den stundvis frejdiga jargongen.

Inte minst den som odlas mellan Nora och hennes unga arbetsnarkoman till medhjälpare (Anton Lundqvist).

Medan de nya personerna söker sin form har däremot Noras ex-make Henrik på ett mystiskt sätt fallit ur sin ram.

Visst är han underhållande i sin nuvarande, mer komiska framtoning, men samtidigt slätar man över den hotfullhet han en gång representerade.

Om Henrik inte är särskilt nyanserad som karaktär så finns det däremot en ansats till nyansering på brottssidan – med våld som förankras i ett sammanhang.

Det psykologiska djupet är inte så hisnande att man behöver någon syrgastub, men här söks ändå hela tiden efter en förklaring till varför förövarna agerar som de gör.

Det är bland annat i det här hänseendet som Morden i Sandhamn fortsättningsvis skiljer sig från nordic noir-genrens hårda attityd.

Och det är antagligen det som bidrar till att även denna säsong kommer att ses - och älskas - av en stor publik.

För det finns helt klart en efterfrågan på serier med brott utan närstudier i inälvor, suktande blickar utan nakenhet och miljöer som får en att drömma om sommaren.