Motivationen försvann då OS flyttades – men nu kan Sandra Eriksson vara tacksam: ”Kommer vara extremt nervös innan terräng-FM”

Efter en tävlingspaus på två år kommer Sandra Eriksson att vara i hetluften på veckoslutet, då terräng-FM avgörs i Kurikka. Nervöst? Extremt, medger Eriksson för Yle Sporten – och avslöjar att hon satsar på en topplacering.

Timmar efter att ha slaktat sitt rekord på 5 000 meter ställde sig Sandra Eriksson på startlinjen för 1 500 meter på Ratina i Tammerfors. Det var svårt att ladda om så snabbt och Eriksson kom i mål som femte löpare.

Kroppen var det ändå inget fel på, intygade hon i Yle Sportens intervju. Hon anade knappast själv att dubbelinsatsen i Sverigekampen skulle bli hennes sista tävlingar på två år.

Men nu är Eriksson tillbaka. Då terräng-FM avgörs på veckoslutet kommer IK Falken-löparen att delta på fyra kilometer.

– Skulle de inte ha haft med fyra kilometer så skulle jag inte ha varit med alls. Tidigare har det ju minst varit sex kilometer och jag känner att då jag inte riktigt är i tävlingsform så är det här till och med ett gränsfall, säger Eriksson till Yle Sporten.

"Mentalt kommer det att bli jättejobbigt"

Egentligen skulle Eriksson delta i terräng-EM. Men tävlingarna ställdes in bara dagar efter att hon fattat beslutet. Så i stället fick hon tänka om och kombinerar nu pappas 60-årsfirande med tävlingscomebacken.

– Jag kommer nog att vara extremt nervös innan, medger Eriksson.

– Under uppropet kommer jag säkert att känna att jag helst inte skulle vara med alls. Mentalt kommer det att bli jättejobbigt. Men därför känns det kanske skönt att börja med terräng utan press för resultat. Den mentaliteten har jag åtminstone, blir det något som helst resultat så är jag nöjd.

Någon genomklappning kommer det knappast att handla om. Med sig i startfältet har Eriksson bland andra Annemari Kiekara, Johanna Peiponen och Sara Kuivisto.

– Det som är lite svårt är att en tredjedel av fältet också är anmält på tio kilometer, och jag vet inte om de tänker dubblera eller inte, säger Eriksson om taktiken hon tänkt sig.

– Kiekara och Peiponen har varit bra i år och har tendensen att dra upp farten. Så om de är med så är det enkelt. Då får man bara försöka hänga på. Men om de inte är med så blir det krångligare. Till exempel Kuivisto har en snabbhet som gör att det inte får vara för långsamt tempo heller.

"Klart att jag vill ha en bra placering"

Att hoppa från banlöpning till terrängtävlingar är inte heller någon dans på rosor. Trots att hon har tre FM-guldmedaljer i terränglöpning från 2012 till 2014 i prisskåpet.

– Eftersom jag inte är i närheten av den form som jag hade då jag senast sprang terräng-FM så försöker jag faktiskt att inte tänka på hur det kändes alls, säger Eriksson och skrattar.

– Då jag endast haft några veckor på mig att förbereda mig så handlar det mest om att försöka träna i terrängliknande förhållanden så mycket som möjligt så att det inte kommer en chock när man springer fram till den första backen, fortsätter hon.

Trots att det viktigaste är att bara få ett resultat skulle Eriksson alltså gärna kämpa om tätplaceringarna.

– Det är ju klart att jag vill ha en bra placering. Jag skulle inte ha ställt upp om jag inte ville det. Men motståndet är tufft och jag har ingen aning om vilken min kapacitet är. Så jag kommer inte att vara besviken om jag inte vinner, säger hon.

"Behöver tävlingsvanan"

Trots att Eriksson inte tävlat alls i år borde det inte vara något problem med formen. Hon har kunnat träna som normalt och den senaste tiden har passen varit ”relativt” smärtfria.

Att det inte blev tävlingar på bana i sommar handlade främst om att läkarna misstänkte att Eriksson åkt på en stressfraktur. Och på grund av coronavirusläget fick hon vänta i en månad på magnetröntgenbilderna.

– Det var inget fel på foten, så jag fick bara lite extra vila, förklarar Eriksson.

Därför vågar hon fortfarande drömma om OS 2021.

– Motivationen försvann lite då EM blev inställt och OS blev uppskjutet, men samtidigt är jag glad för att jag fick ett extra år på mig att träna, säger Eriksson.

– Jag känner att då jag varit borta från tävlingar så länge så måste jag få in en tävlingsvana igen. Om man nu satsar på OS så behöver jag lite tävlingsvana innan jag börjar tävla på bana i maj. Så förhoppningsvis kan jag göra en ordentlig inomhussäsong, tillägger hon om vinterplanerna.

I år har hon åtminstone fått lära sig hur man som idrottare ska förhålla sig till att planer ändras i sista stund. En hälsosam och värdefull insikt som kan gynna henne också nästa år.

– Om jag får ett helt och skadefritt träningsår så känns det väldigt lovande, avslutar Eriksson.