Bokrecension: ”Den som har äventyret och vagabonden i blodet och älskar havet” – Henrik Knif porträtterar Göran Schildt i ny biografi

Vem läser Göran Schildt i dag tänker jag när jag tar mig an Henrik Knifs nyutkomna biografi om författaren journalisten och konsthistorikern Göran Schildt (1917-2009) med titeln Göran Schildt. Två liv.

Senast jag läste Göran Schildt måste ha varit år 1995 när boken Lånade vingar. Ungdomsminnen kom ut. Det är en läsupplevelse jag minns än i dag – inte minst eftersom jag blev så oerhört upprörd.

I boken berättar en åldrande författare om sitt liv för en ung vacker kvinna vid namn Aganippe. Jag minns att jag upplevde berättelsen som gubbsjuk och provocerande med många slängar mot samtidens feminism.

I Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar och författarporträtt 1960-2013 berättar Tuva Korsström att hon en gång frågade Göran Schildt varför han valde ett upplägg där den unga feministen Aganippe intervjuar Göran Schildt för en kommande avhandling:

”- Skämt åsido så var väl min tanke med att introducera Aganippe den att vi bara finns i andras ögon. Det kändes roligt att finnas i någons blick. Aganippe är kanske den dotter som jag aldrig kunde få, så jag är mycket förtjust och smått förälskad i henne.”

En intellektuell och emotionell biografi

Det är således med en viss tvekan jag börjar läsa Henrik Knifs bok om Göran Schildt, men redan i förordet lyckas Knif övertyga mig om att läsningen kommer att vara mödan värd.

När man börjar skriva en levnadsteckning över en person kan man välja lite olika tillvägagångssätt.

De flesta väljer att följa en kronologisk linje från vaggan till graven, medan andra bygger upp en mer collageaktig bild av sitt studieobjekt genom att fokusera på tematiskt avgränsbara helheter.

Under de senaste åren har det också blivit populärt att skriva fiktiva biografier där författaren skildrar en historisk persons liv i skönlitterär form. Inom ramen för det fiktiva kan författaren ta sig större friheter att tänja på gränserna för vad som är sant och vad som är spekulationer.

Henrik Knif har valt att fokusera på den unga Göran Schildt och det som han kallar för Schildts expansionsfas, dvs. de erfarenheter i unga år som kom att forma Schildts fortsatta liv och de möten som kom att påverka Schildts tankevärld och livssyn.

I sitt arbete utgår Henrik Knif i hög grad från texter som Göran Schildt själv skrivit – böcker, artiklar, manus, dagboksanteckningar, brev – och han konstaterar att resultatet är vad man på engelska kallar för ”an intellectual and intimate biography”. En biografi där högt och lågt blandas ihop, där det sagda och skrivna möter det privata.

Målsättning: att bli grek

I Göran Schildts liv går det att lyfta fram en handfull centrala händelser och personer som kom att få en avgörande inverkan på den riktning hans liv kom att ta.

Sommaren 1937 tog en tjugoårig Göran tåget ner till Italien tillsammans med goda vännen Georg Henrik von Wright. Denna resa kom att öppna vännernas ögon, själ och hjärta för Medelhavskulturen.

I den antika staden Paestum söder om Neapel besåg vännerna de närmare 2 500 år gamla templen som härstammar från en grekisk tid.

De överväldigade och betagna vännerna ingick ett förbund som gick ut på att ”bli greker”:

”De skulle börja leva ett nytt och bättre liv. Till detta liv hörde att aldrig dricka starkare drycker än vin och att upphöra med tidningsläsning.”

Det går inte alltid att hålla det man lovat i stundens ingivelse – Göran Schildt blev ju snart en tidningsman med regelbundna uppdrag för olika tidningar, bland dem Svenska Dagbladet.

Att ”bli grek” innebar för vännerna Schildt och von Wright att ”hitta en ursprungligen antik och klassisk plattform att ställa sig och sina liv på”, som Henrik Knif uttrycker det.

I den antika grekiska kulturen såg man ursprunget till den fria och självständiga tanken, och man ville på alla sätt och vis omfatta den grekiska livsandan och de antika idealen.

Nöjes- och bildningsresor

Under hela sitt liv kom Göran Schildt att ägna sig åt den antika världen, åt Medelhavsländernas kanoniserade kulturarv så som det tar sig uttryck i litteraturen, i konsten och arkitekturen.

De seglingsresor Göran Schildt under årens lopp gjorde runtomkring i Medelhavet, i Svarta havet och på Nilen blev kombinerade nöjes-, upptäckts- och bildningsresor.

Sina upplevelser och erfarenheter av seglatserna skildrade Schildt i ett flertal artiklar och böcker – från Önskeresan (1949) till Farväl Daphne (1987).

År 1965 införskaffade Göran Schildt och hans andra hustru Christine också ett eget boende, Villa Kolkis, på ön Leros strax utanför den turkiska kusten.

Villa Kolkis kom att bli en fast punkt i tillvaron för paret Schildt i flera decennier. Efter Göran Schildts död år 2009 bor Christine Schildt året om i villan på Leros.

Att det inte var alldeles lätt att ”bli grek” fick Göran Schildt erfara i sina möten med lokalbefolkningen.

Diskrepansen mellan det drömda Grekland och det verkliga Grekland kunde ibland te sig svår att ta in. Det kunde också vara svårt att acceptera att man var och förblev utomstående, att man var turist i de inföddas ögon.

Frankofilen Schildt

Hösten 1934, tre år innan tågresan till Italien, åkte Göran Schildt till Frankrike för att studera språket och kulturen, konsten och litteraturen.

Frankrike, liksom antikens Grekland, framstod för Schildt som ett land som hyllar den individuella friheten och respekterar de humanistiska traditionerna.

Under månaderna i Frankrike 1934-35 mognade Schildt till insikt om att han skulle komma att ägna sitt liv åt böckernas värld – som författare och översättare, som kritiker och skribent.

Henrik Knif påpekar att tidsperioden 1935-38 kom att prägla Schildt för resten av livet – det var under dessa år som han upplevde Medelhavet och den antika grekiska kulturen, och det var under dessa år som han upptäckte den franska författaren André Gide samt den franska målaren Paul Cézanne.

På 1940-talet översatte Göran Schildt flera verk av André Gide till svenska, och hans presentation av Gides författarskap i Svenska Dagbladet bidrog med största sannolikhet till att fransmannen tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1947.

I slutet av 1930-talet blev Göran Schildt gripen av Paul Cézannes konst, och intresset för den franske konstnären ledde till att Schildt skrev en bok om Cézanne som han också utvidgade till en doktorsavhandling.

Vid sidan av Gide och Cézanne kom sedermera också arkitekten Alvar Aalto att bli ett slags fadersfigur för Göran Schildt – också om honom skrev Schildt en omfattande biografi i tre delar.

Den ryska kulan visste hur den tog

Under vinterkriget tjänstgjorde Göran Schildt som soldat vid fronten.

Natten mot den 12 mars 1940, dagen efter att Schildt fyllt 23 år och dagen innan man slöt vapenstilleståndsavtal, stod Schildt öga mot öga mot en rysk soldat på Repola udde i Viborgska viken:

”(M)edan jag kastade en handgranat på honom sköt han mig ett gevärsskott i magen. Varför?” skriver Schildt ett antal år senare i reportageboken Tre veckor i Sovjet (1954).

Den ryska kulan hade genomborrat underliv och bäcken, och det var nära att Göran Schildt hade strukit med den gången.

Göran Schildt klarade sig, men han var tvungen att genomgå ett antal operationer för att bl.a. rekonstruera ett fungerande manligt organ.

Men han fick samtidigt lov att acceptera att han aldrig skulle kunna komma att få egna barn:

”Kulan (---) dödade också alla mina ofödda barn och efterkommande till världens ända.”

Krigsskadan kom på många sätt att bli en vändpunkt i Göran Schildts liv och han bestämde sig för att ta vara på livet. Leva fullt ut: ”Märkt av döden skulle Göran Schildt ägna sig åt att leva”, som Henrik Knif konstaterar.

Två liv - många jag

Med hänvisning till Dante Alighieri konstaterade Göran Schildt en gång att den italienska 1200-talsförfattaren hade två liv: ett liv som det tog sig uttryck i hans skrifter och ett annat liv som han levde ute i det fria.

Henrik Knif konstaterar att det samma i allra högsta grad kan sägas om Göran Schildt själv.

Frågan om olika identiteter, olika jag, kom att fascinera och sysselsätta Göran Schildt under hela hans liv.

I sitt författarskap tar André Gide fasta på det som Göran Schildt kom att kalla för ”personlighetsproblematiken” – enligt Gide, och hans uttolkare Schildt, existerar det inget riktigt, enhetligt och konstant jag.

Jaget är ständigt i rörelse, det är närvarande och undanglidande på samma gång.

Enligt Schildt utvecklar vi olika jag beroende på vilka livssituationer vi hamnar i. Och dessa olika jag kan vara rätt så olika varandra.

För Schildt var det viktigt att erkänna och att bejaka denna mångfald av identiteter.

I André Gides böcker fanns en strävan till total och hänsynslös ärlighet och uppriktighet, en vilja att ställa sina tillkortakommanden i öppen dager – något som också Göran Schildt försökte eftersträva i sitt författarskap och i sitt liv.

För Göran Schildt var det viktigt med såväl tankefrihet som självständighet – han vägrade att underkasta sig ”det som hjärtat och förnuftet nekar att godta.”

Stor aptit på livet

Göran Schildt var en opportunist och en individualist som vägrade foga sig i kollektivet och i konventioner.

I hans strävan att ”bli grek” fanns också en uttalad föresats att bejaka livet, att ta för sig och att ge sig hän.

Detta gällde även kvinnor.

Henrik Knif konstaterar att Göran Schildt hade mer eller mindre seriösa och långvariga förhållanden med olika kvinnor – också medan han var gift med sin första fru, Mona Morales.

Hur Mona reagerade på och förhöll sig till dessa utomäktenskapliga förhållanden framgår dock inte i biografin.

Knif konstaterar i mer allmänna ordalag att man i många friare kretsar visade en obetydlig respekt för äktenskapliga konventioner. Detta gällde enligt Knif inte minst dem som blev vuxna före och efter andra världskriget.

Vad beträffar Göran Schildts kvinnosyn kommer Henrik Knif också med några försiktiga och försynta kommentarer och konstaterar att Schildt i detta hänseende ”inte kommer så väl till sin rätt – åtminstone inte ur ett efterhandsperspektiv”.

Knif konstaterar i all korthet att Schildt har en benägenhet att förtingliga kvinnor och att skildra dem på ett klichémässigt sätt.

En beläst och belärande biografi

I en artikel i tidskriften Företagsminnen (nr 4/2010) skriver den svenska förläggaren och litteraturvetaren Peter Luthersson om konsten att skriva biografier.

Luthersson hänvisar bl.a. till den persiske 1100-talspoeten Nizami Aruzi som i sitt verk Fyra skrifter konstaterar att ord är det enda som består, det enda som överlever förgängligheten. Och att det är viktigt för en kung att ha en diktare i sin närhet – inte minst för att beskriva och bevara hans bragder för eftervärlden:

”En kung står i behov av en begåvad diktare som odödliggör hans bragder och förevigar hans namn i poesisamlingar och böcker.”

Nizami Aruzi framhåller att det är viktigt att diktaren som ger sig i kast med att teckna ett porträtt av en person tar fasta på dennes gärningar, samt moraliska och intellektuella halt.

Aruzi framhåller som viktigt att ”minnestecknaren är framställningsmässigt skicklig, att vederbörandes ord är sköna. Läsning av en biografi ska med andra ord inte bara vara belärande utan också nöjsam. Varaktighet vinner den som förmår underhålla med kunskap”, konstaterar Peter Luthersson.

Henrik Knifs biografi över Göran Schildt följer Nizami Aruzis råd – han tar nogsamt fasta på de moraliska och intellektuella värden som Schildt gav utlopp för, såväl i sina texter som i sitt liv.

Samtidigt som Knif är följsam och lyhörd, förstående och inkännande kan han också drista sig till att ifrågasätta och förundras, påtala brister och bristande omdöme hos sitt studieobjekt.

På ett inkännande sätt belyser Knif de tankeströmningar och idéer som kom att influera Schildt, och inte minst de sociala sammanhang som kom att prägla Schildts liv – såväl yrkesmässigt som privat.

Till synes mödolöst kommer Knif också med en hel del förtydligande kommentarer som visar på en djup och bred kunskap om historia, kulturhistoria och olika samhällsfrågor.

Göran Schildt. Två liv är en beläst och belärande biografi det är ett nöje att läsa.