Lo Kauppi om att få en ny chans i livet: Det är slumpen och tillfälligheterna som avgör

Det är en klassresa. Det är en historia om nedärvda trauman. Det är en historia om den hisnande tanken på hur allting kunde ha blivit. Författaren, regissören, dramaturgen och skådespelaren Lo Kauppi samtalar om livets alla fallgropar men också överraskningar.

Första scenen.

“Ge mig bara ett liv till”, skriker Lena/Lo där hon ligger på golvet terminalen på Arlanda. Hon har precis återvänt hem från Thailand med magen full av kondomer fyllda med heroin. De håller på att spricka i hennes mage och hon tror hon kommer att dö.

Två parallella världar upprättas som gestaltar två kvinnors liv sida vid sida där varje val är ödesdigert och där varje vägskäl leder rätt eller fel.

Lena hamnar i fängelset. Lo får en ny chans i livet.

Vita dvärgar som kolliderar

Förläggaren för mig och Lo samman i en mejltråd. Det är lättare att vara i direktkontakt med författaren då man ska komma överens om tidpunkt, inbandningsprogram och mikrofonanvändning. Lo svarar med fem minuters dröjning. Och det är fredag eftermiddag. (Det är snabbt, vissa författare kan ta flera dagar på sig att svara).

Lo är pepp. Hon vill gärna vara med och hon har faktiskt en egen mikrofon. En bra sådan dessutom.

Lo Kauppi är aktuell, med en ny bok som heter Två vita dvärgar (2020). En vit dvärg är en stjärna som kollapsat och egentligen är en kompakt stjärnrest som fungerar som slutstadiet i en himlakropps utveckling. Om två av dessa vita dvärgar kolliderar uppstår ljusexplosioner som lyser starkare än hela vår galax.

Lyssna på intervjun med Lo Kauppi här:

Lo Kauppi om den nya boken, om att vara populär ljudboksröst och om slumpen och tillfälligheterna som alltid avgör allt

13:45

Lo Kauppi debuterade som författare med boken Bergsprängardottern som exploderade år 2007. 13 år senare kommer allkonstnären Lo Kauppi med en uppföljare till succén.

En färgstark skildring av sig själv. Och vem hon kunde ha blivit.

Mera om hennes bok strax. Först tar vi reda på vem Lo Kauppi är. Det vill säga varifrån kommer hon? Vilka val hade hon som liten?

Klassresa med besked

Lo Kauppis val stod mellan medelklassnormen och teaterhögskolan eller ett kriminellt liv kantat med knark och överdoser. Länge vinglade Lo mellan valen men valde till slut klassresan.

Lo Kauppis båda föräldrar är hemma från en liten by som heter Kangos i Norrbottens län nära Tornedalen.

— Det heter Sverige, men det är ju Finland säger Lo bestämt. Det är inom svenska gränser men alla har alltid pratat finska där. Min pappa kunde inte ett ord svenska första gången han gick till skolan.

Sverige har någonstans erkänt att de tagit ifrån samerna deras språk men de har inte riktigt erkänt att de tagit ifrån Tornedalsfinnarna deras språk påpekar Lo Kauppi bestämt.

Lo menar att det handlar otroligt mycket om självförtroende, vad händer då man förbjuds sin egen identitet? Man blir inpräntad sedan man var liten att ens eget språk inte är ett riktigt språk och man ska helst inte bryta på finska.

Svenska staten raderade bort ett helt språk

Den här generationen vågade aldrig prata finska då någon annan hörde och de lärde inte ut språket till sina barn, säger Lo Kauppi. Det var rotvälska och inget riktigt språk.

Det var inte populärt att vara finne i Sverige på 70-talet. “Håll käften jävla finnjävel” sa vi till pappa

― Lo Kauppi

Svenska staten var effektiva och gav mycket skam till dessa förtappade själar menar hon.

— Svenska staten lyckades verkligen med att radera bort ett helt minoritetsspråk. Nu finns det folk som kan meänkieli men väldigt många har förlorat sin självkänsla och sitt språk på kuppen.

När Lo var yngre stavade hon Kauppi med C för hon ville verka italiensk istället för finsk. Svensk var hon ändå inte.

— Det var inte populärt att vara finne i Sverige på 70-talet. “Håll käften jävla finnjävel” sa vi till pappa. Och “det är någon jävla finne i telefon då farfar ringde”. Jag tycker att det är jättesorgligt att barnen har tagit efter rasismen mot finnar. Till och med inom familjen. Vi lärde oss aldrig någon finska. Då var min mormor, morfar, farmor, farfar och min fars första språk finska.

Historien utspelas parallellt

Tillbaka till Två vita dvärgar.

Boken gestaltar alltså två kvinnor parallellt. Ena kvinnan är Lena, som är den Lo kunde blivit, narkoman som det hela tiden går ut för. Den andra kvinnan gestaltar en Lo som är lik den Lo Kauppi blev: skådespelare, regissör, dramatiker och författare.

Skillnaderna mellan Lo och Lena är endast tillfälligheterna. Vad är det som avgör vem som får ett nytt liv och vem som inte får det?

— Jag fick hjälp och terapi. I dag är jag oerhört tacksam för att jag levde i ett samhälle som sträckte ut en hand och verkligen fick mig på fötter. Det som avgjorde var att jag som 29 år gammal kom in på Teaterhögskolan, där det är ett fåtal som kommer in. Låt oss säga att det är 1200 som söker så kommer 12 stycken in.

Kände sig tvungen att berätta pigans historia

På Stockholms konstnärliga högskola upptäckte Lo att hon blev behandlad som en piga.

Pjäserna skulle aldrig handla om Lo och hon skulle inte spela de stora rollerna. Hon skulle springa in le och niga och servera kaffe. Lo fick själv hitta på vad som hände med pigan bakom scenen efter att hon sprungit in med kaffekopparna.

— Om jag ska kunna berätta min historia och min släkts historia så måste jag skriva den själv. Den historien finns inte och jag kan inte vara arg på de här gubbarna Ibsen, Strindberg och Tjechov inte har skrivit min historia. De skriver om fröken Julie, men pigan som är med i rummet saknar repliker. Det blev ett uppvaknande för mig. Jag måste skriva ner min historia själv.

Sagt och gjort, debutboken Bergsprängarens dotter som exploderade blev en enmanspjäs som Lo turnerade med över hela Sverige och till och med några scener i Finland.

Pjäsen och boken fick stående ovationer. Lo fick resa runt och föreläsa åt domare, poliser, åklagare, psykiatriker och politiker.

— Det var hela målet med teaterhögskolan och allt vad jag hade gjort. Äntligen vågade jag stå för vem jag var, berätta min historia och bli accepterad. Jag var livrädd för att jag inte skulle bli förstådd. Två vita dvärgar blev uppföljaren till min livshistoria.

Populär ljudboksuppläsare

Lo Kauppi är verkligen en allkonstnär. Förutom att hon skriver böcker, dramatiserar och regisserar pjäser så är hon skådespelare på teaterscenen och på filmduken. Och hon är också ljudboksuppläsare.

Och inte vilken ljudboksuppläsare som helst utan en av de populäraste.

Jag räknar snabbt ihop att Lo Kauppi läst in över 60 böcker i den ljudboksapp jag använder. Och med tungviktare som alla Karin Smirnoffs böcker om Jana Kippo och Störst av allt av Malin Persson Giolito har hon också läst in Sara Stridsbergs senaste Kärlekens Antarktis.

Jag har lyssnat på Lo Kauppis inläsning av sin egen bok. Det har tagit 13 timmar och 30 minuter.

Samma dag jag blir klar med boken har jag också intervju med Lo. Jag ber henne läsa in baksidan till hennes bok. Men då Lo “tar på sig” sin ljudboksröst och börjar läsa blir jag förvirrad.

Vem är Lo, är Lo samma Lena som boken handlar om? Det är det ju, så vem intervjuar jag just nu?

Här kan du lyssna när Lo Kauppi läser ur sin egen bok:

Lo Kauppi läser ur sin bok Två vita dvärgar

1:31

— Jag älskar att folk lyssnar så mycket på ljudböcker, utbrister Lo förtjust. Visst uppskattar jag och alla andra att man läser böckerna i sin fysiska form men att lyssna på böcker gör dem så mycket mer tillgängliga.

Ljudböcker är en klassfråga

Lo Kauppi tar upp en viktig aspekt, nämligen att ljudböcker också är en klassfråga.

Om jag ska kunna berätta min historia och min släkts historia så måste jag skriva den själv

― Lo Kauppi

Plötsligt är böcker tillgängliga för personer som kanske inte annars skulle läsa, dels på grund av att de inte har tid och vana men också för att det är främmande för dem.

Hon talar om lastbilschaufförer och truckchaufförer. Och ensamstående mammor.

Vem har tid att sitta och läsa timme in och timme ut?

— Då man står och diskar, hänger upp kläder på tork eller kanske moppar golvet så kan man lyssna. Jag tycker inte att det ena är finare än det andra, man väljer helt enkelt själv vilken form man vill ta till sig litteraturen idag. Och tur att det finns många sätt att välja mellan.

Däremot förändras sättet vi berättar historier på hela tiden, det är en naturlig process, menar Lo Kauppi.

— Jag tror inte att litteraturen kommer förändras i negativ riktning på grund av ljudboken. Jag menar att i det skede som skrivmaskinen kom var säkert många oroliga för hur berättandet skulle förändras då vi slutar skriva för hand.

Jag tror definitivt på Lo Kauppi i den här frågan. Själv är mina hörlurar nästan fastlimmade i mina öron.

Och i dag går faktiskt de flesta runt med hörlurar och lyssnar. De lyssnar på antingen musik, poddar, böcker, radioprogram eller talar i telefon med någon. (Eller så bär de bara hörlurarna för att undvika kontakt med andra människor.)

Den omedvetna avlyssnaren

Intervjutiden lider mot sitt slut och vi tackar för oss och jag ber Lo lämna webbsidan där vi genomfört vår intervju öppen så filerna kan laddas ner. Mitt internet är långsamt.

Senare på kvällen har jag glömt bort vad jag bett Lo om. I något skede hör jag avlägsna röster från datorn som fortfarande är öppen och står på. Det är ett rikssvenskt barn som pratar med sin mamma.

Följande dag skriver Lo följande till mig:

Det var så kul för jag lämnade datorn öppen hela kvällen och sen sa min son att han hörde finska barnröster he he. Hoppas allt gick bra och detsamma så roligt och prata.

Cirkeln är sluten. Jag avlyssnar till och med omedvetet.