NHL-kolumnen: Aho, Heiskanen, Korpisalo, Kotkaniemi och Rantanen glänste i slutspelet – kan någon av dem bli första finländare att vinna Conn Smythe Trophy?

Trots många magnifika prestationer genom åren i Stanley Cup-slutspelet har ingen finländare hittills fått ta emot det ultimata ”vinnarpriset”, Conn Smythe Trophy. Närmast att vinna titeln som slutspelets värdefullaste spelare har säkerligen målvakterna Miikka Kiprusoff och Tuukka Rask varit. Båda två fick ändå bita i det sura i äpplet i säsongens sista möjliga match.

Victor Hedman blev tredje svensk att väljas till bäste spelare i NHL:s slutspel. Nicklas Lidström öppnade det svenska Conn Smythe-kontot våren 2002 och Henrik Zetterberg skakade hand med Gary Bettman sex år senare.

Brian Leetch (1994), Tim Thomas (2011), Jonathan Quick (2012) och Patrik Kane (2013) är USA-medborgarna som tagit hem titeln medan Jevgenij Malkin (2011) och Aleksandr Ovetjkin (2018) representerar vårt östra grannland på Conn Smythe-vinnarlistan.

Alla övriga vinnare av titeln som delats ut sedan våren 1965 kommer från Kanada.

Conn Smythe-vinnaren har med tre undantag alltid delats ut till en spelat från mästarlaget – det vill säga varit den viktigaste spelaren i säsongens bästa lag i det viktigaste skedet av säsongen. Vinnaren är en vinnare i ordets djupaste betydelse.

Och eftersom NHL-slutspelet sätter så oerhört höga krav på de avgörande spelarnas fysiska och mentala egenskaper, så står Conn Smythe-priset på sin egen piedestal bland de individuella priserna. Det delas inte ut till spelare som försvinner ur bilden i säsongens viktigaste ögonblick.

Vem blir första finländare att vara bäst i säsongens viktigaste matcher?

Många finländare gjorde starka insatser i årets slutspel. Här en närmare titt på fem spelare som ser ut att ha – eller vara på väg mot att ha – vad som krävs för att göra resultat när det gäller som allra mest.

Jesperi Kotkaniemi

Canadiens-centern känns kanske som ett ganska överraskande namn i sådana här spekulationer. Hans nystart i slutspelet efter coronapausen var ändå en verkligt positiv överraskning. Kotkaniemi som fyllde 20 år i juli visade takter som pekar mot en riktigt ljus framtid.

På bara några månader hade skridskoåkningen och styrkan i närkamperna omformats närmast totalt. Hastighetsåkningstränaren Janne Hänninen och hockeyschamanen Raimo Summanen vakade över Kotkaniemis träningar under den långa pausen och resultaten lät inte vänta på sig.

Ännu för ett år sedan flyttade motståndarna på Kotkaniemi med en liten knuff, men plötsligt var hans närvaro helt annorlunda i sommarens slutspel. Några nya muskelkilogram och en betydligt förbättrad skridskoåkning gjorde att den nästan 190 centimter långa centern gav mer än han tog emot.

När han inte längre fysiskt var en pojke bland män, skapade han också mera utrymme för sina största styrkor: den fina puckhanteringen, blicken för spelet i offensiv zon och ett riktigt vasst ”snajperskott”. Fyra mål på tio slutspelsmatcher och mängder med vunna närkamper bådar gott.

Björneborgskillen valdes 2018 som tredje spelare av Montreal för att i framtiden kunna bli en första- eller andracenter i ett Canadiens som äntligen ser ut att vara på väg uppåt. Tiden är verkligen på 20-åringens sida när det gäller att uppfylla förväntningarna.

Om de 24-faldiga mästarna inom de närmaste åren fortsätter på rätt väg, så kan det mycket väl hända att Kotkaniemi är killen som blickarna riktas mot när jämna matcher ska vinnas.

Miro Heiskanen

Dallas brådmogna superback var med vilka som helst mätare mätt den bästa finländaren i slutspelet och hela playoffens kanske största enskilda utropstecken. Rekordnoteringarna fick ge vika när den blott 21 år gamla Heiskanen radade upp poäng och omänskliga minuter på isen.

Heiskanens två år långa NHL-karriär har ändå sedan första bytet pekat så rakt mot stjärnorna att hans framfart i slutspelet inte egentligen var någon dunderöverraskning. Han var redan som tonåring i sin egen klass bland backarna i FM-ligan och har bara fortsatt på en förutstakad väg.

Ifall Dallas skulle ha vunnit Stanley Cup, skulle antingen Heiskanen, John Klingberg eller Anton Khudobin ha vunnit Conn Smythe. Därmed är Stars nummer 4 redan nu på den nivån som krävs för att spela en avgörande roll i riktigt stora sammanhang.

Ändå blev det tydligt mot både Vegas i konferensfinalen och i Stanley Cup-finalen att Heiskanen fortfarande har en del att jobba på. Det största utvecklingsbehovet finns – mycket logiskt – på fysiksidan. För att få tuffheten som krävs i försvarsspelet behövs helt enkelt mer rå styrka.

Ett annat utvecklingsområde är andra sidan av myntet som är en av Heiskanens största styrkor – det vill säga lugnet kontra frenesin.

I de flesta lägen är Heiskanens fantastiska kyla rena guldet, men ibland skulle det göra gott med lite mer ”mördarinstinkt”. Både i kamperna framför det egna målet och i de regelbundet uppkommande lägena då Heiskanen har möjligheten att sätta pucken i mål.

Ännu fattas den okuvliga och kaxiga beslutsamheten att inte låta någonting sätta stopp. Känns ändå som en trygg tippning att både styrkan och självsäkerheten finns där inom en nära framtid.

Joonas Korpisalo

Målvakter ligger alltid bra till för att vinna Conn Smythe – hela fem vinnare sedan 2000 har varit burväktare. Korpisalo visade prov på att han kan gå den stigen med sina fantominsatser mot Toronto och Tampa.

Speciellt nollan som Korpisalo höll när Columbus slog ut Leafs och de ofattbara 85 räddningarna bara två kvällar senare mot Tampa var prestationer i högsta ”stå på huvudet”-klassen. Förutom att grundstenen i Korpisalos spel var hur kyligt han läste situationerna och undvek panikräddningar.

26-åringen har tålmodigt väntat på sina chanser och slipat på sitt spel. Nu börjar han verka som en ganska så färdigt utvecklad modern målvakt. Den 191 centimeter långa, vältrimmade kroppshyddan med utmärk rörlighet gör honom fysiskt till en närmast ideal modern målvaktstyp.

Slutspelsmatcherna där först Torontos och sedan Tampas vassa anfallstrupper pepprade hans mål tyder på att Korpisalos tidigare något svajiga psyke har nått samma nivå som de fysiska egenskaperna.

Med facit i hand är dessutom lätt att konstatera att inget målvaktspel skulle ha räckt till för att slå ut Lightning.

Joonas Korpisalo spelade nio matcher i slutspelet. Räddningsprocenten 94,1 var bäst av alla som stod minst fem matcher, målsnittet på 1,90/match var delat sjätte bäst tillsammans med Andrej Vasilevskij och de två nollorna som ”Korpi” höll överträffades bara av Robin Lehner.

Många GM:s har nu garanterat kryssat för Joonas Korpisalo som en målvakt att räkna med när det spelas om att vinna.

Mikko Rantanen

Jätten från Nousis är logiskt sett den mest sannolika följande finländska Stanley Cup-vinnaren. Colorado Avalanche har så mycket talang i laget att titeln i något skede inom de närmaste åren nästan måste hamna i ”Mile High City”.

Och om så sker så ska Mikko Rantanen definitivt höra till de mest tongivande spelarna. 21 poäng på bara 15 matcher i årets slutspel placerade Rantanen som sexa i poängligan och poängsnittet 1,40/match var tredje bäst bland alla som spelade mer än 10 matcher.

Men om Avalanche vinner titeln krävs det ändå en ny växel av Rantanen för att kunna vara mer betydelsefull än först och främst superstjärnan Nathan MacKinnon, men också antagligen backtalangen Cale Makar.

I och för sig finns det såklart inget att klaga på Rantanens statistik. Ändå ser det åtminstone i undertecknads ögon ut som att den närmast ideala powerforwarden inte riktigt utmanade sina egna gränser i slutspelet.

Rantanen, som fyller 24 om några veckor, spelar i en av världens bästa kedjor och är ligans bäst betalda finländska spelare med dryga nio miljoner dollar i årslön de kommande åren. Det är med andra ord inte helt svårt att förstå om tillvaron känns ganska skön för tillfället.

Men på isen borde Rantanen visa mer av den otämjbara viljan och drivet som var alldeles speciellt uppenbart före vristskadan i början av den nyss avslutade säsongen.

Det kan givetvis bero på stränga instruktioner av coachen Jared Bednar, men både i vintras och nu under slutspelet så agerade Rantanen allt som oftast närmast en passningsvägg eller stillastående skytt när Nathan MacKinnon styrde spelet.

Det såg tidvis ut lite som i NBA där en superstjärna håller bollen och hans lagkompisar bara finns till för att stöda hans spel. Mikko Rantanen är för bra och har för mycket av både oanvänd och outvecklad potential för att bli MacKinnons assistent.

Det bästa som kunde hända Rantanen är att han får – och tar chansen – att vara drivande kraft i en kedja utan Nathan MacKinnon. Lyckas han med det så har Colorado en bättre chans att vinna Stanley Cup . Och Rantanen en större chans att vara mer än en ny ”right hand man”.

Sebastian Aho

Varje säsong under Sebastian Ahos fyra år långa NHL-karriär har alltid varit ett klart steg framåt. 2019/2020 och speciellt slutspelet var inget undantag. Trots att Carolinas slutspel tog slut tidigare än i fjol, var lagets förstecenter på en högre nivå än säsongen innan.

Aho var fullkomligt glödhet mot New York Rangers i play in-omgången där han bland annat gjorde ett av slutspelets snyggaste mål i den avgörande matchens avgörande ögonblick.

Fast poängproduktionen och dominansen – precis som 2019 – körde in i en mur bestående av Brad Marchand, Patrice Bergeron och David Pasternak, var Ahos saldo imponerande: 3+9 på åtta matcher och +6.

Av spelarna som spelade fler än fem matcher var det bara Nathan MacKinnon som överträffade Ahos poängsnitt på 1,50/match. I år var det ingen fråga om att Carolinas förstecenter är den som kan bära laget också i slutspelet.

Ändå visade Boston Bruins för andra året i rad tydligt att Sebastian Aho fortfarande går att rubba med benhårt närkampsspel och intensiv forechecking. Tekningarna mot motståndare av Bergerons kaliber är också fortfarande svåra.

När det gäller 23-åringens attityd och vilja att vinna så finns det inte mycket att önska. Rutinen av att känna sig totalt hemma i riktigt stora matcher är väl det enda som på den fronten kan bli bättre.

Om – och när – Aho lyckas bli starkare i alla typer av närkamper utan att dra på sig utvisningar och hittar sina sätt att bryta sig igenom forecheckingen vid anfallsblå så har han allt som krävs. Då tar han sista steget in i den exklusiva kategori spelare som inte går att stoppa.

Utan stora skademotgångar är han där senast om två år – och då börjar också olika titlar droppa in.

Tack för att du läste.

Tips: Glöm inte Yle Sportens nya NHL-podd med ett nytt avsnitt varje tisdag! Du hittar podden på Arenan.

Källor: hockey-reference.com, hockeydb.com, nhl.com