Nästan 70 procent av alla finländska elitidrottare har lidit av psykiska problem under karriären – Jonathan Åstrand efterlyser bättre hjälp av förbunden: ”De kunde ju ha kollat läget”

Mental ohälsa är ett enormt problem inom finländsk toppidrott, framkommer i Yle Urheilus stora granskning av situationen i Finland för tillfället. Ångest, utmattning, depression och sömnproblem är bara några av symptomen som listas upp av idrottarna.

Yle Urheilu genomförde enkäten genom att skicka ut frågor till samtliga idrottare som representerat Finland i ett OS på 2010-talet, både inom individuella grenar och laggrenar. Det var sammanlagt 344 idrottare som tillfrågades – och 111 svarade. Av dem är 65 procent fortfarande aktiva.

Slutsatsen är enkel att dra: 67,6 procent av de som svarade har upplevt psykiska problem under sin karriär. Endast 19,8 procent svarade rakt ut att de inte lidit av problem, medan 12,6 procent svarade att de inte kan ta ställning i frågan.

Flera av de som inte ville ta ställning berättade ändå att de lidit av symptom som kopplas ihop med psykiska problem.

– Ångest och osäkerhet hör till viss mån till toppidrotten. Jag var själv också mentalt illa ute under min karriär, men hade mycket utanför idrotten som jag kunde ta stöd av. Det hjälpte mig att orka, skriver en tidigare OS-idrottare.

– Många idrottare är perfektionister och ställer höga krav på sig själv. Så skapar man också en stor press på sina prestationer. Så gick det för mig. Dessutom kände jag press på att se ut på ett visst sätt, säger en fortfarande aktiv damidrottare.

Samma siffror inom paraidrotten

Yle Urheilu skickade också samma enkät till paraidrottare med samma meriter. Av de 63 idrottare som fick enkäten svarade 22. Av dem hade 59,1 procent lidit av mental ohälsa under karriären.

Hela 31,8 procent svarade att de inte gjort det.

– Jag har ett banklån på 30 000 euro och jobbar deltid för att betala av det. Jag vågar inte ens tänka på hur det går. Jag har lagt alla pengar på ett kort – tävlingsidrotten, säger en paralympisk idrottare.

Flera paraidrottare lyfter ändå fram att de upplevt sig dåligt eller osakligt behandlade under karriären.

– Det vänjer man sig vid, till och med från förbundets håll. Man borde jämföra alla idrottare på basis av deras kompetens och kapacitet – inte utifrån vad träningschefen tycker om för grenar, säger en aktiv idrottare.

– Att vi ställs i en ojämlik ställning kan leda till problem med självkänslan. Framför allt som ung idrottare är man inte bra på att filtrera bort osakliga kommentarer, säger en annan aktiv idrottare.

"Ingen från förbundet undrade hur jag mår"

Men det är inte bara inom paraidrotten som förbundet kunde ha gjort bättre ifrån sig. Framför allt då karriären tar slut känner sig många ensamma – en av dem som öppet medger det är Jonathan Åstrand.

Till Yle Urheilu säger han att kontakten med förbundet efter beslutet i princip var obefintlig.

– Jag snackade lite med dem som jag jobbat med varje dag, men det var nog ingen från förbundet som undrade hur jag mår.

Åstrand avslutade sin karriär på toppnivå 2016. Hans paradsträcka 200 meter avslutade Kalevaspelen och Åstrand hade ställt in sig på att ta ytterligare en medalj – och visst blev det ett FM-brons.

Men trots att han fått representera Finland i såväl OS, VM- som EM-tävlingar så kände Åstrand att han aldrig nådde sin maximala potential.

– Bronset var den sista droppen. Då beslöt jag mig för att det här skulle vara mina sista tävlingar. Det var många som inte trodde på mig. De skämtade om att jag ändå snart kommer att vara tillbaka, säger Åstrand nu, fyra år senare.

Trots att Åstrand deltagit i små tävlingar också efter det lämnade idrotten ett enormt tomrum efter sig. Det kändes som att all tid gick åt till att sitta framför datorn.

– Spelen var ett lätt sätt för mig att rymma från verkligheten. Man behövde inte bry sig om vad som hände utanför den virtuella världen, berättar Åstrand.

– Jag bänkade mig vid datorn och satte där in på småtimmarna. Varje dag. Efter en stund insåg jag att det inte var värst hälsosamt. Att först sitta vid en dator hela jobbdagen och sen ännu när man kom hem, säger datanomen Åstrand.

Han medger öppet att han blev beroende av spelen. Han kände sig deprimerad. Han talar inte om en sjukdom och säger att han aldrig heller sökte hjälp. Nu mår han bra.

I efterhand känns det ändå som att han kunde ha hanterat situationen bättre. Och förbundet kunde också ha hjälpt till.

– Jag visste inte ens var jag kunde få hjälp. Det borde vara mer lättillgängligt, säger Åstrand.

– Till exempel kunde någon fråga en hur man mår några månader efter beslutet. Ens att kolla hur det står till och vad man sysslar med. Och fråga det på nytt efter några månader eller ett halvt år, fortsätter han.

Gäller också aktiva idrottare

Symptomen Åstrand nämner gäller i allra högsta grad också aktiva idrottare. Av dem som svarat på Yle Urheilus enkät har 69 procent lidit av ångest.

Andra symptom som många kruxat för i enkäten är utmattning, sömnproblem, depression, stress och ätstörningar. Nästan var femte idrottare som svarat på enkäten har haft självdestruktiva tankar.

Hur länge symptomen varar varierar mycket från fall till fall. Vissa har lidit av problemen endast i dagar, men andra har tampats med hälsan i flera år.

För vissa är orsaken misslyckanden i stora tävlingar, för andra kan det vara skador som triggar symptomen.

– Jag var på gränsen till anorexi hela karriären. Ändå fanns det hela tiden människor som tyckte att jag var för fet. Jag tänkte hela tiden på vad jag kan äta, säger en damidrottare som representerat Finland i ett OS.

– Då det inte löpte på inom idrotten så kunde jag inte tänka på något annat. Framför allt under tävlingssäsongen, då resultaten inte kom. Ångesten tog över. Efter att jag slutade insåg jag hur mycket jag låtit ångesten diktera mitt liv, säger en tidigare herridrottare.

"Har inte träffat en endaste psykolog som skulle förstå ..."

Till råga på allt upplever idrottarna att de inte får den hjälp de behöver. Av alla som hade upplevt mental ohälsa hade en tredjedel inte sökt hjälp för det.

– Min tränare kunde inte hantera det, utan blev istället mer distant och det var långa stunder som jag inte fick tag i tränaren över huvudtaget då jag skulle ha behövt det, säger en damidrottare.

– Jag har inte träffat en endaste psykolog som innerligt skulle förstå vad det innebär att vara en toppidrottare i det här landet, säger en herridrottare.

Vissa idrottare svarar i enkäten att de upplever att situationen varierar väldigt mycket från gren till gren. Vissa får hjälpen de behöver hur lätt som helst, medan andra inte vet hur de ska gå till väga.

– Förbundet sa att allt handlar om att träna bättre. Att fysisk träning också hjälper mot stress och psykiska problem, säger en herridrottare.

40 procent av alla som svarade anser att resurserna som finns till hands inte är tillräckliga.

Olympiska kommittén medger att det finns brister

– Det här är något vi känner till, medger Finlands olympiska kommittés idrottspsykolog Hannaleena Ronkainen.

– Det finns ett klart behov för att uppmärksamma idrottarnas mentala hälsa. Vi måste belysa problemen och således förhoppningsvis öka på resurserna för att motarbeta det här, fortsätter hon.

Ronkainen har jobbat med kommittén i sju år. Hon blev för sex år sedan den första idrottspsykologen i ett finskt OS-lag då hon reste med resten av truppen till Sotji.

Hon har sett hur brutal idrotten kan vara. Hon har också upplevt att hon inte har resurserna som krävs för att göra ett tillräckligt bra jobb.

– Ifall vi hade gränslösa resurser hade vi kunnat hjälpa dem bättre. Men man har velat fokusera på tränarna då vi delat upp pengarna. Samtidigt har vi också startat från noll. Med tanke på det kan vi nog säga att vi gått framåt den senaste tiden, säger Ronkainen.

Något som ändå saknas är en klar och tydlig modell för hur idrottarna ska gå till väga för att få den hjälp de behöver. I Sverige finns det exempelvis redan en klinik som fokuserar på idrottarnas mentala hälsa. Den får idrottare och deras tränare kontakta direkt.

I Finland har ansvaret skjutits över till idrottsakademierna, som det finns 19 stycken av i dagsläget. Det innebär att situationen ser väldigt olika ut beroende på vilken man hör till.

– I de nationella akademierna får toppidrottarna ett brett och kostnadsfritt stöd. Ifall man inte hör till den absoluta eliten så kan vi alltid flexa vid behov, säger Ronkainen.

Det Ronkainen alltså medger är att idrottare som hör till dem som får stöd av den olympiska kommittén får hjälp snabbare än sådana som inte hör till skaran.

– Det finns fortfarande mycket att göra på den här fronten. Så ska vi inte heller glömma den offentliga hälsovårdens roll och ansvar, säger Ronkainen.

– Köerna är ändå långa där. Utmaningarna är stora. Många kan säkert också tycka att det är fel att idrottare särbehandlas just när det kommer till psykisk ohälsa. Det handlar om stora frågor, som vi i Finland inte ännu har kunnat svara på, avslutar hon.

Här hittar du några av artiklarna som Yle Urheilu skrivit om ämnet (på finska):

Yli 70 suomalaista huippu-urheilijaa kertoo mielenterveyden häiriöistään – Ylen kysely: Huippu-urheilun raadollisuus aiheuttanut monelle vakavia ongelmia
Ylen kysely paralympiakävijöille: Yli puolet vastaajista on kärsinyt mielenterveyden häiriöstä – epäasiallinen kohtelu yksi yleisimmistä syistä ongelmien taustalla
"Koin ettei minua uskottu, vaan pidettiin heikkona" – huippu-urheilijat jäävät usein yksin mielenterveyden ongelmien kanssa, näin urheilijat haluaisivat parantaa tilannetta
Urheilu-uran päättyminen aiheutti identiteettikriisin – Katja Volkova ja Jonathan Åstrand kertovat, miten löysivät tyhjyyden jälkeen uuden suunnan
Huippu-urheilijoiden mielenterveyspalveluja on alettu rakentaa, mutta Olympiakomitean jättävä urheilupsykologi myöntää puutteet: "Myös huippu-urheilun on otettava mielenterveyttä enemmän huomioon"
Suomalaisasiantuntija pitää mielenterveyskyselyn tuloksia hälyttävinä – psykiatri yllättyi huippu-urheilijoiden kokemuksista: “Lukema on korkeampi kuin väestössä keskimäärin”