Ny bok om Amos Anderson - en rik, titelsjuk lantis eller en missförstådd drömmare?

Finns det fortfarande intresse för den Kimitofödda affärsmannen Amos Anderson? Eller har vi drabbats av “amosandersonglömska”? Frågan ställs i en ny bok om den ensamme mecenaten.

Olav S. Melin har redigerat den nya boken om Konstsamfundets grundare. Han noterar att det har publicerats en hel del om Amos Anderson under årens lopp. En del av det har varit “mindre smickrande om hans karaktärsdrag”.

Melin försöker belysa en sida som har blivit åsidosatt - Andersons djupa kristna övertygelse. Beskrivningen blir detaljerad, men kan kanske också förklara varför Anderson ansågs som kusinen från landet?

Räckte det att komma från Kimito och vara stolt över det för att bli betraktad som konstig? Var det avsaknaden av en akademisk examen?

Vägen till förmögenhet var misslyckade inträdesprov

Inom försäkringsbranschen hittade Amos Anderson sin framtid efter att inte ha klarat inträdesprovet till lärarutbildningen.

I stället blev det studier, men inte examen, i Berlin, Bern och London.

Den enda vägen till förmögenhet var att bli företagare, insåg Amos.

Han valde en bransch som åtminstone på den tiden lönade sig, reklam och tidningsutgivning. Han köpte fastigheter och tomter, det som senare blev Forumkvarteret.

Spekulation, inflation och krig gynnade Andersons affärer. Presidenten kallade honom "gulaschbaron".

“Inte en man av klanen”

Småkusinen från landet hade det inte så lätt när han skaffade sig en plats i affärslivets ledande kretsar i huvudstaden.

Den gamla finlandssvenska överklassen gillade inte den obildade Kimitouppkomlingen. Han i sin tur ogillade deras högmod och brist på religiositet.

Det påpekas att Anderson också själv reagerade småaktigt, misstänksamt och långsint. Också positiva levnadstecknare har beskrivit missriktad självkänsla och uppblåst fåfänga.

Melin citerar Torsten Steinby: Kompensationsbehovet framkallade ibland drag av självmedlidande. I stället ägnade sig Amos åt gästfrihet och sällskapstalanger.

Det hörde till Andersons livsluft att räkna samhällets stöttepelare till sin umgängeskrets, citeras Anna Lena Bengelsdorff.

Sverige - försäkring mot socialismen

Under inbördeskriget 1918 sökte Anderson sin tillflykt i Sverige. Också senare överförde han betydande penningsummor till Sverige med order att aldrig återföras till Finland.

Melin spekulerar i att Anderson förberedde en flykt undan en sovjetisk erövring av hemlandet.

Bildandet av Konstsamfundet var också en slags försäkring. Anderson uppges ha räknat med risken för ett förstatligande av all företagsverksamhet.

Det var däremot omöjligt att socialisera en förening. Konstsamfundet skapades som Amos Andersons arvinge.

Titelsjuk och extravagant

Melin beskriver en titelsjuk miljonär - kanske miljardär med tanke på den tidens penningvärden. Han gillade titlarna chefredaktör och hedersdoktor, men var också tidigt bergsråd och riksdagsledamot 1922-1927.

Hans gamla hem i de översta våningarna av Georgsgatan 27 blev museum i Helsingfors. Där fanns både kapell och kyrkorgel och en hel del inköpt konst.

Nu ska hemmet bli kontor för både Svenska kulturfondens och Svenska Folkpartiets personal.

Konstsamfundet är det lilla rika sällskap som förvaltar hans egendom. Forumkvartetet var centrum för kronjuvelerna Mercator-tryckeriet och Hufvudstadsbladet. Nu är det delvis utsålt.

"Pinsam och häpnadsväckande okunskap"

Finns det fortfarande intresse för Amos Anderson? Det är kanske en fel ställd fråga.

För ingen vet något om honom, skriver professor Bengt Kristensson Uggla. Han borde veta, för han innehar Amos Anderssons donationsprofessur vid Åbo Akademi.

När frågan vem Amos Anderson var riktas till studenter blir det märkligt tyst, både inom humaniora och ekonomi.

Studenternas associationer tycks mest gå till Amos Rex-museet. Det vittnar om vilka stora framgångar utställningsverksamheten har rönt inom konstvärlden, skriver Uggla. Han ger de obligatoriska kurserna i filosofi och vetenskapsteori vid Åbo Akademi

Situationen är lika pinsam som häpnadsväckande. Kulturmecenaten Anderson är lika okänd som den framgångsrika affärsmannen och HBL-ägaren Anderson.

Ekonomiutbildningen bygger på "traditionspyromani"

Okunskapen är kanske inte så märklig ändå, enligt Uggla. Intresset för historia är ofta oförsvarligt litet i affärsvärlden. Det var ju det som Amos Anderson också tyckte.

Länkarna till det förflutna verkar utplånade av framtidsorienteringen och förväntanshorisonten, som är en förutsättning för framgång, skriver Kristensson Uggla.

Han håller de obligatoriska kurserna i filosofi och vetenskapsteori för ekonomi- och kulturstuderande, men tycker sig se en uppförsbacke.

Kurser i ekonomisk historia ingår också sällan i ekonomens utbildning. I stället talar Uggla om en traditionspyromani. Affärsprojekt ska helst starta utan några historiska belastningar.

Konsten att bli miljardär - börjar i konsten?

Studenterna har bråttom genom studierna för att komma igång med att tjäna pengar. Kanske kravet på reflexion och problematisering rentav är skadlig där tänkande och handling krävs i arbetslivet.

Kristenson Uggla anser att “tiden har kommit ifatt Amos Anderson”. Det är dags för ett brett bildningsperspektiv.

Kanske hade hans kurs ändå större framgång om den hette “Så blev Amos Anderson miljardär i tio punkter”?

Kristensson Uggla har svårare att förstå varför kulturvetare vet så lite om vilken betydelse Anderson hade i finansieringen av den kulturella infrastrukturen i Finland och speciellt i Svenskfinland. Vill ingen veta varför Amos Rex finns till?, funderar författaren.

Själv anser han Amos Rex-satsningen som det erkännande som Amos Anderson så väl förtjänar - postumt, men äntligen.

Från sagans värld: från armod till makt

Amos Andersons livsbana kommer nästan från sagans värld, låter lite som ett filmmanus. Här har vi en enkel man av folket med stora ambitioner som möter motstånd, hinder och dåliga odds.

Han lyckas ta sig från armodet till maktpositioner. Där finns vackra damer och herrar, maktfulla män i fina salonger som han äger själv - och dessutom är han en humanist som delar med sig.

Parallellt får vi följa strålande affärsframgångar trots flera krig med Sovjetunionen som granne. Och det finns sidospår med journalistiska avslöjanden, politiska intriger och internationella förvecklingar i Vatikanen.

Likheten med Steve Jobs

Uggla gör en vågad jämförelse mellan Steve Jobs och Amos Anderson. Amos Anderson surfade fram på innovationsvågorna från det Gutenbergska paradigmet, där tryckeriet stod i centrum.

Steve Jobs surfade också fram på en informationsteknologisk revolution, den digitala tekniken. Det blev Apple, en av världens mest värdefulla företag.

De spelade kanske inte i samma division och hade olika historisk kontext, medger Kristenson Uggla. Men han vill ändå jämföra dem. Båda kom från “ingenstans” och var akademiska avhoppare.

Båda blev affärsgenier och omåttligt förmögna för att de såg nya möjligheter inom informationsteknologin. De var starka personligheter med egenartade idéer och en stark dragning till religiösa traditioner.

Patriotiskt patos och medeltida madonnabilder

Det går åt många håll i boken. Första kapitlet är rubricerat Hembygden formade Amos. Det handlar om barndomen i de mörka Brokärr-skogarna, läsförhör, konfirmation och patriotiskt patos med religiös underton i Kimito.

Kapitlet utmynnar i kristen brudmystik och erotiserat bildspråk. Man återkommer senare till medeltida kyrkokonst och katolskt svärmeri och ekumeniska impulser

Konstintendenten Synnöve Malmström skriver om konstsamlaren Amos. Många madonnabilder införskaffades till hemmuseet och Söderlångvik gård, alla inte alldeles äkta.

Den djupa kristna övertygelsen kombinerades med en förkärlek för medeltida mystik och katolsk estetik. Det gjorde att han framstod som en udda fågel i ett strikt lutherskt samhälle, skriver Melin.

Katolsk spion och missionär?

Amos Andersons bjöd in Vatikanens representant till Finland på egen bekostnad. Den finska kyrkliga pressen såg tecken på spioneri och försök att göra Finland till katolskt missionsfält.

Anderson själv betecknade besöket som en vändpunkt i den finska kulturhistorien. Han bekostade ett praktfullt bokverk om Finlands medeltida kyrkokonst.

Alla var inte förtjusta över Andersons åsikt att Finland tack vare den katolska bildningen hade blivit en del av den västerländska bildningen. Boken gav Anderson en inbjudan till audiens med påven i Rom.

Anderson stödde också diverse kyrkorenoveringar, framför allt renoveringen av Åbo domkyrka. Kyrkfolket gillade ändå inte hans utsmyckningsförslag. De ansågs alltför katolskt inspirerade.

Tolvslaget från Åbo Domkyrka var Andersons verk

En av Amos Andersons idéer är fortfarande dagligen hörbar i Finlands rundradio, påpekas det i boken.

I april 1944 sände han ett upprop till direktionen för Rundradion. Uppropet - i ålderdomlig diktform - var en begäran om att tolvslaget i Åbo domkyrka dagligen borde sändas i radion.

- Det blir ett budskap ifrån Finlands morgon, från gångna tider och från sjunkna släkten, som minner om deras liv och öden... skrev Amos Anderson. Det var en lång uppräkning av vad klangen kunde symbolisera.

Tolvslaget skulle också påminna om tidens flykt och stundens korta fröjd, om skaparglädje och vedermöda, "om allting skifteslopp i liv och död, om evighetens dag och själens vila."

Så skedde också, redan några månader senare. Mitt under den sovjetiska offensiven på Karelska näset den 19 juni 1944 radierades tolvslaget från Åbo domkyrka för första gången.

Tolvslaget har fortsatt sändas sedan dess, trots att traditionen då och då har hotats av reformer inom Yle.

Hufvudstadsbladet var en lönsam affär

År 1921 lyckades Anderson erövra Hufvudstadsbladet som han sedan styrde i 40 år, också under sin tid i riksdagen.

Det var ett företag som lönade sig på den tiden. Hufvudstadsbladet blev Finlands mest spridda tidning. Det var som en sedelpress, där nyheterna trycktes på baksidan av annonserna, beskriver Melin.

Senare tider har Konstsamfundets utgivning diskuterats allt flitigare ju sämre affär det har blivit. Numera är man tvungen att styra ekonomisk vinst från annat ägande till att stöda HBL.

Hufvudstadsbladet var som en sedelpress, där nyheterna trycktes på baksidan av annonserna.

Olav S Melin

Någon driven skribent var Amos inte. Han saknade helt journalistisk fallenhet, dömer Melin. Det hindrade honom inte från att skriva.

Melin påpekar att Anderson satte sin prägel på innehållet i “sin” dagstidning. Han hade en rätt konservativ tyskvänlig prägel som senare övergick i en allmänt borgerlig, svensksinnad linje.

Dåtidens Donald Trump?

Mer än en gång påminner Amos mest om den nuvarande amerikanska presidenten Donald Trump. Boken citerar Torsten Bergman som skrev om förvandlingen av lögn till sanning i Ny Tid 2017.

Amos gillade inte heller yrkesjournalisterna, utan kallade dem “magistrarna”. De ansågs intellektuella som hade ordet i sin makt, men med en mentalitet som förblev främmande för Amos.

Han anställde slätstrukna ja-sägare och höll hårt på “ägaren bestämmer”-principen, i stället för att som i Sverige ge chefredaktörerna bestämmanderätt över innehållet.

Och likt Trump köpte han sig ära och beröm. För 5 000 mark fick han som en av de första sitt porträtt i donatorsrummet på Handelsgillet i Helsingfors och blev några år senare hedersmedlem

Anderson-företagens tillväxt skedde genom vågad låntagning. Lånen uppgavs vara större än skulderna när man kommunicerade med skatteverket. Förutseende och stor lagerhållning gjorde att Andersons lönsamma tryckeriverksamhet kunde fortsätta trots krig och pappersbrist.

Kolonisationen av finskspråkiga karelare lyckades Anderson undvika vid sina ägor på Kimitoön. Specialodlingar undantogs från plikten att ge mark åt flyktingarna. Därför är Söderlångvik specialiserad på äppelodlingar ännu i dag.

Olav S. Melin påpekar ändå att Anderson på andra områden gav tiotals karelare hjälp och mark. Det betecknas som en kombination av att bevaka sina egna domäner och ändå visa medmänsklig omsorg.

Anderson stödde teatern och uppträdde själv

Amos Anderson räddade Svenska Teatern i Helsingfors med flera miljonstöd för renovering och verksamhet, förutom att han själv ibland stod på scenen.

I Konstsamfundet prioriterades utbildningsstipendier och Åbo akademi blev den största donationsmottagaren.

Utan att ha studerat en dag vid Åbo akademi blev Anderson hedersmedlem på Kåren i Åbo. Han blev gärna “hedersstudent”. Förslagsställaren, dåtida kårordförande CO Tallgren blev senare själv både riksdagsledamot, minister och VD för Konstsamfundet.

De officiella webbsidorna talar om studier i Göttingen, London och Berlin, men inga examina. Melin tillägger hastigt att Anderson kompenserade bristen på en examen med frikostiga donationer till Åbo Akademi.

Bergsrådstiteln hamnade i skuggan då bondsonen hade fått akademisk erkänsla, skriver Melin. Ingen annan titel än “doktor” användes efter att Åbo Akademi år 1948 gjorde honom till filosofie doktor honoris causa.

Kvinnor, män och barn

Några barn hade Amos Anderson inte. En orsak kan ha varit en tidig könssjukdom som medförde att han inte kunde få barn.

Det spekuleras också om hans rädsla för att överföra den psykiska ohälsan som fanns i släkten.

Kanske hans umgänge med kvinnliga skådespelare och unga damer bara var en kuliss.

Frågan om hans sexuella läggning förblir obesvarad, konstaterar Melin. Den tabubelagda inställningen till homosexualitet gjorde att Amos Anderson aldrig personligen konfronterades med frågan om sin egen läggning.

"Den ensamme mecenaten" är utgiven i anslutning till Konstsamfundets 80-årsjubileum. Den är redigerad av Olav S Melin, medverkande Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla.