Teater: En tidningsredaktion i helvetets förgård

Svenska Teaterns produktion Några av oss med anledning av Förintelsens 75-årsminne tar med oss till några tonårspojkars heroiska arbete. De gav i hemlighet ut en egen handskriven veckotidning i koncentrationslägret Theresienstadt som bevarats för eftervärlden.

Längs scenens framkant ligger föremål prydligt lagda på rad: en bok, en nätpåse med äpplen, ytterligare en bok, en bomullsjacka, en resväska, ett stycke tyg, papper och skrivdon. En liten bit in i teaterpjäsen Några av oss lägger Petr Ginz (Patrick Henriksen) metodiskt alla sakerna i resväskan.

Han ska resa bort. Han ”står på listan” har chefen på jobbet sagt. Att han ska till det ökända koncentrationslägret Theresienstadt vet han inte. Han är 14 år och har en judisk far.

Det beseglar hans öde i det nazistockuperade Tjeckoslovakien.

Baserad på verkligheten

Uppsättningen på Svenska Teatern är baserad på verkliga händelser som det brukar heta. Den handlar om tonårspojken Petr Ginz som hopträngd med andra jämnåriga pojkar i en träbarack utropar sitt logement till en fristat.

Under en period på ungefär två år ger ut en hand- och maskinskriven tidning med namnet Vedem (översatt till svenska ungefär: ’Ledningen’, ’I täten’).

Petr Ginz var en ovanlig grabb som redan före 14 års ålder plitat ihop flera romaner inspirerade av bland andra Jules Verne. I arbetslägret höll han samman en tidningsredaktion, trots att detta på inget vis var tillåtet.

Utgivningen av Vedem finns bevarad även om de flesta av barnen mördades i Förintelsen. Tjeckiens följande totalitära regim, kommunistpartiet, försökte hindra nypubliceringen av Vedem efter kriget, men via exilkretsar kom en samizdatupplaga ut. År 1994 publicerades ett urval under beskydd av Tjeckoslovakiens demokratiske president Václav Havel.

Välgjord politisk teater

Det är en välgjord och tät produktion som Svenska Teatern åstadkommit, med en enkel och funktionell scenografi som smidigt med hjälp av ljud, ljus och projektioner snabbt låter scenen växla i uttryck.

Samma fyra manliga skådespelare står på scenen det mesta av tiden – precis som i Jean-Paul Sartres Inför lyckta dörrar kan personerna (i stort sett) inte lämna scenens fiktiva rum. Och i likhet med gestalterna i Sartres långa enaktare måste de förhålla sig till ett helvete som de maktlöst placerats i. Fast där upphör likheterna.

För Några av oss är inte ett filosofiskt eller existentiellt drama, lika lite som det är psykologiskt. Uppsättningen hör snarare hemma i en politisk agitprop-teatertradition, minus just politiken – förutom en tydlig och i dag självklar antinazistisk hållning.

Scengestaltningen följer den politiska teaterns traditioner och metoder, med extremt tydliga rollkaraktärer, markerade upprepningar och ett ofta deklamatoriskt framförande.

Teatermannen Bertolt Brecht inspirerades av den revolutionära agitpropen, som under sin blomstring på 1920- och 30-talen var en mobil fabriks- och gatuteater med uppgift att motivera massorna.

Passar ung publik

Samtidigt som uppsättningen har allt man kan önska av tydlighet – och en eloge till ensemblen där gott vuxna män gör sig helt trovärdiga som barn – så kan ingenting skyla över att det inte finns någon bärande konflikt, vare sig i handlingen eller inbördes mellan gestalterna.

Alla är fina och goda om än med olika begåvningar, och föreställningen traskar på mot sitt obönhörliga slut, med en poetisk återkomst som förmodligen är tänkt att vara hoppingivande.

Några av oss innehåller inga egentliga longörer, det händer saker på scen hela tiden, pjäsen är tätt stoppad som en god korv och ensemblen effektiv om än stundtals något högljudd.

Pjäsen fungerar säkert väldigt bra för en ung publik, till exempel högstadieelever, som en ingång till ett samtal om Förintelsen och hur den drabbade just unga i deras egen ålder.

Manus: Eva-Maria Dahlin. Regi: Johanna Freundlich. I rollerna: Max Forsman, Patrick Henriksen, Dennis Nylund, Niklas Åkerfelt.

Skriven av Pontus Kyander som är frilansande kritiker för Svenska Yle.