Bokrecension: En ensam axolotl, försvunna mjukisdjur och en tjej som letar efter en bästis i tre aktuella barnböcker

Lotta Green har läst Mitt bottenliv - av en ensam axolotl, Grävling borta och Maggan året runt ur höstens skörd av barnböcker. Det är äventyrliga, fantasifulla, färgstarka och tidvis roliga böcker.

Sanna Sofia Vuori (text) och Cara Knuutinen (ill.): Grävling borta

Efter debuten Ägget, som blev Finlandia Junior-nominerad år 2018, är Sanna Sofia Vuori nu aktuell med uppföljaren Grävling borta (Förlaget M).

Då debuten bjöd på ett färgstarkt persongalleri med mer och längre text i samband med Linda Bondestams kontrastrika bilder, är denna uppföljare en mer lågmäld berättelse som tar fatt i ett av de mest klassiska barnboksteman någonsin: ett kärt mjukisdjur som plötsligt är borta.

Boken sätter en direkt i stämning i och med orden:

Jag har en grävling som är bara min.
Grävlingen doftar sand och spagetti
och jag brukar viska “fina du” och
“Prutt” i örat på den.

Grävlingen tappar bort sig

Barnet ska ta med sin älskade grävling till dagis, men på vägen vill grävlingen hälsa på en hund, varefter den kommer bort.

Under några äventyrsspäckade sidor får vi följa med då grävlingen tröstlöst försöker hitta hem igen. Den hittar en papperspåse, ett apelsinfärgat löv, Einos vante, en tant som heter Dahlström, en peng med lejonbild och alla möjliga saker utom just det som den letar efter.

Grävlingen letar i parken, men där finns bara kråkgänget som provar kvarglömda gummistövlar. Grävlingen står och blickar ut över ett hektiskt stadslandskap med människor, bussar, olika sorters bilar och små ekorrar, men utan resultat.

Så småningom står grävlingen nos mot nos med en kanin vars ena öga är en knapp.

Rätt årstid för berättelsen

Det höstiga landskapet, gestaltat av illustratören Cara Knuutinen, bidrar till att ge berättelsen sin egen känsla, som ofta går i varma, djupa färger. Den litet kyliga och halsduksklädda omgivningen klär historien som av någon anledning gör sig väldigt väl just bland höstlöv.

Knuutinens känsla för landskap och perspektiv ger boken djup, och det är Helsingfors som finns i kulisserna – bland annat skymtar Johanneskyrkan i bakgrunden.

Hemmet får också se ut som ett riktigt hem vilket bidrar till berättelsens genuinitet. Tvätten hänger på tork, kom ihåg-lappar finns upphängda på kylskåpsdörren och legoklossar ligger kringslängda på golvet mot slutet när grävlingen äntligen har hittat hem igen.

För visst – utan större dramatik hittar grävlingen hem. Jag frågar mig om inte denna vändning kommer aningen plötsligt och utan vidare fantasi, men den söta bilden av genuin glädje i och med återföreningens varma kram bidrar till att det hela känns underligt självklart.

Vuori förmår genom sina finurliga ordval och överraskningar att göra en klassisk komma-bort-historia livlig och intressant genom att bjuda på personliga överraskningar och återkommande detaljer. Till exempel kan den uppmärksamma läsaren notera att Einos vante återkommer som ekorrarnas nötsäck.

Genom ett kort besök i den bedrövliga kaninens liv - “Jag blev aldrig hittad” - nuddar Vuori också vid det beklämmande i att vara hemlös, men utan att situationen blir hotfull eller överdramatisk. Dessutom får kaninen komma med hem.

Grävling borta är en bok att återkomma till flera gånger, och som genast föll i smak hos min tvååriga brorsdotter. Den innehåller precis den mängd spänning, uppgivenhet, äventyr och detaljrika bilder som en genomtänkt barnbok bör erbjuda.

Linda Bondestam: Mitt Bottenliv

“Märkligt nog var den överväldigande känslan jag fick när jag blickade ner mot jorden: Oj, vad den där lilla saken är ömtålig där nere.”

De inledande orden av astronauten Mike Collins på innanpärmen, kortfattar utmärkt den genomgående stämning som karakteriserar Linda Bondestams Mitt bottenliv, som blev nominerad till Augustpriset 2020 i kategorin "Årets svenska barn- och ungdomsbok".

Vi befinner oss i en undervattensmiljö som tar avstamp i en omgivning med varma, djupa färger av grönt, blått och orange.

I boken får vi följa med en ensam axolotl, ett underfundigt litet kräk som lever sitt liv på sjöbottnen bakom en stad som lyses upp av ett skinande hamburgertorn.

En rolig liten detalj, är att axolotlen existerar på riktigt – den är en vattenlevande salamander som förekommer i Mexiko.

Nere på bottnen har livet sin gilla gång. Lunsarna (människorna) som rör sig ovanför ytan, kastar en hel del skräp i sjön, vilket underhåller salamandrarna. Bland annat dyker en mobiltelefon upp, och sjöns invånare tar selfies och ser på spännande filmer med den.

En dag får axolotlens vänner, tigersalamandrarna, plötsligt lungor och ska upp på land. Axolotlen får väldigt ledsamt och sticker upp sin nos ovanför vattenytan för att titta efter sina vänner.

Då konstaterar den att allting ser totalt annorlunda ut. Det är mörkt, eldslågor stiger ur fabrikspipor och i det ena hörnet skymtar en skara lunsar med plakat i händerna.

Snart sprider sig eldslågorna över ett helt uppslag. Staden brinner, vattnet blir varmt och huden kring nosen blir alldeles torr och fnasig. I en konservburk för tomatkross slungas den lilla axolotlen motvilligt ut i världen, som är underligt tyst och full av vatten som bubblar av något alldeles nytt. Lunsarna är försvunna.

Anknytning till klimatuppvärmningen

Mitt bottenliv är en tolkning av vad som kan tänkas hända när klimatuppvärmningen greppar tag i en annars så stillsam och välfungerande miljö. Bondestam blandar magiska inslag med reella och aktuella skeenden, vilket ger läsupplevelsen en dimension som också den äldre läsaren kan uppskatta.

Allt detta paketeras självfallet in i en ofarlig och barnvänlig berättelse som enbart kan uppfattas som skrämmande, ifall man samtidigt är medveten om vad som verkligen håller på att ske i världen.

Det är fint att Bondestam har tagit utgångspunkt i den klimatuppvärmning som vi tampas med i den verkliga världen. Samtidigt blir jag lite förvirrad över att hon tappar bort det verkliga genom att axolotlens värld innehåller så många magiska inslag.

Jag begriper att en fantasivärld inte har några begränsningar, men funderar på om berättelsen hade fått ännu mer genomslagskraft ifall hon hade hållit fast vid verkligheten så till den grad att exempelvis mobiltelefoner inte hade fungerat under vattenytan. Det är en liten detalj, men jag hade uppskattat ifall undervattensvärlden hade verkat lika trovärdig som världen ovanför.

Knappast går det heller att torka alger under vattnet, vilket axolotlen också gör för att underhålla sig själv när tigersalamandrarna har gett sig av.

Bondestams styrka är den karakteristiska fantasirikedom som också tidigare har präglat hennes barnboksillustrationer. Omgivningen är färgsprakande och typisk för den stadsbild som präglar vilken storstad som helst.

Texten är sparsam, men beskrivande, varm och nära. Reklamskyltarna lyser, kända brands glimtar till överallt och överallt finns det små detaljer att fästa sig vid: nycklarna, batterierna och läskburkarna med de tillhörande logorna. Allting ser ut som det ska se ut. Rent konkret är också boken trevlig att hålla i, och de blanka ytorna på pärmen gör att den känns extra exklusiv.

Ellen Strömberg (text) och Elin Löf (ill.): Maggan året runt

I Maggan året runt, Ellen Strömbergs barnboksdebut, får vi lära känna Maggan som börjar skolan. Det handlar om att hitta en egen bästis, om jultraditioner som får en ny vändning då morfar har träffat en flickvän, om Maggans åttaårskalas där den konstiga Ivar dyker upp och om sommarlovet på morfars stuga.

Allt har behändigt knutits ihop i fyra olika berättelser som börjar på hösten och slutar på sommaren.

Det är inte svårt att lockas in i Maggans värld som cirkulerar kring skolan, bästisen Ebba som ska bli rockstjärna, mamman Josefina och den gråtmilda och tatuerade morfar PG som tycks fälla en tår så fort han får tillfälle.

Förutom att berättelserna är späckade med fyndiga detaljer, är de också tidvis riktigt roliga.

Karaktärerna är lätta att ta till sig, de vuxna tampas med vardagsproblem som är bekanta och som säkerligen dyker upp för var och varannan sjuåring, och barnen har sina egna dilemman som till exempel handlar om att vara konstig eller att förstå sig på vuxna.

När livet blir för pirrigt, avreagerar sig Maggan genom att ta en danspaus.

Jag tilltalas av bokens tydlighet och utgångspunkt i att ta fasta på något så konkret som årstiderna, vilket gör det hela till en behaglig läsupplevelse där Maggans liv och funderingar vecklar ut sig allt mer ju närmare sommaren man kommer.

Varje berättelse har sitt eget tema, som dessutom skickligt är förankrat i samtiden genom att också inkludera utländska namn och annat än vit hudfärg.

Då morfar och mamma börjar bråka till julen eftersom mamma inte vill ha någon julskinka, avdramatiseras situationen på ett ytterst tilltalande sätt:

“Så är det varje år, så Maggan blir inte orolig längre. Hon tycker nästan det är lite mysigt när Morfar PG och mamma bråkar. Det är lite som en jultradition det med.”

Språket, som emellertid kryddas med egensinniga, påhittade uttryck, som “guldiga smycken” och hår som “liksom fjuttar sig över öronen”, bidrar också till att Maggan och småflicksvärlden kommer närmare inpå. Strömbergs sätt att beskriva stämningar, miljöer och personer är lättläst men samtidigt levande. Till exempel faller jag för beskrivningen av att vänta på något, och hur lång tiden kan kännas när man som barn till exempel väntar på sitt eget födelsedagskalas.

Också Elin Löfs illustrationer är tydliga och okonstlade, med karikatyrinslag och lite serietidningsprägel. På sidorna slängs spridda små bilder av köttbullar, böcker eller brustna hjärtan in – allt för att ytterligare levandegöra den värld som en sjuåring befinner sig i.

Maggan året runt är en fin liten bok som lämpar sig utmärkt för den som nyligen börjat skolan och introducerats till läsandets konst.

Strömberg, som hittills har varit aktuell med vuxenromanerna Jaga vatten (2018) samt Klåda (2019), har härmed bevisat att hon även har en alldeles utmärkt insikt i hur det är att vara barn.