De ryska soptipparna mäktar inte med avfallsbördan – hanteringen kritiseras nu både av gräsrötterna och statsrevisorerna

Nästan två år efter att den stora sophanteringsreformen kördes i gång i Ryssland ser man ingen lösning på den katastrofalt dåligt skötta avfallshanteringen i landet.

Man har en struktur för reformen, den ska nämligen skötas på statlig, regional och lokal nivå. Men ännu vet man till exempel inte vem som ska betala vad eller vilka företag som ska ta ansvar för det praktiska arbetet.

Demonstrationerna mot usel sophantering har mattats av under coronaepidemin, men missnöjet finns kvar.

Många regioner mäktar inte med sopberget

Det statliga revisionsverket har den här hösten riktat skarp kritik mot sölandet.

Revisionsverket bedömer att många regioner i Ryssland står inför en total kollaps och inom några år inte klarar av att ta hand om sitt avfall.

32 regioner når gränsen för vad man mäktar med före år 2024, och av dem når 17 regioner den gränsen redan 2022.

Revisionsverket skriver i sitt utlåtande att den undermåliga sophanteringen är ett hot mot miljön men dessutom en orsak till att invånarna blir allt mer missnöjda.

Enorma mängder avfall

Då man talar om ryska sopor talar man om enorma mängder och bollar med stora tal.

Det uppstår varje år cirka 70 miljoner ton avfall i de ryska hushållen. Bara cirka sju procent sorteras och återvinns. Det finns 8 323 officiella soptippar i landet och omkring 15 000 olagliga sådana.

Enligt Greenpeace täcker soptipparna i Ryssland fyra miljoner hektar mark. Det är ungefär lika mycket som hela Danmarks yta.

Tusentals överbelastade, vanskötta och miljöfarliga soptippar borde snabbt stängas och ersättas med moderna anläggningar.

Reformen är egentligen ingen reform

Jekaterina Lindberg, som är expert på rysk avfallshantering på den finsk-ryska handelskammaren i Helsingfors, ser fyra orsaker till att reformen går så långsamt.

Den viktigaste är att det egentligen inte handlar om en reform utan om att skapa ett helt nytt system.

Ryssland, och före det Sovjetunionen, har låtit sophanteringen ligga för fäfot och nu ser man resultatet av den underlåtenhetssynden.

En annan orsak till förseningen är bristen på information. Det är väldigt svårt att få fram pålitliga uppgifter om var det uppstår avfall och hur det hanteras i dag.

Utan sådan information som grund är det svårt att utarbeta nya strukturer.

Dessutom bromsas utvecklingen av samma problem som försvårar framsteg på så många områden i Ryssland. Det handlar om sådant som beroende av kolväten, brist på förtroende och brist på investeringar.

Vem ska betala?

En konkret fråga som måste lösas innan reformen kan gå vidare är den som gäller producentansvar. Det gäller alltså vem som ska betala för insamling och återvinning av olika material.

Man kämpar nu om två olika metoder, säger Jekaterina Lindberg.

Den ena skulle innebära att importörer och producenter skulle ha ansvaret för återvinningen. Den andra bygger på att de i stället skulle betala en särskild avgift och pengarna skulle användas centralt för att finansiera avfallshanteringen.

Det är också meningen att alla invånare ska betala en avgift för avfallshanteringen, men systemet haltar allvarligt.

Ryssarna vill inte betala för kommunal service i allmänhet, och absolut inte för sophantering som de anser är alltför dyr.

Under den första halvan av år 2019 var det bara 60 procent av invånarna som verkligen betalade sin sopavgift.