Regissören Hamy Ramezan är ett internationellt löfte inom finsk film – i sin långfilmsdebut skildrar han en mänsklighet som nyheterna glömt bort i flyktingfrågan

Nyhetsrapporteringen ger en alltför ensidig bild av flyktingar och glömmer bort det mänskliga mitt i all misär. Det säger Finlands nya internationella löfte inom film, regissören Hamy Ramezan, som själv kom till Finland som flykting från Iran för 30 år sedan. I sin debutlångfilm Ensilumi fokuserar han istället på hur fin och kärleksfull vardagen på en asylmottagning kan vara.

Filmregissören Hamy Ramezan skildrar en mänsklighet som nyheterna glömt bort i flyktingfrågan

7:16

“Du ser bara flickan i ögonen och ler, resten går av sig själv.” Så svarar pappan Bahman i filmen Ensilumi på sonen Ramins fråga om hur man ska prata med flickor.

De står i asylmottagningens lilla gallerförsedda toalett, med hot om att bli utvisade, men ändå finns kärleken och hoppet där närvarande.

Det här är en scen ur filmen Ensilumi som baserar sig på filmregissören Hamy Ramezans egna erfarenheter och handlar om den fiktiva familjen Mehdipouris liv före och efter migrationsverkets brev som avgör deras framtid.

– Eftersom jag själv upplevt allt det, kan jag berätta om människan bakom händelserna, säger Hamy Ramezan, vars alter ego filmens 13-åriga Ramin är.

I branschen förutspår man en lysande internationell karriär för Hamy Ramezan som har bott i Finland i 30 år. I fjol valde filmbranschens internationella proffsevenemang Finnish Film Affair Ensilumi till det internationellt sett mest intressanta projektet.

Att Ramezan lyckats värva med den iranska superstjärnan Shahab Hosseini, som tidigare belönats för bästa manliga huvudroll i filmfestivalen i Cannes och Berlin, förväntas också öka det internationella intresset för filmen. Hosseini har också spelat huvudrollen i två Oscar-belönade filmer (Nader och Simin: En separation och Le Passé).

– Varje gång han vann ett pris tänkte jag nej, nu kommer han aldrig att spela i min film. Men också stora stjärnor vill spela intressanta roller. Han tog rollen till en helt ny nivå.

Flyktingkrisen orsakade skrivkris

Hamy Ramezan har också tidigare skildrat sin barndoms flyktingresa från Iran i prisbelönta kortfilmer. Familjen Mehdipouris berättelse är väldigt personlig för honom och han har jobbat med idén till filmen i många år.

Egentligen skulle Ensilumi ha en dyster infallsvinkel och gick tidigare under arbetsnamnet Citizen B, men flyktingkrisen 2015 gjorde Hamy Ramezans egen intima berättelse politisk.

Traumat började dominera och han kände sig tvungen att skriva om manuset för att hitta tillbaka till sin personliga berättelse.

– Min egen intima berättelse blev plötsligt offentlig. Traumat tog överhand och jag var arg på hur hemsk Finlands politik är, hur Europa har tappat sitt ansikte och att vi inte alls har något välfärdssamhälle. Det var en lång resa tillbaka till min personliga, verkliga berättelse, säger Ramezan.

Nyheterna ger enligt Ramezan en alltför ensidig och dålig bild av människan.

– När jag tittade på nyheterna började jag också själv tänka att människan är ond. Nyheterna ger ingen bra bild av människan och jag insåg att det inte finns någon poäng i att jag gör filmer om jag inte kan rikta fokus mot en annan synvinkel och berätta en mänsklig berättelse.

Ramezan menar att medierna ofta ger en bild av att flyktingskap är en identitet. Därför vill han rikta fokus mot människan bakom flyktingmassan och väcka medmänsklighet.

– När ordet flykting nämns tänker vi på hunger, krig, ruiner och människor som gått förlorade. Nyheterna visar inte människan, bara något större som människor drunknar i.

En annan bild av asylmottagningar

Filmen Ensilumi visar upp en annan bild av livet på en asylmottagning än vad vi kanske är vana vid att se.

Familjen Mehdipouri lever ett väldigt rikt och lyckligt vardagsliv i den finska sommaren. Vardagen innehåller också fester och värme. Och så var det också i verkligheten för Hamy Ramezan.

Trots att familjen Ramezans flykt från kriget mellan Iran och Irak på 80-talet var både extremt farlig och skrämmande, minns Hamy Ramezan resan som den bästa tiden i sitt liv.

Därför kallar han också filmen Ensilumi för sin emotionella sanning.

Med det avser han sin kontrastfyllda historia, och föräldrarnas livslust trots allt det svåra. De var unga och hade upplevt Irans islamiska revolution 1979, året då Hamy föddes, och kriget därpå.

Trots de extrema förhållandena och hotet om att bli utvisade och splittrade som familj var Ramezans föräldrar väldigt förälskade och drömde om ett vanligt tryggt liv.

– De drömde egentligen aldrig om annat än att få jobba, att jag och min syster skulle få vara trygga och om ett trevligt ställe att bo på. Pappa studerade till läkare och mamma hade sina egna jobb.

Föräldrarna hade en stark livslust och gjorde barnens tillvaro trygg. Det här återger Hamy Ramezan i filmen.

– Den emotionella sanningen i varje scen är verklig. Trots de gallerförsedda rummen och den osynliga ondskan som säger att familjen inte ens har rätt att vara en familj, att de ska splittras som familj och skickas tillbaka, så finns kärleken och livslusten där. Livslusten var och är fortfarande stark hos mina föräldrar, och det är jag otroligt stolt över.

Pappan Bahman i filmen liksom också Hamy Ramezans egen pappa kunde komma med svart humor och en beundransvärd positivitet också i de svåraste stunderna.

Ramezan menar att positiviteten är något som kräver hårt arbete som man måste bygga upp som en del av sin identitet.

– Det är ingen fejkpositivitet. Jag har själv upplevt att det ligger hårt arbete bakom. När vi låg inklämda i en mörk lastbil på väg mot det okända, där kanske döden väntade var humorn det enda sättet att överleva, säger Ramezan och fortsätter:

– Och alla okända flyktingar jag mötte stödde och skämtade med varandra. Det var ironi förstås, men det förenade dem. Positivitet är kanske fel ord, men en livslust och en tro på att allt blir bra.

Fixa hjärtat först

Under de mörkaste stunderna när Hamy Ramezan kämpade med en tidigare version av filmen sökte han hjälp hos en terapeut som fick honom att förstå att svaret inte finns att stå i trauman.

Det hjälpte honom att rikta blicken bort från ångesten och våldet.

– Terapin lärde mig lita på människor. Jag märkte att jag omringas av fina människor som gav mig möjligheter. Det handlade inte bara om att fixa filmen utan också hjärtat. Jussi Rantamäki som är producent för filmen fanns där i vått och torrt och stödde mig trots att jag hann tappa tron.

Ramezan menar att filmen ändå inte handlar om flyktingfrågan utan syftet är att visa att det enda sättet att klara av framtida utmaningar är genom att visa medmänsklighet

Skådespelarskola med livet på spel

Ramezan började studera film som 25-åring i England vid universitet i Farnham. Trots att Iran är ett internationellt sett stort och viktigt filmland och flera av Ramezans kusiner i dag jobbar med film var det ingen självklarhet att han skulle ge sig in i branschen.

Som barn var han mer intresserad av att röra på sig, men när familjen kom till Finland köpte pappan genast en filmkamera för 15 000 mark för att kunna skicka videor till far- och morföräldrarna.

Hamy tog uppdraget bokstavligt och filmade allt han kunde.

– Jag filmade vårt hem, vad vi åt, vad som fanns i kylskåpet, intervjuade grannar och skickade videohälsningar till mor- och farföräldrarna och sparade dem på VHS-kasetter. Jag tror att det här hade en stor inverkan på min framtid.

Att bygga upp nya identiteter och berättelser var också något han fick lära sig under flykten från Iran med livet på spel. Föräldrarna var tvungna att utan omskrivningar berätta vad som händer dem om de skickas tillbaka till Iran.

I Serbien skildes barnen åt från sina föräldrar och den då 8-åriga Hamy och 5-åriga lillasyster sattes på barnhem medan föräldrarna fängslades. Därefter följde ett par år på flyktingläger i väntan på att något land skulle ta emot dem.

– Att jag tvingades spela så oerhört många roller under flykten har också lämnat ett stort avtryck. Man kan säga att jag fick min skådespelarutbildning under resan. Jag måste helt enkelt vara bra, livet stod på spel.

Jämför med coronapandemin

Ramezan menar att filmen ändå inte handlar om flyktingfrågan utan syftet är att visa att det enda sättet att klara av framtida utmaningar är genom att visa medmänsklighet.

Han jämför flyktingfrågan med coronapandemin.

– Det är helt samma sak med coronan, vi är i en extrem situation. Skillnaden är bara att det inte görs en skiljelinje mellan "vi och dom", eftersom alla är i samma båt.

Ramezan önskar att Ensilumi blir en ögonöppnare som får publiken att inte se flyktingar som "dom andra".

– Jag önskar att alla kan föreställa sig i samma situation. Min pappa har sagt till mig att Hamy förstår du att en revolution kan ske övernatten. Plötsligt klipptes slipsarna av, kvinnorna försågs med slöjor och man fick inte bära t-skjorta.

– Visst låter det bekant med coronapandemin? Allt kan förändras över en natt.

Filmen Ensilumi har biopremiär den 16.10.2020