Nordenforskare: "Stängda gränser ett symtom på något större än coronapandemin"

Under coronakrisen har många länder stängt sina gränser för att sedan öppna dem igen, och ibland har de återigen stängts. Men en stängning av nationella gränser stoppar kanske ändå inte ett virus.

Johan Strang, som är Nordenforskare vid Helsingfors universitet, ser ett större sammanhang då det gäller värnandet om gränser. Han tycker sig se ett slags värnande om den suveräna nationalstaten.

Han konstaterar att vi har haft nordisk passfrihet sedan 1950-talet.

– Vi skapade passfriheten mitt under "brinnande kallt krig", och det här har fungerat ganska ostört ända fram till ungefär 2015 i samband med flyktingvågen då vi fick migranter som promenerade igenom Europa.

År 2015 började man stänga gränser i Europa – också i Norden.

– Sedan dess har man lekt lite av och an med de här gränserna inom Norden, framför allt kanske Danmark som har stängt gränsen bland annat för att man upplevt att läget i svenska förorter varit oroväckande.

Stängda gränser ett symtom på något större än coronapandemin

Johan Strang ser ett större fenomen än bara coronakrisen.

– Jag har svårt att tänka mig att de problem vi upplevt just nu under de senaste fem åren skulle ha varit fundamentalt värre än allt vi upplevt under 60 år före det. Jag tror att man borde se de här stängda gränserna som ett symtom på någonting annat än bara den här coronapandemin.

Mer internationellt samarbete

Strang ser någon form av avglobalisering eller en nynationalistisk våg.

– Det är svårt att säga vad det beror på. Kanske något slags reaktion på den glada, globala epoken sedan 1990-talet framåt, och en växande nationalism – en återgång till "den suveräna nationalstaten som en lösning".

Strang tror att vi för 20–30 år sedan skulle ha sett på pandemin på ett annorlunda sätt.

– Det här är en hypotetisk tanke förstås, men jag tror att vi då skulle ha sett den mera som ett globalt fenomen, och ett fenomen som skulle lösas genom internationellt samarbete – snarare än att vi skulle ha börjat tävla med varandra om olika lösningar enligt "vem som klarar av det här bäst".

Strang påpekar att man borde ha satsat på internationellt samarbete för att lösa ett så här globalt problem.

– I stället hoppade Donald Trump ut ur Världshälsoorganisationen WHO och Storbritannien ut ur EU. Det internationella samarbetet är överlag i någon slags kris, bedömer han.

Också de nordiska länderna valde egna nationella lösningar

Johan Strang ser också ett nytt tänkande i Norden.

– Att de nordiska länderna har valt att gå in för olika nationella lösningar under coronakrisen har för mig som Nordenforskare fungerat lite som en väckarklocka; kanske det här nordiska samarbetet inte funkar på det viset som jag har tänkt.

Strang säger att han inte har haft några fantasier om att det nordiska samarbetet upplevs som jätteviktigt för alla – och speciellt inte för politiker. Men han har trott på att det finns ett slags gräsrotssamarbete, till exempel bland folkhälsomyndigheterna, och att man har hållit varandra uppdaterade om planer och att man diskuterat och fattat gemensamma beslut.

Stigmatisering av enskilda länder farligt

Man kan på sina håll i dag också se tendenser till stigmatisering av folk och länder.

USA:s president Donald Trump har återkommande kallat coronaviruset för "ett kinesiskt virus” – vilket har gett rasism och främlingsfientlighet god näring: "Den gula faran som hotar västerlandet".

Det här leder till stigmatisering av både folk och individer. Bland annat FN:s särskilda rapportör om rasism och diskriminering, Tendayi Achiume, har riktat skarp kritik mot den här tendensen.

Hon säger att det är oroväckande att se hur statliga företrädare – "bland dem USA:s president” – använder sig av andra namn för coronaviruset. Hon påpekar att vi står inför en global pandemi som kräver att ledare försvarar och skyddar alla människors värdighet, oavsett deras etniska bakgrund.

"Pandemier är alltid någon annans fel"

I Svenska Dagbladet skrev Dick Harrison den 11 oktober en krönika under rubriken Pandemier är alltid "någon annans fel", och han konstaterar att det ligger någonting tidlöst mänskligt i att leta efter någon att skylla på.

"Redan under digerdödens 1300-tal fungerade detta oerhört effektivt. Man skyllde på judar, dominikaner, stockholmare (om man bodde på Gotland), fattiga tiggarbarn från grannbyn. Det enda som krävdes för att bli misstänkt för smittspridning var att man var främling, att man avvek från mängden …"

Harrison nämner spridningen av syfilis på 1500-talet som ett annat exempel. Sjukdomen fick namn efter grannländer: "neapolitanska sjukan", "italiensk sjukan", "franska sjukan", "spanjoren".

På 1980-talet var det aids som skördade offer. Också då fanns det konspirationsteoretiker och xenofober som pekade ut syndabockar, till exempel "kapitalisterna i väster", konstaterar Harrison. 

Länder stänger, öppnar och stänger igen sina gränser

Under coronakrisen har många länder stängt sina gränser för att sedan öppna dem igen, och ibland har de återigen stängts.

Men en stängning av nationella gränser stoppar kanske ändå inte ett virus så lätt.

Det är svårt att med säkerhet säga vilka vägar coronaviruset tar sig fram. Det finns ingen automatik. Det handlar mycket om slumpmässig spridning – "superspridning" – som slår till lokalt, inne i de enskilda länderna.

Ett färskt exempel är coronaläget i Sverige där incidensen åter ligger på så höga nivåer att en svensk inte klarar av de gränsvärden som danska myndigheter satt upp för inträde i landet. Samtidigt är siffrorna faktiskt högre i Danmark så i teorin löper alltså danskar en större risk att smittas av en landsman än av en svensk.

Oavsett land är det alltså de enskilda klustren på lokal nivå som måste spåras och isoleras. I Finland har det till exempel handlat om ett ishockeylag, ett studentevenemang eller en enskild restaurang.

Covid-19 är inte unik - digerdöden, spanska sjukan, kolera - många sjukdomar har ändrat samhällen i grunden genom mänsklighetens historia

"Vi lär oss inte av historien och våra misstag."