Munskyddshärvan: Vem sade vad, varför och vad spelar det för roll?

Alla hänger inte längre med i "munskyddsgate", där man så gott som dagligen får ta del av myndighets-, regerings- och oppositionsuttalanden om vem som bär det slutliga ansvaret för munskyddsrekommendationernas tidtabell. Professor emeritus Göran Djupsund anser debaclet vara en följd av särskilt kvällstidningarnas tendens att blåsa upp coronafrågor och ställa parter mot varandra i jakten på klick.

Rekommendationen om munskydd må vara i kraft, men varför kom den inte tidigare och vem bär hundhuvudet för den otydliga kommunikationen? Det är frågan som nu debatteras hetsigt på tidningarnas sidor, med uttalanden av myndigheter, regeringen och oppositionen.

Enligt dagens uppgifter ville Institutet för hälsa och välfärd informera allmänheten om användningen av munskydd redan i våras, men hindrades av Social- och hälsovårdsministeriet.

I en intervju för Iltasanomat, uppger direktör Markku Tervahauta att Institutet för hälsa och välfärd önskade gå ut med mer omfattande information om användning av munskydd i april, men Social- och hälsovårdsministeriet ansåg då att det inte fanns behov att ta upp saken vid det skedet.

Coronafreden slut i politiken - nu hårdnar tonen

15:58

I våras gällde undantagslagarna, och Social- och hälsovårdsministeriet hade det operativa ansvaret för bekämpningen av coronaepidemin, vilket innebar att ministeriet också hade sista ordet gällande eventuella munskyddsrekommendationer. All information som Institutet för hälsa och välfärd gick ut med godkändes således av ministeriet.

Social- och hälsovårdsministeriets kommunikationschef Vivikka Richt har kontrat Tervahautas uttalanden med att Arbetshälsoinstitutet - som verkar under ministeriet - nog gett konkreta anvisningar kring munskydden redan i april.

Det handlar absolut inte om att ministeriet skulle ha förbjudit Institutet för hälsa och välfärd att kommunicera kring munskydd, säger hon till Helsingin Sanomat.

Djupsund: Förtroendeomröstningen handlar egentligen inte om oro för politisk påtryckning

Det är inte bara myndigheterna som ifrågasätts: också statsminister Sanna Marin har från oppositionshåll utmanats kring munskyddsfrågan. Under frågetimmen förra veckan undrade oppositionen varför regeringen inte rekommenderade munskydd i våras, trots att flera andra europeiska stater gjorde det.

När Marin svarade med att det skulle ha varit oansvarigt att rekommendera munskydd när det rådde brist på dem, anklagades hon för att ha ljugit, då den uteblivna rekommendationen också motiverades med att vetenskapen inte ger tydliga resultat om nyttan med munskydd.

Finlands linje gällande munskydd har långt gått i enlighet med Världshälsoorganisationen WHO, som konstaterat att munskydden borde reserveras för personer inom hälsovården.

Under våren uppgav WHO emellertid att munskydd i tyg kan vara till nytta i tyglandet av smittospridningen, och i somras ställde sig organisationen sedan positivt till saken. Institutet för hälsa och välfärd gick slutligen ut med en munskyddsrekommendation den 13 augusti.

Nu menar oppositionen att regeringen vilselett medborgarna och idkat politisk påtryckning mot Institutet för hälsa och välfärd. Marin har nekat till att institutets direktör Markku Tervahauta skulle ha utsatts för påtryckningar, och Tervahauta håller med Marin.

På grund av oklarheterna kommer riksdagen att på onsdag att genomföra en förtroendeomröstning om familje- och omsorgsminister Krista Kiuru.

En som inte sväljer oppositionens oro för politisk styrning i munskyddsfrågan med hull och hår är professor emeritus Göran Djupsund, som menar att oppositionen snarare än av oro för politisk styrning nu passar på att grilla regeringen när opinionsläget verkar lägligt.

– Om det faktiskt skulle handla om sak, då borde man rösta misstroende mot hela regeringen. Men man har väl en fingertoppskänsla av att det finns bättre möjlighet att vinna poäng genom att rikta missnöjet mot en enskild minister.

Visserligen ser Djupsund varför socialdemokraternas Krista Kiuru betraktas som en svag länk: hennes sätt att kommunicera har väckt många frågetecken också i bredare kretsar, menar han.

– Men jag tror att man inser att man inte har tillräckligt mycket på fötterna för att rikta missnöje mot hela regeringen.

Medialt spel

Som Djupsund ser det, handlar munskyddsdebatten inte om politisk styrning överhuvudtaget.

– Jag ser mest ett medialt spel här, som en del politiker sedan hoppat på.

– Jag tycker att våra myndigheter egentligen varit rätt konsekventa i sin information hela vägen. Man har sagt att situationen lever, och det kommer ny information som man måste anpassa sig till.

Enligt Djupsund har medierna, och framför allt kvällspressen, rapporterat om coronafrågor med rätt alarmistisk ton, vilket bidragit till den pågående härvan.

– Det har varit ganska mycket kvällstidningsodlade nyheter och kommentarer, där man har försökt – medvetet eller omedvetet – frammana ett missnöje, en misstänksamhet mot myndigheterna.

Han menar att det alltid går att hitta personer med andra åsikter än myndigheterna, och att dessa enskilda åsikter blåsts upp, som en motvikt till myndigheternas samlade bedömning.

– Nu har vi då fått politiker som hoppat på tåget, säger han, och syftar på misstroendeomröstningen mot Kiuru.

Medborgarna förlorar

Göran Djupsund upplever inte att myndigheternas åsikter skulle gå mycket isär när det kommer till munskyddsrekommendationerna.

– Jag ser inte att problematiken alls är så stor som särskilt kvällstidningarna låter påskina. Men man lyssnar inte på myndighetsrepresentanterna, som säger att det inte varit någon munkavle på anställda, utan vill hitta det dramatiska och söker missnöje och konflikter. Det säljer, och kvällstidningarna får klick.

Men för någon annan blir det inte fruktbart, menar han.

– Medborgaren får bara en större osäkerhet. Otvetydigt blir man vilsen.

Hela munskyddsdebatten präglas enligt Djupsund av att man från vissa politikers och mediers håll indirekt efterlyser förbud. Men det är inte så det finländska samhället fungerar.

– Att det kommer besked från många håll beror på att systemet är uppbyggt på det sättet - ansvaret kan finnas vid sjukvårdsdistrikt, regionalförvaltningsmyndigheter, kommuner och så vidare. I enlighet med rådande lagstiftning finns ingen central aktör som kan ta beslut.

– Ibland låter det som att vi borde återinföra beredskapslagen för att få entydiga besked, inte bara rekommendationer. Det verkar som att om vi bara skulle få förbud från regeringshåll skulle allt vara frid och fröjd, konstaterar Djupsund.