Film: Being a human person - oväntat naket porträtt av regissören Roy Andersson
Det är sällan ett personporträtt fungerar både som hyllning och avslöjande. Men britten Fred Scott lyckas faktiskt visa flera sidor av den svenske regissören Roy Andersson.
Det finns olika sorters personporträtt. Vissa fokuserar på privatlivet, andra på arbetsprocessen. En del bygger på intervjuer med huvudpersonen, andra består huvudsakligen av andras kommentarer.
Det står ganska snabbt klart varför Fred Scott valt att bygga upp sin dokumentär kring Roy Anderssons arbete med sin senaste - och enligt utsago sista - film.
För hur skulle han annars göra? Är det överhuvudtaget möjligt att göra en gränsdragning mellan det privata och det professionella när det gäller en människa som Andersson?
Andersson bor i samma hus som studion är inrymd i, han äter frukost på kontoret, umgås med personalen, lever och andas dagens bilder och bildvinklar.
Det enda vettiga sättet att försöka få syn på människan bakom filmerna är antagligen just detta - att kika in i glipan mellan iscensättningen och verkligheten.
Den stora konsten
Dokumentären erbjuder på ett konkret plan en fascinerande inblick i arbetet i den legendariska studio 24 på Östermalm i Stockholm.
Här bygger Andersson och hans team omsorgsfullt upp varje scen från grunden - leker med miniatyrmodeller och perspektiv för att skapa höjd och djup. Andersson använder gärna en teknik som kallas trompe l’œil.
Bakom varje bild ligger ett omfattande planeringsarbete som fortsätter i mängder av omtagningar. Man kan alltid ta om en gång till - för att få till det där lilla extra. Arbetet med varje film tar flera år.
Mellan varven lägger Andersson ut texten om konsten. Om dess möjligheter och dess roll i våra liv.
Han beskriver hur han inspirerats av Fransisco de Goyas förmåga att fånga både det råa och det fina hos människan.
Han talar om filosofen Martin Bubers syn på hur man kan bearbeta den skuld vi alla bär på.
Han bläddrar i konstböcker, läser, synar, diskuterar, visionerar.
Den lilla människan
Scott är naturligtvis intresserad av Anderssons konst, men han lyckas också lyfta fram människan bakom verken.
En människa som under åren börjar dricka allt mer och som i samband med skapandet av Om det oändliga håller på att tappa greppet om situationen.
Andersson beskriver öppet hur han dricker för att undvika att bli uttråkad och för att orka vara spirituell under intervjuer.
Han varken förnekar eller förminskar problemet även om det finns en gräns för hur långt han är villig att gå för att lösa detsamma.
Jag vill inte bli sedd som en missbrukare, säger han irriterat samtidigt som stegen blir tyngre och tempot långsammare.
Medarbetarna går på tå, talar om sin oro, beskriver hur utmanande det är att jobba under rådande omständigheter. Ändå väljer de att stanna.
Cirkeln sluter sig
Den som väntat sig en dokumentär som skildrar uppväxten och de formativa åren väntar denna gång förgäves. Detsamma gäller kommentarer om själva filmbranschen.
Inte heller går man in på diskussionen om romanen Egenmäktigt förfarande (2013) i vilken Roy Andersson enligt vissa ansågs ha varit förebilden för Hugo Rask - den osympatiska kulturman som står i berättelsens centrum.
Men man får mycket annat istället.
Här finns ett par möten med dottern Sandra - i såväl ett grovkornigt smalfilmsförflutet som i ett skarpare nu.
Här finns charmiga arkivklipp med en brådmogen Andersson som intervjuas i samband med framgången med genombrottsfilmen En kärlekshistoria.
Och här finns citat som hänger kvar i luften länge efter att de yttrats.
Människan är människans bästa tidsfördriv. Minnets filter renodlar. Konsten försvarar människan.
Behöver han säga mer?
