Kommentar: Förhandlingarna mellan Storbritannien och EU är som att åka slalom i uppförsbacke - svettigt, frustrerande och med en oviss utgång
Beskedet om att EU och Storbritannien återupptar förhandlingarna var väntat, skriver Svenska Yles Brysselkorrespondent Rikhard Husu. Senast vid årsskiftet vet vi om ansträngningarna varit förgäves.
Går det att återuppta något som aldrig avbrutits? Den frågan kan man ställa sig efter beskedet från EU:s och Storbritanniens förhandlare om att man återvänder till förhandlingsbordet från och med i dag, torsdag.
Beskedet föregicks av ett skenbart avbrott i förhandlingarna efter toppmötet i Bryssel där EU-ledarna slog fast en oförändrad position i förhållande till Storbritannien.
En förnärmad Boris Johnson meddelade att chefsförhandlaren Michel Barnier inte behövde besvära sig med att komma till London om inte EU:s inställning ändrade på ett "fundamentalt" sätt.
Tal till parlamentet löste upp knutar
Han sade att båda parterna måste vara beredda till kompromisser och att EU är berett att intensifiera förhandlingarna med Storbritannien.
Egentligen konstaterade Barnier bara det uppenbara: ingen har förnekat att bägge parter måste vara beredda till kompromisser och att det behövs intensiva förhandlingar för att gå i land med förhandlingarna.
Den presumtiva eftergiften var ändå tillräcklig för att göra det möjligt för Boris Johnson att återvända till förhandlingsbordet med hedern i behåll.
Dörren var på glänt hela tiden
Med facit på hand kunde man säga att förhandlingarna aldrig avbröts på riktigt och att dörren för fortsatta förhandlingar hela tiden varit om inte öppen så åtminstone på glänt.
Sant är också att EU inte gjort några konkreta eftergifter i förhållande till sina målsättningar i förhandlingarna: rättvisa spelregler för företagsstöd, en tvistlösningsmekanism samt fortsatt tillgång till brittiska fiskevatten.
Storbritannien har i sak inte heller backat från sina tidigare positioner i förhandlingar.
Vi kan alltså igen befinna oss i en återvändsgränd om några veckor.
Nu förhandlar man sju dagar i veckan
Men ett faktum är att man nu är inne i den intensiva fas av förhandlingar som ses som en förutsättning för att ett avtal blir av.
Det här innebär bland annat att man från och med i dag förhandlar dagligen, veckosluten inkluderade.
Man kommer också att rikta in sig på att komma överens om konkret lagtext, vilket varit ett krav på brittiskt håll.
Det krävs svidande eftergifter
Siktet är inställt på en överenskommelse i mitten av november. Det här skulle ge parterna 6-7 veckor att ratificera avtalet före årsskiftet då den pågående övergångsperioden mellan EU och Storbritannien löper ut.
Lätt blir det inte enas. En kompromiss kräver svidande eftergifter från bägge parter.
För Storbritanniens del kan det handla om att acceptera EU:s krav på lika konkurrensmöjligheter för företagen. Det här skulle bland annat begränsa möjligheten till statliga företagssubventioner.
Fiskeriet är i sin tur ett område där EU kan tvingas ge efter. I praktiken betyder det här att fiskare från EU-länder kan bli tvungna att söka sig till nya fiskevatten.
Som slalom i uppförsbacke
Det här är ändå frågor som kan lösas om det finns god vilja på bägge sidor om förhandlingsbordet. Omvänt kan inga lagtexter och garantier rädda förhandlingarna om tilliten mellan parterna saknas.
I vanliga fall syftar frihandelsavtal till att sammanföra de medverkande parterna. Också ett anspråkslöst avtal kan ses som ett uttryck för viljan att fördjupa relationen med handeln som redskap.
I förhandlingarna om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien gäller motsatt logik: syftet är att definiera i vilken grad man vill avveckla strukturer man byggt upp under de föregående 50 åren.
Det här kan jämföras med att åka slalom i uppförsbacke: en svettig och frustrerande övning med en i högsta grad oviss utgång.
Senast vid årsskiftet vet vi om ansträngningarna varit förgäves.
' /%3E%3C/svg%3E)
