Klimatfrågan engagerar allt fler: "Många tror att den typiska klimatkämpen är en ung vegansk tjej"

Demonstrerar du utanför riksdagshuset, sorterar du skräp hemma eller har du klimatångest? Allt det här blir vanligare hela tiden. I medier är den typiska miljökämpen ung och frustrerad, men det här är nödvändigtvis inte sant.

– Klimatkrisen är allas vår fråga, säger Carita Koivunen som är en av grundarna av miljörörelsen Aktivistimummot.

En av orsakerna till att Koivunen är engagerad i miljöfrågor är att hon är oroligt för hur världen kommer att se ut när hennes barn och tre barnbarn blir äldre.

– Ansvaret för förändring ligger hos de vuxna, speciellt beslutfattarna.

Medelålders svårast att aktivera

Svenska Karin Kali Andersson är miljöaktivist och psykolog i organisationen Klimatpsykologerna. Hon har träffat patienter med klimatångest av alla möjliga åldrar och kön.

– Den typiska personen med klimatångest är den unga veganska tjejen. Men så ser verkligheten inte ut, säger hon.

Den åldersgruppen som enligt Andersson är minst aktiverad inom miljöfrågor är 30–40-åringar. En av orsakerna är att de ofta är i en hektisk livssituation där familj och jobb ska balanseras. Också socialt tryck spelar in.

– Andra kan tänka att man är konstig om man plötsligt engagerar sig på ett sätt man inte har gjort förut. Där har unga en fördel – de bryr sig inte lika mycket om vad andra ska tycka.

Koivunen är inne på samma spår: personer i medelåldern är svårast att aktivera.

– Vi som är födda efter kriget har sett livskvalitén gå från måttlig till överflödig på miljöns bekostnad, säger hon.

Trött på passiv demokrati

I dag är det vardagsmat att se aktivister samlas i politiska demonstrationer.

– Aktivism är mera accepterat nu. Greta Thunberg har varit en stor bidragande faktor till det här, säger Andersson.

Hon talar om en så utbredd våg av aktivism att liknande inte har synts sedan demonstrationerna om kvinnlig rösträtt under första hälften av 1900-talet.

Bland orsakerna ligger frustration, oro för framtiden och klimatångest.

– Aktivister har tröttnat på den passiva demokratin där man bara röstar och väntar på att något ska hända, säger hon.

Den typiska personen med klimatångest är den unga veganska tjejen. Men så ser verkligheten inte ut

Karin Kali Andersson, psykolog och klimataktivist

Det är vanligt att man får en existentiell kris när man lär sig mera om klimatkrisens allvar. När de små förändringarna i vardagen inte leder till större förändringar i samhället, kan det kännas mindre meningsfullt.

– Man kan vara så gott som den perfekta hållbarhetshjälten, men man måste kanske engagera sig tillsammans med andra för att få kraft i sina handlingar, säger Andersson.

Svårt att ta klimatkrisen på allvar

Ibland kan demonstrationer och protester bli problematiska.

– Civil olydnad lyfts ofta upp i medier. Då kommer det i fokus – klimatfrågorna glöms bort, säger Carita Koivunen.

Karin Kali Andersson utbildar aktivistgrupper i icke-våldsamma protestmetoder. Men trots konstanta påminnelser och demonstrationernas synlighet i samhället kan det vara svårt att inse klimatkrisens allvar.

– Vi hanterar så mycket information i vår vardag. Det kan vara svårt att stanna upp och påverkas av det, man blir avtrubbad.

När man inte ser stora förändringar ske är det svårt att konkretisera vad som händer.

– Man slår ofta på trumman och talar om katastrof och kris, men det är en långsam kollaps. Vi skulle ta nyheterna mera på allvar om de fick personliga konsekvenser, säger Andersson.

Vi har sett livskvalitén gå från måttlig till överflödig på miljöns bekostnad

Carita Koivunen, grundare av Aktivistimummot och mormor

Koivunen tycker inte heller om ordet katastrof. En av sakerna som drev grundarna av Aktivistimummot var sättet man talade om klimatkrisen.

– Det saknas ofta hopp och framtidstro. Och så upplever människor att man skuldbelägger dem i stället för att uppmuntra dem till förändring.

Men alla små steg i rätt riktning är viktiga.

– Man kan leva ett lyckligt liv med ett måttligt levnadssätt, säger hon.