"Jävla rysse! Zigenare!" - Negativa reaktioner var vanliga i alla trakter som tog emot karelare på 40-talet

Grova skällsord och golv som förstörs i hopp om att de evakuerade karelarna inte skall kunna flytta in – här en del av ingredienserna under andra världskriget när tio procent av Finlands befolkning blir flyktingar och evakueras. Här får vi träffa två av dem som kom i närkontakt med de evakuerade.

Benita Nygård är hemma från Malax, söder om Vasa, medan Ole Holm kommer från Voitby, öster om Vasa.

Benita Nygårds farfar Juho Tolvanen blev tillsammans med sina två yngsta barn, en dotter och en son evakuerad från Hiitola till Malax våren 1944. Hemgården de var tvungna att lämna låg vid Ladogas västra strand i Karelen.

I Malax fick de bo i Benita Nygårds mors föräldrahem, en bondgård. Och här fann Benita Nygårds blivande mamma Elli Udd och Juhos äldsta son Eino Tolvanen varandra efter att han kommit till Malax från kriget i Lappland.

- När de blev sådär smått kära i varandra då, så för att nu inte farfar skulle fatta misstankar på lördagskvällen när det var frikväll, så tog pappa på sig ytterkläderna, rock och hatt och handskar. Så gick han ut genom dörren till den andra dörren där han gick in till mamma med ytterkläderna på så ingen skulle fatta några misstankar vart han var på väg, skrattar Nygård.

Efter ett halvt år kom ett meddelande om att Tolvanens skulle förflyttas till Karvia. Då förlovar och gifter sig Elli och Eino i rask takt och Eino får stanna kvar i Malax.

I krigets skugga

Ole Holms släkt hör till dem som tar emot karelare på sin gård i Voitby. Under rubriken ”I krigets skugga” har Oles mamma Elin Holm, i boken Östra Korsholm: Byarna vid älven, del 2, beskrivit deras boendeutrymme så här:

"Vi hade haft en rysk fånge i arbete under sommaren. Han hade sovit i ett litet hällrum på 4 x 4 meter som nu stod tomt. /…/ Och så kom vi överens om att de kunde komma och bo här om de kunde tänka sig att bo så trångt."

Elin Holm beskriver den lilla familjen, husbonden Matti Tanninen, hustrun Anna och Mattis syster Hilma. Det mesta de fått med sig vid flykten fanns lastat på en långflake som drogs av hästen Poke, medan kvinnorna ledde varsin ko och skötte om fåren de hade med sig.

Ole Holm berättar att de fick tillgång till en egen vedspis och dessutom ett rum på övre våningen där Hilma, mannens syster kunde bo. Här var de självförsörjande, med egen ingång och även om det var trångt så tyckte de nog att de bodde hyfsat, berättar Holm.

Till och med deras djur fick rum i ladugården. Medan Benita Nygård talar om vilket stort problem det var då utrymmet inte räckte till för alla djur på samma gård och hur ägarna då blev tvungna att springa mellan olika ställen och mata och mjölka.

Avogt inställda bönder

Enligt Benita Nygård fanns det också bönder som inte ville ställa något rum till förfogande. Där var en, säger hon som rentav rev upp golvet i sitt hus för att få det att se obeboeligt ut.

Historikern Aapo Roselius berättar att från och med hösten 1944 ända fram till 1947 hade vi kommuner i Österbotten med tjugo-trettio procent karelare och det började bli ohållbart, tyckte man.

Roselius har tillsammans med historikerkollegan Tuomas Tepora nyligen gett ut boken Kampen om den svenska jorden.

Österbottningarna höll möten där folk uttryckte sin ilska och krävde att karelarna skulle förflyttas bort direkt.

Men när man kollar på lokalnivå finns där även av dem med mycket varma minnen av karelarfamiljer, berättar Roselius.

Benita Nygårds familj var såtillvida tudelad att hennes morfar inte tyckte om finnar, berättar hon. Han var heller inte alls förtjust över sin dotters giftermål med en karelare.

När språkförbistringen ledde till skratt

Inte heller i Ole Holms familj kunde de finska och i synnerhet innan de och karelarna lärde känna varandra bättre uppstod en del missförstånd. Han skrattar till vid följande minne, som mor Elin Holm har återgett så här:

"Genom fönstret såg de i en stormlyktas sken att häst och släde togs ut i hast. Ett ganska stort kar lyftes i släden och så bar det iväg med fart ner för backen. Elektriciteten var borta. Mystiskt! De kom till att det måste vara ett brännvinskar och tillbehör som skulle gömmas undan i nattens mörker…"

Men det var ingen hembränningsutrustning som Tanninens trodde. Det var brandsprutan eftersom mejeriet i byn hade börjat brinna.

Om livet i Voitby berättar Ole Holm att han var fem år när de barnlösa Tanninens flyttade in hos dem. Oles yngsta bror Karl Erik föddes våren 1944 och han behandlades som deras barn och lärde sig finska allra snabbast, säger Holm.

Benita Nygårds pappa blev hjälpkarl hos en bekant med lastbil. Hon minns när hennes far sedan i början på 1950-talet hade egen lastbil.

Jag frågar vilken bild Benita har av hur det var för hennes pappa om vi tänker på omgivningens attityder. Hon svarar:

- Det är klart att det var grymt. Det var ju grymt för varenda en av de där fyrahundratusen karelarna som skulle byta boplats och språk och allting. Särskilt då de här som kom till svenska Österbotten. Men jag har aldrig hört att pappa skulle säga att de blev något dåligt mottagna. De blev bra mottagna.

Skällsord vanliga

- Karelen har på ett fascinerande sätt blivit en mycket central del av hela Finlands historia. Evakueringen och Karelens historia är ett verkligt viktigt fenomen att förstå för att kunna förstå 1900-talets Finland, säger historikern Aapo Roselius.

Tillsammans med kollegan Tuomas Tepora har han i boken Kampen om den svenska jorden sökt svar bland annat på de alltemellanåt uppdykande påståendena om att de svenskspråkiga finländarna skulle ha varit mer ogina, mer negativa gentemot karelarna än folket i gemen.

Men negativa reaktioner och också skällsord var vanliga i alla trakter som tog emot karelare, både från finskt håll och från svenskt håll. Till benämningarna hörde uttryck som:

- Jävla rysse! Zigenare!

Benita Nygård bekräftar att det visst fanns sådana som inte tyckte om finnar överhuvudtaget. Bland dem, som sagt, hennes egen morfar.

- Så nog tror jag att inte var det ju något roligt för någon av dem. Men de var glada och tacksamma för att de fick tak över huvudet och att alla levde, hela familjen levde och … och eftersom nu mamma och pappa träffades så kanske han upplevde det som ett lite lyckligare slut på den där hemska situationen, funderar Nygård.

Snuvade på det de blivit lovade

Hennes mamma har berättat att det i Malax var meningen att pappa Eino och hon skulle få en bostadstomt att bygga ett hus på. Men den trillade nog bort i kommunförvaltningen om man får säga så, så det blev ingenting av det, säger Nygård.

- Det var de nog lite bittra över. Det kommer jag ihåg när jag var barn. Men det är väl ingenting man behöver tänka på nu efteråt, tillägger hon.

Däremot är det roligt att tänka tillbaka på morfars avslöjande. Efter ett tiotal år erkände han att fastän han inte tyckte om när mamma gifte sig med en finne så var nog Eino den bästa måg han hade fått bland sina tio barn.

Förflyttningen från det tillfälliga boendet i Österbotten

Många av karelarna i Ole Holms hemtrakter förflyttades till Ahlainen. Ole och hans äldsta bror bodde i olika omgångar under några sommarmånader hos Tanninens i deras nya, permanenta hem.

Här lekte de och hade roligt tillsammans med barnen som fanns i byn. Samtidigt förkovrade de sig i finska.

- Och liten som jag var, jag var ju åtta-nio år när jag var nere hos dem, så upplevde jag att den där marken de hade fått nog inte var någon jordbruksmark inte. Det var nog kanske det sämsta som hade styckats av från den där herrgården. Men vad hade de för val, suckar Holm.

Herrgården som marken styckades av från hette Malmgård och frun i huset kunde svenska lite grand, minns Holm. Hon översatte hans mors svenska brev som kom till Hilma och Hilmas finska brev till Elin Holm.

Om förhållandena i relationerna till karelarna under sin egen uppväxt i Voitby säger Holm:

- Det är nog min uppfattning att man ställde upp för dem och såg deras dilemma och deras problem och försökte hjälpa till så gott man kunde. Sedan att de, som sagt, inte bosatte sig på svenska orter så mycket, det tror jag mycket berodde just på språket.

Ole Holm berättar också om ett brev som han upplever som väldigt värdefullt. Det hittades efter att hans mamma Elin Holm gått bort.

I brevet beskriver Hilma Tanninen deras strapatsfyllda resa med alla ägodelar, djur och så vidare till Ahlainen med tåg från Toby station.

Det som kanske berör Ole Holm mest i brevet är när Hilma frågar hur hans yngsta bror Klas Erik mår nu när ingen längre finns där i rummet som de bodde i.

Var finlandssvenskarna mer ogina gentemot karelarna än majoritetsbefolkningen?

På politisk nivå försökte finlandssvenskarna få genom en kompromiss, en språkparagraf enligt vilken språkbalansen på en ort inte skulle rubbas med mer än två procent. Enligt historiker Aapo Roselius ledde bland annat denna paragraf till att finlandssvenskarna uppfattades som ett irritationsmoment.

Historien förenklades och man skapade till och med osanningar om finlandssvenskarna inom det finskspråkiga Finland och speciellt inom karelarkretsar.

Och trots att fakta har lyfts fram svart på vitt som motsäger detta lever övertygelsen ännu i dag vidare om att de svenskspråkiga områdena slank undan från denna del av historien, säger Roselius.

- Det har blivit en nästan allmän sanning så man stöter på den då och då. Till exempel i skrivelser och tal där personen inte ens behandlar det här specifika temat, men har det som en allmän historia där i bakgrunden att ja att karelarna bosatte sig inte i svenskbygderna, berättar Roselius.

Han påpekar också att inom starkt nationalistiska kretsar är det svårt att ta livet av sådana här myter vars uppgift är att förstärka skaparnas egen syn. De behöver dem för sina egna syften som hotbilder.

Men det är klart, det gäller ändå alltid att föra fram fakta. Och argumentera mot dem som sprider den här typen av myter, konkluderar historiker Aapo Roselius.

De där pirogerna med blåbärssylt i mitten…

Ole Holm har för sin del många gånger funderat över hur familjen han fick lära känna orkade med något sådant som de upplevde. De måste fly från sitt hus på ganska kort varsel och var de bodde då under första evakueringen har han ingen aning om.

När de återvände till Karelen under vapenstilleståndet var ju deras hus raserat, så då byggde de upp ett nytt. Och de var väl så gott som färdiga med det när de fick fyra timmar på sig att ge sig av igen.

- Så att det där har jag nog funderat på många gånger: Hur pallar en människa för något sådant?

I likhet med i Benita Nygårds familj, blev mötet med karelarna också i Ole Holms familj till någonting verkligen värdefullt. Ole har personligen bara glädjefyllda minnen av familjen de levde ihop med så nära.

- De var alltid glada och trevliga. Och så på lördag när de hade bakat piroger så kommer jag ihåg de där med blåbärssylt i mitten. De var så goda så då smög vi oss in till dem och så fick man ett glas mjölk och en pirog och då var lördagen räddad!