Komikern Josefin Sonck: Jag gillar när man är på gränsen till att det är både tragiskt och roligt samtidigt
Komikern, skådespelaren och manusförfattaren Josefin Sonck har debuterat med en bok som handlar om att vara en ung kvinna, ha ett halvbra jobb och problem med magen men en otroligt livlig fantasi.
Josefin står mitt på scen. På huvudet har hon ett vitt diadem med en stor vit blomma på högra sidan. Man hör spridda skrattsalvor i publiken. Så tittar hon rakt ut i publikhavet och säger:
“— Jag är inte en elak människa men jag får ofta höra att jag ser sur ut. Att jag borde le mer och vara mer positiv.“
Josefin tittar med en samtidigt kaxig och finurlig blick ut i publiken. Hon fortsätter med att berätta att hon var ute på krogen i Stockholm för några veckor sedan med sina kompisar och då fick en diagnos för sitt humör. En man kom upp till henne och meddelade att hon helt enkelt får för lite kuk. Efter det här självdiagnostiserar Sonck sig med olika doser ”kuk” och andra hälsotricks för att förbättra sin aura.
Och ja, det är roligt. Riktigt roligt och fräckt.
Josefin Sonck är komikern och skådespelare som nu också kan titulera sig författare.
Hon debuterar med en bok som kunde vara ett manus till en stand up. Fast mycket längre. Boken heter Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren och den är underhållande och väldigt rolig. Men man skrattar hela tiden med ett allvar i rösten.
— Att bygga upp karaktärer och en helhet, det hinner man aldrig med då man gör stand up. Det roligaste med att få skriva en bok var tiden det fick ta. Jag fick skapa en helhet.
Lyssna på intervjun med Josefin Sonck här:
Komikern Josefin Sonck debuterar som författare
Komplexa karaktärer
Josefin ville också skapa komplexa karaktärer, målet var att man både skulle älska och hata dem.
Huvudkaraktären Klara är väldigt rolig men samtidigt elak. Och hon är också tragisk och sorglig.
Klara är i 30-årsåldern, jobbar på ett mediebolag i Stockholm och är besatt av sin chef Patrik Lundgren.
— Mycket av boken är Klaras inre monolog med sig själv och de personer hon fantiserar om. Man får ta del av allt som Klara går omkring och tänker på. Och så skapar jag också stand up, för en inre dialog med mig själv. Vad stör jag mig på? Vad gör vi människor som är konstigt? Jag tänker på det och pratar högt för mig själv. Stand up är en inre monolog man säger högt framför folk.
Fantasi är flykt från verkligheten
Josefin Sonck medger att hon alltid haft väldigt livlig fantasi. Precis som huvudpersonen Klara.
— Det är viktigt att påpeka att Klara har vissa problem med att skilja på sin egen fantasi och på verkligheten. Man vet inte vad som har hänt på riktigt och vad som är hennes eget hopkok.
Att fantisera mycket kan också vara en flykt från verkligheten resonerar Josefin. Men främst tycker hon att det är en förutsättning att man har livlig fantasi om man jobbar med något kreativt.
— Man måste kunna underhålla sig själv på det sättet för att kunna komma på saker och skapa.
År 2018 sommarpratade Josefin Sonck på Yle Vega och sade då att hon var livrädd för att misslyckas. Hon säger att det som folk i allmänhet är mest rädda för är att ställa sig på en scen och försöka få publiken att skratta. På andra plats kommer döden.
— Att jag valde det här yrket är bara en slump. Från väldigt liten ville jag bli skådespelare och jag har spelat mycket teater under min uppväxt. När jag var 25 år gammal hamnade jag i en livskris. Det är tydligen så att många stand up-komiker börjar sin karriär på grund av en livskris, ler Josefin.
Josefin hade inget intresse av stand up och hade knappt sett en enda föreställning. Tvärtom tänkte hon att det absolut inte är hennes grej. Josefin gick en helgkurs i stand up och märkte att det var en väg framåt som kan leda till andra grejer. Det är en utbildning man aldrig kan ta examen i säger hon.
— Man utvecklas på många plan då man jobbar med stand up, man blir tvungen att skriva väldigt mycket, man får scenvana och man får jobba med att definiera sitt eget konstnärskap, som vem man vill vara och vad som är ens unika grej.
Kvinnans plats på scen
Det har inte alltid varit självklart för kvinnliga ståuppkomiker att få plats på scen. Josefin Sonck har gjort stand up sedan år 2014 och hon säger att det har hänt väldigt mycket på de sex åren hon har varit verksam.
Hon har etablerat sig som ståuppkomiker i Stockholm där hon också är bosatt. Hon påpekar att samhället ändå på inget vis fortfarande heller är jämställt trots att fler kvinnliga komiker tar plats på scen.
— Jag anser inte att samhället i stort är jämställt och det avspeglas i alla branscher och alla yrken. Men det har hänt väldigt mycket för det. Jag märker det när jag står på scen i mitt möte med publiken. Då jag började för sex år sedan blev det på ett annat sätt obekvämt om kvinnor skämtade om sex. Det känner jag inte av idag.
Enligt Josefin beror det på att konst och kultur, som böcker och film, idag på ett helt annat sätt porträtterar komplexa kvinnor och kvinnoroller. Och som inte avspeglas gentemot en man eller att det skulle handla om att hon är en mans bihang. Kvinnans plats vid sidan av en man är en bild som Josefin har vuxit upp med. Så är det inte längre.
— Det görs fler tv-serier som enbart handlar om kvinnor och kvinnors liv. Vi behöver inte alltid stå i relation till en man. Det speglar av sig i stand up-en också. Ju fler kvinnor på scen som skämtar om sig själva och sina liv desto mer blir det ett naturligt inslag på scen och ingen tycker det är konstigt eller obekvämt längre. Kvinnan är inte längre det udda inslaget på stand up-scenen.
En ängslig tid
Att lyckas göra humor är inte lätt. Tvärtom är det en svår konst som kräver precision komplexitet och förståelse av både givaren och mottagaren. I dag då allting ska vara otroligt woke och politiskt korrekt, kan det lätt bli ängsligt att skämta?
— Ur komikerperspektiv är det värsta som kan hända att jag får en applåd för min åsikt, inte för mitt skämt. Man har dragit inledningen till skämtet, premissen och setupen har man klart för sig och sedan kommer punchlinen och vänder upp och ner på allting. Då känns det hemskt om publiken redan applåderade inledningen.
Josefin Soncks humor är en blandning av tramsig och barnslig humor med vassa inslag av samhällssatir säger hon själv.
— Det spelar nog mig själv som person också. Jag kan vara väldigt vass men ha otroligt rolig också åt ett vanligt skämt, som en “kakkakorv”.
Sedan skrattar hon högt och ljudligt. Och länge. Hon tar sin plats.
Josefin är inte ängslig på scen, utan hon tycker att man ska kunna skoja och skämta om allt. Men som komiker tycker hon att det är viktigt att man förstår att man har ett ansvar och att man kommer att få reaktioner på det man skämtar om.
— För mig är det just där det blir pirrigt. Hur långt över gränsen kan jag gå? Och det är ju det som många komiker leker med, hur får jag det att funka trots att jag går för långt? Man ska få skämta om allting men vissa ämnen kräver att man är oerhört skicklig för att lyckas få det roligt.
Skrattar med döden på axeln
Klara, huvudpersonen i boken har döpt sin tjocktarm till Mårran och hennes mage är oftast uppsvullen och har ljud för sig. Orsaken till Klaras problem med magen härleds till bulimiska ätstörningar. Här finns ett enormt mörker mitt i prupparna och kakkakorven och magen som skriker.
— Det finns humor i allvaret. Och allvar i humorn. Jag gillar när man är på gränsen till att det är både tragiskt men samtidigt lite roligt. Att jag nästan blir berörd till tårar men reaktionen blir att jag skrattar ändå.
Kanske för att samtidigt skydda sig själv.
