Lars Kepler: Vi skriver alltid om det vi är räddast för

Lars Kepler är decenniets största deckarförfattare i Sverige. I sin senaste bok Spegelmannen skriver författarduon Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler, om sina egna rädslor. De har tre tonårsdöttrar och boken handlar om kidnappade och mördade unga kvinnor.

Kepler säger att de alltid väljer att skriva om det de är räddast för. Och till och med Lars Kepler tvingas ibland avbryta sig i sitt skrivande för att boken är så skrämmande.

— Vi skriver om det som skrämmer oss väldigt mycket. Vi brukar få en idé som vi sedan funderar på och det som får våra hjärtan att slå extra hårt burkar vi testa att skriva om. Vad gör oss upprörda och rädda den här gången?

Kepler förklarar att det ska kosta dem att skriva på samma sätt som det kostar Joona Linna, deras huvudkaraktär, att stoppa mördaren. Därför beger de sig in i något som de är rädda för.

— Våra tre döttrar är mellan 15 och 20 år så det var verkligen skrämmande för oss den här gången. Ibland var vi tvungna att avbryta skrivandet, lämna datorerna och gå ut och stå på balkongen i solskenet bara för att lugna ned oss lite. Det finns omskakande scener i den nya boken, konstaterar Alexander.

Pseudonymen var nyckeln till samarbete

Både Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril var etablerade författare var för sig när de började skriva som en person år 2009 under pseudonymen Lars Kepler. Det var ett sätt för paret att kunna skriva tillsammans.

Paret hade tidigare försökt sig på att skriva böcker ihop, bland annat en barnbok och en pjäs, men det hela resulterade i att de bara började gräla.

Att skriva under pseudonym och att hitta på en tredje författare där båda kunde släppa sina egon och sin utpräglade litterära stil blev som en kreativ nyckel för Alexandra och Alexander.

— När vi föreställde oss Lars Keplers stil öppnades slussarna och kreativiteten kom igång. Egentligen var det en enkel liten kullerbytta vi behövde göra. Alexander och Alexandra kan inte skriva ihop men Lars Kepler kan och det betyder att vi inte som enskilda författare behöver skydda våra stilar, säger Alexander.

Lyssna på intervjun med Lars Kepler här:

Lars Kepler om nya boken Spegelmannen, författarskapet och skrivandet

18:34

Provokativt samspelta

När jag intervjuar paret Ahndoril befinner de sig i en studio på Sveriges Radio och jag i en studio på Yle. Vi kan endast höra varandra.

Deras samspel i dialog blir nästan som en parodi på deras pseudonym och förklaring till varför de skriver under ett fingerat namn. Och om de inte skulle behandla varandra med sådan ömsesidig respekt skulle det framstå som rena rama provokationen.

De faller varandra i talet på ett nästintill kliniskt men samtidigt naturligt sätt. Alexander är den som verkar vara mer försiktig och har längre tankepauser i sitt tal. Alexandra, även hon varsam med orden och taltakten, är den som fyller på och ibland avslutar Alexanders meningar, men allt under överenskomna omständigheter.

— Vi tycker väldigt mycket om att göra saker tillsammans, men vi är ju trots allt bara människor och blir så klart irriterade på varandra. Men hela vårt skrivande bygger på att samtala med varandra.

— I den stunden vi börjar dra åt olika håll slutar vi skriva och börjar tala med varandra. Vad tycker vi om intrigen, vad känner de olika karaktärerna och så vidare. Kommunikation är allt, understryker Alexander.

Nästan varje mening är en cliffhanger

— Vi vill ju att det ska vara spännande och vi lockas själva av sådan litteratur, säger Alexandra. Och Alexander fortsätter:

— Vi vill skriva en sådan bok som vi själva vill läsa. Att på så vis omfamna deckargenren och verkligen tycka om den.

Paret säger att de utmanas av möjligheterna att skapa cliffhangers och att skuffa en karaktär närmare och närmare stupet eller in i en fruktansvärd situation.

— Vem är du nu, vad gör du nu och hur kommer du att reagera? Även om vi blir rädda för det vi skriver om har vi otroligt roligt ihop, jag och Alexander, säger Alexandra.

Är ni rädda att ni tappar läsare för att det blir för kompakt och för mycket, för hård takt helt enkelt?

— Det har vi inte tänkt på men usch vad fruktansvärt det låter. Vi använder allt vi kan, vi kommer från det skönlitterära fältet och vi använder alla verktyg vi har för att skapa en närvaro i texten och jag tror egentligen att det är det som läsarna vill ha. Att bli engagerade i en bok är inte bara att det är en spännande och smart handling med en massa vändpunkter.

— Man måste bli engagerad i karaktärerna och så fort man blir det som läsare kommer allting som de drabbas av att kännas så mycket mer. Jag tror att det är den delade empatin för karaktärerna som man har som författare och läsare är själva huvudresan, menar Alexander.

Kepler är kända för att göra minutiös research inför varje ny bok i serien om Joona Linna.

— Det är nåt som händer när jag och Alexander börjar diskutera tillsammans. Eller får en ide tillsammans. Kanske vi helt enkelt har en livlig fantasi och är väldigt rädda människor. Vi är upptagna av frågan om våld, påpekar Alexandra.

Alexander menar att det är komplexiteten hos människan som fascinerar.

— Människan kan göra fruktansvärda saker mot varandra men vi kan också vara fantastiska och kärleksfulla mot varandra. Den dubbelsidighet som varje människa bär inom sig kan vi inte sluta diskutera. Då hittar vi olika former, t.ex. problem i samhället eller något annat som vi isolerar i en bok och gör till ett fall som är möjligt att lösa, säger Alexander.

— Och det är på något sätt tillfredsställande, avslutar Alexandra meningen åt sin man.

“Allt är påhittat”

Det är viktigt för paret Ahndoril att allt i romanen är påhittat. Det är en sorts lojalitet mot de verkliga offren som finns. Vi ska inte exploatera en människa som på riktigt har råkat illa ut. Men när vi forskar inför en bok måste vi läsa på och då kontaktar vi experter för att få alla fakta rätt, vår berättelse måste kännas autentisk, säger Alexandra.

— Vi har närstuderat hur många seriemördare som helst, men vi har aldrig använt oss av en specifik seriemördare som har existerat, utan vi har mera skapat en kunskap, ett tillvägagångssätt, ett tänkande, bakgrund och så vidare, säger Alexander.

Måste vara fysisk

I en intervju jag läst med paret har Alexander sagt att han måste få pröva att skjuta med en pistol för att kunna beskriva hur rekylstöten känns i axeln. Måste man alltså prova på att mörda någon själv för att kunna skriva om det övertygande?

— Nja, någonstans måste vi dra gränsen, skrattar Alexander.

Alexandra fortsätter:

— När vi gör research är det viktigt att vi är fysiska också. Om man till exempel går in i en isoleringscell i ett fängelse så finns det en lukt där, det finns en speciell atmosfär som man inte hade vetat om ifall man inte befann sig där fysiskt. Samma sak är det med att provskjuta ett vapen. Det är viktigt för oss att den fysiska känslan är med, att man som läsare faktiskt är där.

Paret är noga med att understryka att de aldrig vill avfärda mördaren som ett monster utan att de går in med all den empati de kan uppbåda och försöker förstå varför hon eller han gör så här.

Hyllning till sverigefinländare

Huvudpersonen i alla Keplers böcker är den hårdkokta och nästan övermänskliga polisen Joona Linna.

— Plötsligt var Joona Linna bara där. Han kom gående med sin accent och sina gråa ögon. Vi ville också hylla den finländska minoriteten i Sverige som är en stor grupp och väldigt sällan några hjältar i svenska böcker. Vi skapade Joona som den coolaste hjälten, säger Alexander.

— Joona har drag av Antero Rokka i Okänd Soldat skriven av Väinö Linna och Joonas efternamn kommer också efter honom. En författare som vi beundrar oerhört, avbryter Alexandra.

Mjukt och fint och med en låg röst dyker hon in i Alexanders mening. Han upphör att prata så fort Alexandra får in sin passus.

Alexandra och Alexander vill inte vara stereotypiserande, men de menar att de tror på en mystisk aura som finländare besitter. Det kan ha med språket att göra, men också accenten låter så sorgsen och vacker. Men de påpekar att de inte förstår finska.

— Joonas accent ger oss en känsla av djup poesi och vemod, säger Alexandra. Det intressanta med Joona Linna, fortsätter Alexandra, är att vi efter att ha skrivit åtta böcker om honom ännu inte känner honom till fullo. Vi är fortfarande väldigt nyfikna på vem han är.

Paret Ahndoril är inte på långa vägar klara med Joona Linna. De menar att det känns som att de precis har börjat skriva om honom. Alexandra säger att det känns fantastiskt att bara få vara i hans närhet.

Alexander flikar in att de också behöver Linna för att våga ge sig in i de hemska historier som de skriver. Och de avslöjar att en ny bok med Joona Linna i huvudrollen redan är under arbete.

— Det är inte jag och Alexandra som ska ta hand om mördarna utan det får faktiskt Joona Linna göra, säger Alexander och skrattar.

Och på något märkligt sätt blir jag faktiskt lugnare inombords när jag vet att Joona Linna beskyddar mig.