Sanningen bakom siffrorna – att livnära sig på idrott är få förunnat i Finland: ”Har ändå aldrig känt att jag skulle behöva sluta”

Samtidigt som ishockeyproffsen kan livnära sig enbart på idrotten är verkligheten i största delen av Idrottsfinland den motsatta. Och inte ens de som kunde tänka långsiktigt gör nödvändigtvis det.

– Det som det behövs för att leva på idrott är två saker: resultat och synlighet. Det skulle kanske behövas lite mer allmän kunskap, säger Mikaela Ingberg till Yle Sporten.

Skattedagen är här igen – och också idrottarnas löner skapar rubriker i Finland. Jokeritstjärnorna tjänar som vanligt mest av alla. De stora stjärnorna i de individuella grenarna behöver inte heller gå fattiga.

Men för den absoluta majoriteten av idrottare i Finland är verkligheten mer krass. Att få ihop tillräckligt mycket pengar genom idrotten för att helhjärtat kunna satsa på att bli starkare, snabbare eller målfarligare är något man måste tänka på ett år i taget.

– Man borde lära sig att tänka lite längre än bara nästa säsong, säger ändå Ingberg.

– För de flesta brukar det gå så att de sätter sig in i frågor som att hur man ska spara för framtiden först när man har tillräckligt med pengar att göra det. Men det skulle vara bra att vara förberedd, fortsätter hon.

”Då fick man gå till föräldrarna”

En som anser att han vaknade lite för sent är Vasa Sport-anfallaren Simon Suoranta.

Som ishockeyproffs hör han till den skara idrottare i Finland som faktiskt kan livnära sig helt och hållet på idrotten – och kanske var det just därför som han som yngre inte tänkte så mycket på de ekonomiska frågorna.

– Tidigare stressade jag faktiskt inte över det, även om jag kanske borde ha gjort det, säger 28-åringen.

– Nu är läget annorlunda. Jag har kunnat rusta ihop något i sparkassan och har till och med fått möjligheten att köpa min första egna bostad tillsammans med sambon. Det är också något som har tvingat en att sätta sig in i ekonomiska frågor på ett annat sätt, fortsätter Suoranta.

Kalenderåret 2019 tillbringade Suoranta i TPS i Åbo. Hans förvärvsinkomster för året var 79 789,91 euro.

Men det ekonomiska läget har inte alltid varit lika bra. Även om det finns pengar inom ishockeyn är det inte varje junior som reserveras till NHL eller ens får maffiga proffskontrakt av den kaliber som Suoranta tecknat under de senaste åren.

– I början av karriären är ju lönen inte värst stor. Då kunde det nog vara svårt. Då fick man gå till föräldrarna och nöja sig med att inte få allt man vill ha. Dessutom var man lite oerfaren i ekonomiska frågor, säger han.

Fonderna som hjälper

Tävlar man inom till exempel friidrott är utgångsläget väldigt annorlunda. Visst representerar du en förening, men någon lön ska man inte förvänta sig att få.

I stället är det prispengar och sponsoravtal – tillsammans med olika stöd – som bygger upp den årliga inkomsten.

Det finns ändå hjälpmedel att ta till – som också kan förvränga skattestatistiken. Individuella idrottare kan nämligen välja att lägga in en del av intäkterna i olika fonder, därifrån de sedan lyfter pengarna under säsongens gång då de behöver det.

– Inom friidrotten har vi en träningsfond som fungerar lite som ett brukskonto, förklarar Ingberg.

– Man lägger in pengar som man får via exempelvis sponsoravtal och så kan man lyfta ut det mot kvitton för träningskostnader under årets lopp.

För de som tjänar över 10 000 euro i året finns det dessutom möjligheten att lägga in pengar i en idrottarfond.

– Det är mer som ett sparkonto. Det handlar om att spara för det som händer efter karriären, belyser Ingberg.

– Men inom friidrotten är det inte många som har möjligheten att använda den. Då jag satt i styrelsen för fonden så var det 16–17 idrottare – inklusive sådana som lagt av – som lyfte pengar därifrån. Träningskontot används flitigare. Där är de minsta avtalen i 500-eurosklassen.

Sociala medier

Det är ändå inte ett heltäckande system. Det vet också Ingberg. Men i dagens läge har idrottare ytterligare ett verktyg för att samla in pengar: sociala medier.

– Det kräver ändå att idrottaren själv tar en väldigt aktiv roll. En individuell idrottare kan nästan ses som en egenföretagare, och visst finns det sådana som grundar egna företag också, säger Ingberg.

– Vi har många fina exempel på sådana idrottare inom friidrotten, fortsätter hon.

Ett av exemplen är Lotta Harala. Trots att hennes idrottsår 2019 grusades av skadeproblem var hon inkomsttvåa i hela Friidrottsfinland efter Tero Pitkämäki.

Hennes inkomster 2019 var 71 365 euro.

– Vem som helst har ju möjligheten att göra det. Men sen handlar det ju också om hurdan man är som person. Är man social och utgående – och förstår grejen med vad som fungerar på sociala medier – så blir det lättare, säger Ingberg.

– Men är man inte bekväm med att dela med sig av hur vardagen ser ut så blir det kanske svårare.

Varumärket: idrottaren själv – också inom laggrenar

Att teckna personliga samarbetskontrakt är inte något som är unikt för individuella grenar. Stjärnor inom lagsporter har också börjat utmärka sig på den fronten.

Och i Finland kunde det också vara en lösning för grenar där den ekonomiska verkligheten inte ser likadan ut som i herrishockey.

Ett av de mest extrema exemplen är damernas FM-serie i handboll.

– Så vitt jag vet får inte en endaste damspelare i Finland lön, säger Johanna Hilli.

– Det handlar närmast om att få någon kilometerersättning, kanske spelskorna betalade ... materiella saker. I vissa fall också licenser och någon försäkring, fortsätter hon.

I grenar som handboll, som i praktiken har amatörstatus i Finland, tvingas idrottarna livnära sig på andra sätt. För många är studietiden de åren då man kan satsa mest – och vill man fortsätta efteråt ska man söka sig utomlands eller jobba vid sidan om.

Det har Hilli erfarenhet av. Säsongen 2018/19 spelade hon i Kristianstad i Sverige.

– Lönen där var ungefär 700–800 euro i månaden. Det spelade så klart en roll då jag fattade beslutet. Då studerade jag ännu och avklarade samtidigt studierna på distans. Så det hjälpte att veta att man får pengarna för hyra och dessutom lite till, säger Hilli.

Förstås har jag önskat att man skulle vara värd att få något. Men samtidigt har jag spelat för att det är roligt.

Sommaren 2019 valde hon ändå att återvända. Klubbadressen blev gamla trygga HIFK – men efter bara en säsong sadlade hon om igen. Nu föll valet på moderklubben Grankulla IFK, som utöver en plats i startsexan kunde erbjuda henne en roll som verksamhetsledare i föreningen.

– På våren jobbade jag som fysioterapeut på heltid. Men på grund av coronapandemin så permitterades jag. Så då ”Grani” kunde erbjuda mig ett jobb vid sidan om så blev det lite mer lockande, förklarar Hilli.

Hon tar också upp faktumet att vissa herrspelare i HIFK fick lön, medan damerna inte fick det.

– Men även om det stör mig lite så har jag förståelse för arrangemanget då vi är två olika föreningar med egna sponsorer. Det var inte det som fick mig att lämna, säger Hilli.

– Förstås har jag önskat att man skulle vara värd att få något. Men samtidigt har jag spelat för att det är roligt. Jag har aldrig känt att jag skulle behöva sluta för att jag inte har fått betalt. Det har det inte varit värt, fortsätter hon.

"Som idrottare vet du aldrig hur lång din karriär blir"

Trion är på många sätt lyckligt lottade.

Simon Suoranta är proffs i den rikaste grenen i Finland. Mikaela Ingberg hade en mamma som jobbade på bank och såg till att hon redan i ung ålder började spara för framtiden.

Och trots att Johanna Hilli har tvingats jobba vid sidan om har yrkesvalet gett henne möjligheten att träna mer än många andra kan.

– Mitt förra jobb var på ett gym, så där kunde man ju klämma in ett pass under pauser till exempel, säger Hilli.

– Men jag förstår absolut att många inte klarar av att balansera vardagen. Man kan ha mycket studier, mycket jobb, familj ... då går det lätt så att idrotten faller bort, fortsätter hon.

Trots sina privilegier har Suoranta också gjort uppoffringar.

– Man har ju haft drömmar, men man har också fått inse att man inte får allt här i livet. Det har inte heller varit möjligt att jobba vid sidan om ligasatsningen. Så då har till exempel resor och sådant fått vänta. Men samtidigt är det ju bra att ha något att jobba för, säger han.

– En uppmaning skulle vara att försöka tänka långsiktigt. Som idrottare vet du aldrig hur lång din karriär blir. Det kan vara över snabbare än man tänkt och det är i så fall bra att ha alternativ, avslutar i sin tur Ingberg.