"Där vi är är naturen, vad vi är, är naturen" - Malin Kivelä besöker den mytiska urskogen Białowieża, och finner en ljus, orörd skogskärna
År 2017 gjorde jag ett sommarprat om den polska skogsaktivisten och djurpsykologen Simona Kossak (1943-2007), som i trettio år levde i urskogen Białowieża utan el och vatten. I vintras åkte jag till skogen för att få reda på mer, och hittade ett nät av relationer, rykten och efterkonstruktioner, samt en ljus skogskärna, orörd av människor.
Dokumenterat: Antonia Henn är livrädd för att inte kunna somna
I nordöstra Polen ligger en 3000 kvadratkilometer stor skog. Det är den enda återstående delen av det skogsområde som en gång täckte hela det europeiska låglandet, och den sträcker sig långt över på Belarus sida av gränsen. Den heter Białowieża, ”det vita tornet” efter den polska kungen Jagiełłos vita jaktgård som uppfördes där på 1400-talet.
Sen urminnes tider har Białowieża varit ett säte för konflikter, mellan folkslag och religioner, mellan anfallande makter och bosatta, mellan skogsforskare och bybor som livnär sig på skogsbruk och, på senare år, mellan ekoaktivister och polska staten.
Skogen är också känd för sin skyddade kärna. Det så kallade strikta reservatet är ett av få skogsområden i världen som är helt skyddat från mänsklig inblandning. Också det är relativt – men mer om det senare.
Jag har läst om den här skogen, fantiserat ganska länge nu, och i december ifjol reste jag dit. Jag ville se den med egna ögon, jag behövde vistas där för att göra efterforskningar för min nästa bok.
Den är tänkt att handla om naturen, och mig, på något sätt. Allt mer verkar den dock rikta in sig på kvinnor som levt på andra sätt än normen föreskriver.
I Białowieża bodde en av dem: biologen, djurpsykologen, naturaktivisten, professorn Simona Kossak (1943–2007). Min resa känns i dagens situation som en avlägsen dröm, men den hände. Där var jag.
Simona och jag
Det började år 2017. Jag hade ombetts att göra ett sommarprat för Svenska Yle och var på jakt efter en ingång. Jag ville prata om klimatförändringen på något intressant sätt, eller åtminstone om naturen, för jag tänker mycket på den just nu.
Hur vi separerat oss från den, hur vi kan leva ett helt liv utan att egentligen behöva klara oss en sekund utan el och varmt, rinnande vatten, och där vår kontakt med djur och död begränsar sig till köttet vi köpt som färdigt styckade hår- och benfria bitar i plastförpackningar i det närliggande snabbköpet.
Och den här diskontakten leder förstås till vårt beteende som klimatförstörare, eftersom vi inte längre fattar vad naturen är. Och samtidigt, som bl.a. Riikka Kaihovaara framför i sin djupekologiska essäbok Villi ihminen ja muita luontokappaleita (Atena Kustannus 2019) – på svenska ungefär ”Den vilda människan och andra naturstycken”:
Vi är naturen, allt är naturen, den ska och kan inte reduceras till vår romantiska bild av en idealisk vildmark med nätta fjäll och lämpligt yviga skogar.
Fabrikerna, flygplanen är också naturen. De finns inget ”naturen” att gå ut i, med perfekta vandringsgrejer, för där vi är är naturen. Vad vi är, är naturen.
Veckorna gick, då på våren 2017, och jag låg på mitt golv i skrivkramp, surfade runt på nätet och intog koffein, som jag brukar.
Och så plötsligt föll ögonen på en underlig, svartvit bild på en bekants Facebook-sida.
På bilden låg en kvinna på en orientalisk matta invid en soffa. Utsträckt på soffan låg ett enormt vildsvin i djup sömn. I fåtöljen intill satt en äldre kvinna och handarbetade helt lugnt. På hennes armstöd satt en uggla.
Bilden hade något vilt över sig. Jag började snoka vidare och fann att den yngre kvinnan hette Simona Kossak, och att hennes historia var en skatt.
Framför allt var det bilderna på henne – som lätt kan googlas fram – som först gjorde intryck. Späda Simona i den oändliga skogen. Simona i närkontakt med en kråka. Simona i en vintrig skog med en flock hjortar i följe. Simona med det där gigantiska vildsvinet mitt emot sig vid ett dukat matbord.
Bilderna var tagna av fotografen Lech Wilczek, som visade sig ha levt i ett långt och oortodoxt parförhållande med Simona, där i Białowieża.
När jag tänker på min resa nu är det som att jag damp ner i en saga. Byn Białowieża, vid randen av skogen, är i mitt minne som om sänkt i dimma.
Den består av enbart pepparkakshus i mörkt trä med snirkliga gavlar, gata upp och gata ner, en mäktig ortodox träkyrka som höjer sig mot himlen, ett snabbköp med ett hårdsminkat biträde och polsk radio i högtalarna och över allting hänger en doft av tjäraktig rök, som aldrig hemma.
Gatorna hette sådant som Tropinka, och den sista kvällen hittade jag Hotel Białowieski. Där satt jag ensam på restaurangen i den mörknande kvällen, drack kaffe efter kaffe och antecknade, och där hade borden vita dukar och servitörerna var välfriserade och sorgmodiga och bar förkläden, som i filmen Ida.
Hur fungerar saker och ting, vad leder till vad egentligen? För ett tag sen lärde jag känna översättaren Justyna Czechowska under en arbetsresa till Gotland. Hon var den första polska människa jag blivit bekant med. Så småningom kom vi in på mitt intresse för Simona Kossak.
En tid senare kom Justyna på att hon hade en gammal vän vars föräldrar bodde just precis där, i Białowieża, och hon hade en känsla av att de haft med Simona att göra.
Mycket riktigt, vännen Miłka Malzahn, som sen blev min oumbärliga guide och värd i Białowieża, var Simonas guddotter. Hennes mamma, Elżbieta Malzahn, hade varit Simonas arbetskamrat på Institutet för däggdjursforskning på 70- och 80-talen.
Bland växter, träd och djurfällar
Och det är till Elżbieta och hennes man Przemysław Malzahns hem i Białowieża som Justynas pojkvän Rafał kör oss de 250 kilometerna från Warszawa den regniga decemberförmiddag då mitt äventyr tar fart.
Senast jag var i Polen var på 90-talet och mycket har förändrats. Nu är minsta väg i perfekt skick och på varje liten bensinmack kan man få sin flat white. EU-pengar, konstaterar Justyna. Gummor i hucklen far förbi på skraltiga cyklar med sitt pick och pack.
Malzahns bor i en stor, gammal trävilla i byn. Huset är fullt av gröna växter och träd, på väggarna hänger tavlor och fällar från djur som Przemysław fällt.
Numera jagar han inte längre, enligt Miłka för att han blivit softare med åren och börjat tycka synd om djuren, eller så var det något med synen.
Miłka har kommit till sitt föräldrahem från den närmaste stora staden Białystok, där hon bor och jobbar som journalist och författare. Hon har doktorerat på ryska mystiker och berättar under våra promenader om sina besök hos urgamla religiösa helare på andra sidan gränsen. Engelska har hon lärt sig via BBC.
Mitt rum är stort och grönt och beläget på andra våningen med utsikt över skog och fält, och jag har ett eget badrum med ljuvliga tvålar och oljor och badkar.
Mina farhågor om att vara tvungen att äta slamsigt kött och dricka vodka när jag nu är i Polen visar sig vara helt felaktiga. I stället serveras jag goda teer och vegetariska rätter från morgon till kväll och kan komma och gå hur jag vill, med pauser för intervjuer och besök som Miłka ordnat.
Fort efter vår ankomst informeras vi om att bisonar observerats på ett närliggande fält. Så vi åker ditåt i karavan över leriga småvägar tills ögonen faller på några höbalsliknande figurer.
Där står de. Bruna, vackra i landskapet. De har varit ett lätt byte genom tiderna, får jag höra, både för jägare och rovdjur, på grund av sitt lugna och långsamma lynne. Här skiljer de sig från sina förfäder uroxarna.
Ändå händer det då och då att en turist som går för nära får sätta livet till. Vi betraktar dem genom bilrutan. Betraktar de oss? Så gott som orörliga står de, ibland böjer sig en av dem ner efter en tugga gräs.
Vad tänker de om alla våra bilar och vår förtjusta utrop? Vet de att vi ändå snart kommer att försvinna, lämna dem ifred igen, med fälten, molnen, horisonten.
Elżbieta Malzahn har skadat sitt ben dagen innan, det stör henne att vara sjuk då hon har gäster, säger Miłka, och hon verkar ha ganska ont. Intervjuerna sker när hon orkar med dem.
Då bänkar vi oss vid kaffebordet i det mysiga vardagsrummet i brasans sken, med lite likör och traditionella, gudomligt goda bakverk, och hon börjar berätta. Przemysław är också med, fyller i.
De var båda en del av kretsen kring Simona, de hörde till akademikerna som kom från de stora polska städerna och slog sig ner här på 60- och 70-talen. De festade och umgicks livligt.
I fotoalbumen trängs bilder på unga, glada människor i utsvängda byxor och långa hår. Var ni hippies lite grann? Ja! Miłka nickar med eftertryck.
En historia växer fram, inte bara om Simona, utan också om själva livet som forskare i Polen på 60- till 80-talet, och om hur det sedan förändrades. Justyna sitter med och översätter den första kvällen. Sen får vi klara oss på bad English.
Det enda jag vill ha som ersättning för mitt fixande är ett tack i guld i din kommande bok, säger Justyna. Jag lovar.
En morgon vandrar jag, Miłka och familjehunden Sonja, som alltid sitter med oss vid intervjusessionerna (”hon tror att hon är människa”) längs Simona Kossaks väg – en liten skogsväg – de två kilometerna till den gamla skogvaktarstugan Dziedzinka.
Det var här Simona och Lech bodde i över trettio år, utan el och rinnande vatten, och tillsammans med diverse djur, både ute på gården och inne i huset. En påfågel, åsnan Hepunia, vildsvinet Żabka, älgkalvarna Pepsi och Cola, kråkan Korasek, ugglor, hjortar och rävar.
Att besöka Dziedzinka var som att åka på en tidsresa till 1800-talet, berättar Miłka, med levande ljus, petroleumlampor, vedeldning och alla de där djuren.
Simona syltade och saftade maniskt på höstarna, ett arv från hennes fattiga barndom på godset Kossakówką i Kraków.
Familjen Kossak är en känd släkt i Polen, full av bildkonstnärer, poeter och sköna fruntimmer – och enligt mina intervjuobjekt inte den mest harmoniska. Simona valde att studera biologi och flytta till andra sidan Polen.
Numera är Dziedzinka svårt fuktskadat, kanske var det det redan då. Det är rivningsfärdigt, men inget beslut om vad som ska göras med det har fattats.
Skogsförvaltningen håller det stående nätt och jämnt, stället är inhägnat och på gården finns övervakningskameror. Hur det nu är så tar vi oss in där ändå och jag smyger fram och kikar in genom fönstren. Blåsten viner i de höga träden. En ensam korp cirklar.
- Allt är så öde, säger Milka, när jag var barn var gården full av folk, och djur, och liv, man dansade och drack vin under eken därborta.
Där odlade Lech sina solrosor. Där matade Simona hjortarna. Det känns sorgligt, jag har bara varit här ett par gånger sedan allt det där tog slut.
När jag nästan såg en varg
Jag besöker också det strikta reservatet tillsammans med trädforskaren och skogsguiden Ewa Zin, Elżbietas kollega innan hon pensionerades. Ewa sitter i Simonas forna arbetsrum och forskar till vardags i skogsbränder.
- Träd ljuger inte och de kan inte rymma sin väg, säger Ewa, de är alltså de perfekta forskningsobjekten.
Hon ger mig under rundturen en effektiv kortkurs i skogvetenskap: I en orörd skog – där inget yttre lämnas kvar och därifrån inget förs bort, det vill säga inga träd fälls och de träd som dör får ligga kvar och förmultna i fred – är artrikedomen mångfaldig.
Detta på grund av att vissa insekter bara kan utvecklas i trä av en viss ålder – och vissa bara i dött trä – och i yngre skogar saknas detta lager.
Insekterna lockar till sig andra djur som livnär sig specifikt på dem, och på det viset berikas hela ekosystemet. När man hugger ner en skog tar det hundratals år för ekosystemet att repa sig, och till viss del är påverkan irreparabel.
Den absoluta merparten av Europas skogar, också de finländska, är inte i naturligt skick, vilket initierat stryks under i förra årets Fack-Finlandiavinnare Metsä meidän jälkeemme, Skogen efter oss (Anssi Jokiranta, Pekka Juntti, Anna Ruohonen, Jenni Räinä, Like 2019).
Białowieża har klarat sig undan skövling och skogsbruk, paradoxalt nog på grund av att den reserverades som jaktskog för kungligheter från 1300-talet till slutet av 1700-talet.
Men dragkampen är igång. Skogsbolag och i viss mån polska staten vill maximera nyttan av skogen, som det heter. Detta har lett till massiva protester, senast 2017, då ekoaktivister kedjade sig fast vid porten till det strikta reservatet, vilket ledde till polisingripande.
Också EU har tagit ställning emot avverkning i de skyddade områdena. Den skyddade kärnan besöks av 28000 människor per år och trycket växer.
- Frågan är hur orörd vi lyckas hålla skogskärnan om det fortsätter så här, säger Ewa. Den helt orörda skogen är viktig för forskare, och för att öka kunskapen om och intresset för skogen hos allmänheten och därigenom viljan att skydda naturen.
Skogen i reservatet ter sig överraskande parklik i mina barrskogsögon. Vi vandrar längs en noga utmärkt stig, för att inte röra upp för mycket mark och därmed irritera trädens rötter.
Mängden liggande stammar känns ovan och också alla de risiga småträden som trycker sig fram mellan trädjättarna. En tjock matta av gula löv täcker marken och gamla löv i olika stadier blandas med dem.
Det är så här skogen ser ut på riktigt? Beror förstås på vilket slag av skog det gäller. På något sätt är man som finländare kanske ändå ganska van vid skogen, hur mycket stadsbo man än är, förhållandet känns inte så dramatiskt.
Jag får ingen aha-upplevelse av att vistas i just den här skogen, annat än av det Ewa berättar. En mossa som är så grön att den ilar i ögonen växer längs vissa av trädstammarna, både de stående och de liggande, mer eller mindre nedbrutna.
Den blir sådan efter regn, säger Ewa. Hon har ett öga för exkrementer och ser hundra gånger mer än jag överhuvudtaget. Spanar sig ständigt omkring, lystrar vid minsta prassel, kommenterar. Ser, hör allt, känner dofter som jag inte känner, drar blixtsnabba slutsatser.
I ett högt träd hör hon plötsligt en hackspett. Kikaren sticks i min hand och Ewa vrider upp mitt huvud så min stress-spända nacke knakar till.
Det är svårt för mig att ratta in kikaren, att överhuvudtaget gestalta åt vilket håll fågeln håller på. Till sist fångar jag in en rödsvart flik och ett hammaraktigt slungande huvud i linsen.
På en trädstam observerar Ewa rykande färsk vargspillning: grå, med mycket osmälta djurdelar. Gruppen före oss har sett vargen.
Text: Malin Kivelä
Dokumenterat: Antonia Henn är livrädd för att inte kunna somna
