Vivi Vesterinen i podden Min galna mamma: “Jag blir så irriterad på det akademiska språket att det får mig att vilja sluta studera”

Varför är det akademiska språket så svårt att förstå när poängen är att sprida kunskap? Det här funderar Vivi Vesterinen på i veckans avsnitt av podden Min galna mamma.

Jag är så frustrerad att jag överväger att släppa studierna och bli djurskötare istället.

Jag har inte gått gymnasiet. Jag gick yrkesskola istället, men efter det började jag studera på universitet.

Nu har jag gått på universitet i två och ett halvt år. Det har fått mig att allvarligt överväga om det akademiska alls är för mig. Jag tror inte det. Jag tror inte det passar min personlighet eller min hjärna.

När jag pratar om det här med mamma så blir hon den där typiska mamman som tjatar om hur viktigt det är att uthärda det och att en utbildning är värd besväret.

Det här trots att hon samtidigt predikar om hur den mentala hälsan går framför allt annat. Hör henne försvara akademiska studier i veckans poddavsnitt av Min galna mamma.

Mamma, borde jag hoppa av studierna och bli smådjursskötare?

30:58

Universitetsvärlden är som en elitklubb

Problemet som jag ser det är att den akademiska världen är så otroligt uteslutande. Det är som en elitistisk klubb där alla pratar ett språk som nästan ingen förstår.

Nu vet jag inte om det här språket är något som alla lärt sig på gymnasiet, men det irriterar mig att alla pratar ett så invecklat språk fullt av ord som består av post- eller -ister.

Det tog mig till exempel evigheter att förstå vad diskurs betyder för ingen tog sig tiden att förklara det. Jag har slutat ställa frågor på föreläsningarna för jag har insett att man sällan får ett enkelt svar.

Frågar du vad diskurs betyder så kommer det en lång och komplicerad utläggning som bara gör en mer förvirrad än tidigare.

I Finland skryter vi med att vi erbjuder akademisk utbildning åt alla. Men är det faktiskt möjligt för alla?

Det är kanske ekonomiskt tillgängligt för många fler än i andra länder, men själva utbildningen är inte inkluderande för dem som inte behärskar det invecklade och svårbegripliga språket.

Att känna sig som den dumma

Jag har till exempel en kompis som ville lära sig mera om rasismens historia - ett viktigt ämne som alla borde känna till.

Hon köpte böcker om ämnet, men språket var ibland obegripligt. Det pratades till exempel om den “Marxistiska synvinkeln”.

Hon frågade då att “ursäkta, jag vet inte om jag är dum men vad betyder det här?” Jag tycker det är ledsamt för att den här personen är inte dum.

Det är inte underligt att inte veta vad Marxistisk synvinkel är. Varför skrivs sådant ut utan förklaring i en bok som har som syfte att utbilda, inte fördumma?

Det här är kärnan av problemet med akademia.

Akademiska kretsar är så otroligt rädda för att förenkla saker - allt handlar om att ge ett så brett, korrekt och uttömmande svar att det alltid blir invecklat och svårförståeligt.

Det är helt onödigt eftersom det aldrig går att ge ett 100 % korrekt svar för det finns ingen absolut sanning.

Varför kan man inte bara då förenkla så att alla kan delta i diskussionen istället för att göra saker så svåra att ingen orkar bry sig om att lyssna?

Det är som om en del av akademikerna lever så insnöade i sin egen jargong och sin egen elitism att de är helt frånkopplade från vanliga människors sätt att prata och tänka.

Handlar inte om att klara av - handlar om vilja

Allt det här har fått mig allt mera att ifrågasätta om jag är på rätt plats. Jag gillar inte det akademiska som ibland känns som en fasad av komplicerade haranger där man bara döljer okunskap.

Jag börjar allt mer överväga om jag bara borde byta bana och släppa akademiska ambitioner för att istället göra något mera praktiskt.

Jag kommer ändå inte att avbryta mina kandidatstudier - min prestationsångest hindrar mig från att göra det och jag skulle känna ett alltför stor misslyckande om jag lämnade studierna på hälft.

Däremot är jag skeptisk till tanken på att fortsätta mina akademiska studier.

Det känns ändå viktigt att poängtera att det absolut inte handlar om att jag känner att jag inte skulle klara av det. Jag skulle säkert kunna tvinga mig till det, men jag finner ingen glädje i det.

Jag valde att studera för statusens skull

Studierna är ändå frivilliga. Jag pratade med en kompis som också pluggar på universitet - hon säger att hon absolut känner att hon är på rätt plats och att hon jobbar för sin egen framtid.

Det får mig att inse att jag inte känner likadant. Jag har valt studierna utgående ifrån vad jag upplevt att förväntas av mig och vad jag förväntar av mig själv.

Men det gör inte studierna glädjande för mig.

Mamma menar att det hör till att känna så - men jag frågar mig om det verkligen ska vara så?

Är det verkligen meningen att göra något man ogillar för att kanske någon gång tycka om det? Vad om den känslan aldrig kommer? Är det värt det?

Hur ska jag hitta glädjen i att skriva en femsidig essä om diskursanalys bara med argument om att jag någon dag kommer att tacka mig själv?

Och varför måste den akademiska världen envisas om att använda ett språk som är så svårt - bara för att “det hör till”?

Om akademikerna jobbar för kunskap till världen, borde de inte också prata på att sådant sätt att icke-akademiker förstår? Hur ska den där kunskapen annars nå fram?