Recension: I Operabalettens "Jekyll & Hyde" gestaltas vad som händer när mörkret triumferar

På den mörka scenen står en ensam säng i strålkastarljuset. Författaren ligger på sitt yttersta, svårt plågad av smärtor vilka endast lindras av morfininjektioner. Dessa ger honom istället för smärtorna fantastiska och intensiva hallucinationer. Det är där och då som berättelsen om Dr Jekyll och Mr Hyde uppstår.

Ramberättelsen för Operabalettens världspremiär av Jekyll & Hyde är en blandning av fakta och fiktion. Den ska knappast tas som en källskrift om den skotske författaren Robert Louis Stevensons (1850-1894) biografi eller rakt av en återberättelse av romanen, utan som en fri skröna, lika ordlöst som intensivt framförd av dansarna på operascenen i Helsingfors.

Vän av ordning vill förstås inflika, att Stevenson levde många år efter att ha skrivit sin mest kända och omtalade roman Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde (1886) och dog långt från London, i öriket Samoa i Stilla Havet.

Intenstivt sprakande helaftonsbalett

Medan den uppburne författaren Stevensons stjärna dalat under 1900-talet (för att i någon mån återupprättas under detta århundrade) har berättelsen om Jekyll och Hyde levt sitt eget liv, bland annat i över 120 filmer och scenversioner.

Den kvalificerar sig som en modern folksaga, en som de flesta känner igen vagt nog för att kunna identifiera temat om kampen mellan gott och ont i en människa, utan att nödvändigtvis ha läst boken.

Den amerikanske koreografen Val Caniparoli har tillsammans med sitt team – bland andra dramaturgen Carey Perloff, dirigenten Ramona Pansegrau som arbetat med musikvalet och scenografen David Israel Reynoso – kokat ner den skräckromantiska berättelsen om läkaren Jekyll, som experimenterar med sig själv som försökskanin och därmed släpper lös sina inre demoner och förvandlas till Mr Hyde, till en intensivt sprakande helaftonsbalett.

Detta är destillerad dansglädje, lika koncentrerad som den farliga dekokten i Hydes provrör. I samma mån som de kreativa impulserna och grundarbetet är ett amerikanskt teamwork (där Kansas City Ballet har medverkat i workshops) så är den finländska världspremiären ett utpräglat ensemblearbete.

Jag måste nypa mig i armen – och tjuvkika mot orkesterdiket – för den fantastiska orkesterklangens skull (under Garrett Keasts ledning).

Musiken, rakt igenom polsk från Chopin och Wieniawski till Penderecki, Gorecki och Kilar, glider utan ansträngning från klassiskt-romantiskt till rytmiskt och dissonant samtida. Aldrig att det känns som dans satt till musik, för helheten fungerar.

Stark uppsättning om förhållandet mellan gott och ont

Bland premiärkvällens dansare är det inte bara huvudrollsinnehavarna utan också en rad bifigurer som får lov att lysa.

Masscenerna är särskilt starka. Jekyll & Hyde är generellt rytmisk och expressiv, effektivt berättad inte minst därför att den återhållna ljussättningen och scenografin tar tillvara dansarnas närvaro på scenen.

Nationalbalettens Jekyll & Hyde glöder som ett nytänt tomtebloss i höstmörkret. Den är en osannolik triumf i en mörk tid

Det kan hända någon gång i Jekylls och Hydes intensiva pas de deux att koordinationen missar ett halvt steg, men jisses, vad betyder det? Uppsättningen har på grund av pandemin instruerats av Val Caniparoli från San Francisco via digitala medier till nationalscenen vid Tölöviken.

Det här är en heroisk produktion i en tid i behov av just sådant hjältemod. Scenerna i ett London med skarpa sociala skillnader tar oss från författarens sjuksäng till ett mentalsjukhus med patienternas ryckigt dansande kring och på sjuksängarna, Dr Jekylls laboratorium, den eleganta salongen hos läkarens flickvän och svärfar där dansparen sveper runt i klänningar och frack över balsalens golv, ett nattligt etablissemang av tvivelaktigt rykte med prostituerade av flera kön och åter till laboratorium och mentalsjukhus.

Drag av både klassisk balett och modern dans

Eftersom vi lever i en postmodern tid är detta lika mycket modern dans som klassisk balett, uppsättningen rent av spelar på motsättningen mellan den klassiska dansens disciplin och den friare rörelserepertoaren hos modern dans.

Den melodramatiska handlingen håller sig relativt fritt till romanen, och huruvida det onda eller det goda segrar kan vi lämna därhän. Räkna med våld och ond bråd död.

Jag överraskas av att den enkla historien om gott och ont berör mig så starkt denna kväll. Där träffar Jekyll & Hyde tidens nerv, bara dagar efter att USA gått till val om en president som gjort våra värsta impulser till sitt modus operandi.

Men här finns också något långt mer personligt att fundera över, hur vi som människor lätt förlorar oss i våra sämsta sidor. Var dig själv, säger folk ofta uppmuntrande. Men om detta ”själv” är en Mr Hyde, en mobbare, en sadist, en missbrukare, eller en självdestruktiv inåtvänd kraft, då är just denna uppmaning en dekokt att väcka demoner.

Även bortsett från sin enkla och effektiva moral är detta en uppsättning att hylla och se. Nationalbalettens Jekyll & Hyde glöder som ett nytänt tomtebloss i höstmörkret. Den är en osannolik triumf i en mörk tid.

Jekyll & Hyde. Koreografi: Val Caniparoli (koreografens assistent Maiqui Manosa). Dirigent på premiären: Garrett Keast. Scenografi & kostym: David Israel Reynoso. Ljus: Jim French. Musiksammansättning: Ramona Pansegrau. Musik: Frédéric Chopin, Krzysztof Penderecki, Henryk Górecki, Wojciech Kilar, Henryk Wieniawski. Finlands nationalbalett, Balettläroanstalten vid Finlands nationalopera och -balett, Finlands nationaloperas orkester.