Italienska kvinnors rätt till abort hotas av samvetsvägrande läkare

Aborträtten är hotad och utsatt för attacker på många håll i världen. I Italien har kvinnor rätt till abort, men samvetsvägrarna inom sjukvården är så många att rätten är hårt eftersatt. Icke samvetsvägrare smutskastas, och de varnar för att rätten till abort nu är i fara.

Valeria Costa från Ancona berättar om många svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort.

Hon hänvisades runt. Ingen verkade veta vem hon skulle prata med, och när hon ringde var det stängt.

Hon vittnar också om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot hennes vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig.

Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret gravt missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20e veckan, det är bara att vänta.”

– I stället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa över en kaffe vid köksbordet i hennes hem. På golvet leker hennes 2-åriga dotter.

Costa fortsätter:

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet hon har, fortsätter hon.

Oerhört jobbigt och kränkande

Ylenia Gironella berättar också hon om inhumant bemötande i sjukvården.

För tio år sedan fick hon ett missfall i sjunde veckan. Missfall benämns alltid som abort, ibland spontan abort, i Italien.

Skrapningen som gjordes i samband med det ledde till svår infektion som gav henne hög feber och innebar stort lidande.

Hon upplevde att hon inte fick något gehör för de efterföljande problemen inom vården.

– Jag led oerhört och var helt traumatiserad efter det, berättar hon i ett telefonsamtal från kuststaden Recanati.

Fem år senare fick hon sitt andra barn. Tio år senare blev hon gravid igen, men kände att hon som ensamstående mamma till två döttrar inte klarade av att försörja och ta hand om ytterligare ett barn.

Därför bestämde hon sig för att hon ville avbryta graviditeten.

– De visade ingen förståelse för mitt tidigare trauma eller att jag ville välja var jag skulle genomgå aborten. Jag blev behandlad kallt och kände mig inte värd någonting, säger Gironella.

Hon tillägger att det är första gången hon berättar om vad hon gått igenom och hur det kändes, och att hon ville ta den här möjligheten att dela med sig med andra.

Tillsammans med pojkvännen gick de på det obligatoriska samtal som man kallas till innan en veckas betänketid ska förlöpa.

– Jag är en bit över 40 år, ensamstående mamma till två barn, med en särbo på annan ort, och fick sitta i en timme och lyssna på en person som försökte övertala oss att behålla barnet. Det var oerhört jobbigt och kränkande, säger hon.

När det strax innan datumet för ingreppet görs ett sista ultraljud visar det sig att fostrets hjärta inte längre slår.

– Då blev det annat ljud i pipan. När det inte längre handlade om att frivilligt avbryta en graviditet, utan spontan abort, blev de helt plötsligt tillmötesgående och förstående, säger hon och tillägger:

– Så får det ju bara inte gå till.

Valeria Costa och Ylenia Gironella menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte fungerar i praktiken.

Värst av allt var bemötandet, vittnar de båda om. Hade det inte varit för att bägge hade god kännedom om lagen och stöttades inom familjen vet de inte hur det skulle ha gått.

– De fick mig att känna mig smutsig. De lyckas helt enkelt förvränga verkligheten till den grad att du ifrågasätter om det är du som har fel, säger Costa.

70 till 90 procent av läkarna samvetsvägrar och utför inte aborter

Det kan tyckas självklart att sjukvården ska garantera att rättigheten respekteras.

Men i dag uppskattas 70 procent av alla läkare (det är bara läkare som får utföra aborter i Italien) i Italien vara samvetsvägrare - ett antal som ständigt ökar.

Det har fått till följd att det på runt hälften av landets sjukhus inte utförs aborter.

I regionerna Lazio, där huvudstaden Rom är belägen, och Molise är samvetsvägrarna över 90 procent.

Silvana Agatone som är gynekolog och ordförande i föreningen Laiga, en förening för gynekologer som praktiserar lagen och utför aborter, säger att situationen är allvarlig.

Utför du aborter riskerar du dåligt rykte och färre patienter till din privata klinik

Silvana Agatone

Möjligheten att samvetsvägra överutnyttjas

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för att rätten till abort snart bara finns på pappret.

Ett scenario är att, även om lagen finns kvar, det till slut inte kommer att finnas några läkare som avbryter graviditeter under kontrollerade former. I alla fall inte inom den offentliga vården.

Agatone menar att i och med att möjligheten att samvetsvägra finns så överutnyttjas den.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger större karriärmöjligheter för dig som läkare.

- Det finns helt enkelt större social acceptans för samvetsvägrare, förklarar hon.

Aborträtten innebar en stor landvinning för kvinnorna när den blev verklighet i Italien i slutet på 1970-talet. Nu tycks den anses vara ovärdig att genomföra.

– Utför du aborter riskerar du dåligt rykte och färre patienter till din privata klinik, säger Agatone. De läkare som utför aborter tycks ha klumpats ihop och ses som abortläkare och inget annat.

Många har hört av sig och vittnar om hur illa de behandlas både av kollegor och de som vill ha hjälp med abort.

Icke samvetsvägrare får sköta sig själva

Anna, som inte vågar uppge sitt riktiga namn på grund av rädsla för repressalier, arbetar som läkare inom den offentliga vården i en kuststad i södra Italien.

Där har hon, sedan 1986, arbetat som ”icke samvetsvägrare”.

– Jag fick frågan i slutet av mina studier och funderade länge innan jag bestämde mig för att gå in i yrket som ”icke samvetsvägrare”.

För karriären hade det varit enklast att välja att gå in i yrket som samvetsvägrare, likt den stora majoriteten.

Man kan inte bara lämna kvinnor att dö utan att någon gör något

Annas mamma

Den som fick henne att tänka annorlunda var hennes mamma.

– Mamma är en enkel människa. Hon har gått i skolan till och med grundskolan och är troende katolik, men har ett stort sunt förnuft. När jag var liten berättade hon historien om hur en väninna dött efter en injektion med persiljelösning efter att hon upptäckt att hon var gravid.

– Och jag minns att hon sade: Man kan inte bara lämna kvinnor att dö utan att någon gör något.

Det var en av flera historier som etsade sig fast i Annas huvud.

Det visade sig dock bli ett dyrköpt val. Anna har dömts ut, blivit illa behandlad och tvingats arbeta på egen hand.

– Ingen försökte hindra mig från att arbeta som icke samvetsvägrare. Men jag insåg snart att skulle jag göra det här, fick jag lov att göra det på egen hand.

Under i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv har hon fått iklä sig alla roller från vårdbiträde, sjukskötare och läkare till socialsekreterare och psykolog, i samband med att en kvinna uppsökte vården för att avbryta en oönskad graviditet.

Icke samvetsvägrare i ständig uppförsbacke

Hela tiden har Anna drivits av en princip.

– Det har varit viktigt för mig att visa att jag inte gör det här för pengar – en vanlig anklagelse när man vill smutskasta icke samvetsvägrare. Därför har jag aldrig gjort avkall på principen att alltid utföra aborter under ordinär arbetstid på det offentliga sjukhuset, säger hon.

I Italien är annars den privata vården utbredd. Och med färre och färre läkare som utför abort har icke samvetsvägrare blivit en möjlig karriärväg.

Abort, menar Anna, har i dag blivit ett val en del gör för att tjäna pengar.

– Men det kräver ett genuint engagemang. Det handlar inte om att producera aborter på löpande band. Tvärtom, jag har mött förtvivlade kvinnor som burit på kroniska sjukdomar och som varit rädda för att ta sig igenom graviditet och förlossning och kommit till mig för abort fast de egentligen velat ha barn.

- Efter att vi har pratat igenom det har de valt att försöka, och det har gått bra, säger Anna.

Hon säger att många kvinnor fått stort förtroende för henne i yrkesrollen och sökt sig tillbaka i andra vårdfrågor.

Sylvana Agatone från Laiga säger att det här är positivt eftersom hon får signaler från andra icke samvetsvägrare runt om i landet, som säger att de blir behandlade som trolldoktorer som ska lösa ett problem snabbt och utan krångel.

– Men det är inte så det fungerar, vilket gör att många icke samvetsvägrare känner sig frustrerade och otillräckliga. Många tvivlar på om de orkar fortsätta kämpa.

Icke samvetsvägrare på väg mot pension - ny generation har dålig kunskap om lagen

Anna, Silvana och flera andra profilerade läkare och aktivister som är icke samvetsvägrare tillhör en äldre generation. De har alla 70-talets kamp för aborträtten i färskt minne.

Men trots att antagandet av lagen föregicks, som så många andra kvinnors rättigheter, av en utdragen politisk, kulturell och social kamp, är lagen långt ifrån accepterad och respekterad, och numera även hotad.

I dag utbildas många blivande läkare i landet på katolska universitet och får sedan anställning på sjukhus som ägs av kyrkan. Där talas det inte om abort.

– På sekulära universitet undervisas det inte heller om abort, varför vet vi inte, men många blir läkare utan att känna till aborträtten, den så kallade ”lag 194”, säger Silvana Agatone som är mycket orolig för framtiden.

Enligt Agatone är det flera icke samvetsvägrare som gett uttryck för att inte veta hur länge till de orkar eller vågar fortsätta.

Samtidigt letar italienska kvinnor dagligen efter rätt nummer att ringa för att kunna avbryta en graviditet, när inte ens deras husläkare vet hur de ska gå tillväga.

*Valeria Costa och Anna heter egentligen något annat