Kolumn: Kaptenens rädsla efter EM-kvalet var totalt obefogad – det här var inte snyggt, men nu knackar Finland på dörren till Europaeliten

Årsdagar är till för att firas? Verkligen. Nu åker Finland till Wales med tre poäng och gruppfinal i bakfickan. Det såg inte så snyggt ut, men nu knackar landslaget på dörren till Europaeliten.

En kväll för trehundra år sen.

Då det var fullständigt normalt att skrika rakt ut, dansa i bar överkropp och krama om vem som helst. Din älskade, din kompis, din bänkgranne.

Finland–Liechtenstein 3–0.

Ärligt talat, det känns verkligen som svunna tider. Varma, vackra minnen som aldrig någonsin kommer att glömmas bort bland oss som var på plats eller hos alla andra som följde Finlands kvalepilog.

I dag är det exakt ett år sedan vi upplevde den kvalkvällen. Mycket vatten har runnit under broarna efter det, om vi säger så.

På andra sidan är det spel inför tomma läktare, Uefa-bubblor och pandemipamfletter som styr landslagsfotbollens vardag. På en punkt är det ändå helt oförändrat.

Finlands fotbollslandslag vinner matcher.

"Ingen känner sig bekväm"

Det är mycket som är iögonfallande med Finlands framåtrörelse. Jag vet nästan inte var man ska fokusera blicken, men jag väljer nästan alltid stadigheten. Den finns ju överallt.

I prestationen, i spelet, i utvecklingen – men framför allt i resultaten.

Den här hösten liknar inget annat som vi har upplevt, men Finlands fotbollslandslag skördar framgångar ändå. Efter återfödelsen i VM-kvalet 2017 och succéerna i Nations League 2018 och EM-kvalet 2019, fogar vi nu in en till trevlig Nations League-höst i raden.

Tre gånger är en tradition? Jag frågade lagkaptenen Tim Sparv om det där dagen före bortamötet i Bulgarien.

– Jag hade en rädsla efter EM-kvalet förra året: "Kan vi lyfta oss, vara ännu hungrigare och vilja ha mer succé?". Hela det här laget har bevisat det nu. Ingen känner sig bekväm över det vi har presterat.

Tuggade i sig ytor

Bulgarien en söndag i november låter inte speciellt roligt.

Det blev lika läskigt som det lät. Markku Kanerva skickade in elva nya spelare och fick en första bortahalvlek som var riktigt bra.

Finland tuggade i sig ytorna som Bulgariens backlinje bjöd på. Till slut hade de tuggat sig fram till sköna 2–0 i paus och en matchbild som passade Finland mer än väl.

Andra halvlek var tam och höll på att bli ängslig. Bulgarien tog över, sköljde framåt, fick två straffar och prickade in den ena.

Ett svagare Finland hade rasat ihop och max fått ett kryss med sig, men det här laget stod ändå upp genom Bulgariens anstormning och kliver av med full pott.

Exakt samma sak såg vi i hemmafajten mot Irland för en månad sen. Pressade, men inte panikslagna. Det är en total nödvändighet om man ska vinna den här typen av matcher.

Inte slagit personbästa

Efter en paus på tio månader efter EM-kvalavslutningen har hösten blivit en audition för hur stabilt det här landslagsbygget står trots virus och undantagsläge. Laget har inte slagit personbästa, men ett gediget grundspel har tagit dem ända hit.

De knackar på dörren till Europaeliten.

Finland spelar om gruppsegern i sin Nations League-grupp och en plats i A-divisionen i Wales på onsdag. De åker dit med en avstängd lagkapten och en skadad anfallare, men också med tre poäng och en fjärde Nations League-seger i rad.

Så mycket bättre tror jag inte att det här landslaget kunde ha tänkt sig att fira sin årsdag.