Teater: Får man ta hunden med sig in på scenen? En hundägande kvinnas berättelse på Wasa Teater

I distansarbetets tidevarv tar skådespelaren Carola Sarén istället med sig hunden in på teaterscenen. Hur i all världen ska det gå?

Föreställningen Hundliv får i coronatider flytta in på stora scenen på Wasa Teater.

Åtminstone till en början överskuggas det faktum att en liten berättelse om ett kvinnoliv får spelas i större format än vanligt av funderingarna på hur hunden ska klara av sin roll.

Monologens skådespelare Carola Sarén är också matte till dvärgschnauzern Donna.

Tillsammans med teaterchefen, regissören - och hundägaren - Ann-Luise Bertell har hon drömt om att hitta en pjäs som handlar om människans bästa vän.

Nu har de satt upp Sara Kadefors berättelse om en hundägande kvinnas liv.

En väldigt begåvad teaterhund tar plats på scen

Att ta in en hund på scenen förekommer ibland till exempel i barnpjäser. Då utgör de vanligen endast något sött och kort mellanspel. Här ska hunden vara med under en timmes monolog.

Hur ska det lyckas? Kommer den att vara rastlös och dra i kopplet? Eller tröttna och springa ut i kulisserna och förstöra hela föreställningen?

Donna är liten, pigg och sötare än söt när hon kommer in på scenen. Hon går fram mot scenkanten och tittar ivrigt på publiken. "Jag sa ju att de inte var farliga", konstaterar matte Carola Sarén.

Förutom att Donna visar sig vara en väldigt begåvad teaterhund, så tar man till snilledraget att ge henne ett smaskigt tuggben.

Donna sätter lyckligt och intensivt igång att jobba på benet och det är hon nöjd att fortsätta med under den följande timmen.

Hur får man vänner?

Carola Saréns rollfigur Eva är öppen mot oss i publiken och har lätt för att berätta för oss om sitt liv, om arbetskamrater, maken och hunden Donna.

Kanske uppfattar hon oss lite som hundar, att vi är snälla och tysta och bra på att lyssna. När det gäller människorna i hennes omgivning har hon inte lika lätt med relationerna.

Efter att bästisen flyttade bort redan i barndomen har hon inte riktigt haft någon vän. Hon känner ingen gemenskap med arbetskamraterna.

De talar bara om sex och sina duktiga barn och orkar inte lyssna på hennes, kanske lite tafatta, hundhistorier.

Kanske uppfattar Carola Sarén rollfigur Eva oss lite som hundar, att vi är snälla och tysta och bra på att lyssna.

För länge sedan hade hennes man ögon bara för henne. Han har ett stort livsprojekt, ett båtbygge och den resa de skulle ge sig av på tillsammans när båten blev klar.

Men nu verkar projektet mer och mer ha blivit endast hans eget projekt. Medan Eva står för markservicen.

Historierna som ramlar ur henne visar att han inte är så snäll mot henne. Som när han slänger födelsedagsboken om båtar i skräpkorgen, eftersom hon köpt samma bok åt honom i julklapp.

Hur gör man för att få vänner, frågar sig Eva. Hon sjöng i kör, men hennes man tyckte att kören sjöng så dåligt att hon slutade.

Ett tag träffade hon en annan hundägare på morgonpromenaderna. Med honom kunde hon tala om allt möjligt. Men också det tog slut.

Eva är en ensam kvinna. Men under monologens gång berättar hon sig fri. Hon inser att ingen annan ska säga hur hon ska vara. Och att vänskapen med hunden Donna räcker långt.

Gör det mesta möjliga av monologen

Carola Sarén och regissören Ann-Luise Bertell har jobbat för att få in mycket liv och rörelse och göra det mesta möjliga av monologen.

Här får Carola Saréns komiska talang glimta till. Mest syns det i hennes fysiska uttryck, hur hon ibland rör sig, men också i rösten.

Men ännu mer ser vi av hennes djup och förmåga att berätta de förbiseddas historier.

Men under monologens gång berättar Eva sig fri. Hon inser att ingen annan ska säga hur hon ska vara.

Vi har sett Carola Sarén i flera liknande monologer. Hon lyfter gärna fram olika aspekter av kvinnoliv, som i Shirley Valentine. Men vi har också sett henne ge röst åt en cancersjuk pojke i Oscar och den rosa tanten.

Det är inget problem för Carola Sarén att ensam fylla stora scenen. Den enkla scenografin är planerad av Erik Salvesen och består av en parkbänk, en skräpkorg och en gatlykta.

Tillsammans med Frank A. Ungers videoprojektion från en av Vasas parker, där folk promenerar eller cyklar förbi, ger det föreställningen extra liv och en trovärdig inramning.

Hur gick det då för hunden Donna?

Även om Donna fortsätter att ivrigt tugga på benet, så signalerar de livliga ögonen och den viftande svansen att hon har koll på vad som händer på scenen.

När Carola Saréns rollfigur Eva försöker aktivera Donna för att illustrera något av det hon berättar struntar Donna vänligt men lättsinnigt i att delta, helt i enlighet med manus.

Men när Eva verkligen behöver tröst ställer Donna upp. I mitt stilla sinne undrar jag vad Donna då tänker. Tror hon att matte Carola är ledsen eller är hon teaterhund ända ut i tasspetsarna och förstår att matte agerar?

När Carola Saréns rollfigur Eva försöker aktivera Donna för att illustrera något av det hon berättar struntar Donna vänligt men lättsinnigt i att delta, helt i enlighet med manus.