Kolumn: Det fanns gränser för hur galet 2020 kunde bli – landslaget kände doften från finrummet, men påmindes om att det krävs personbästa i EM-debuten

Ögonblicksbilder av 2020-fotbollen: Tyskland går på sin största förlust sen 1931, Sverige åker ur och Finland har doft av Europaeliten i näsborrarna. Men det fanns tydligen gränser för hur galet det här året kunde bli också.

Finland i den moderna Europafotbollens absoluta finrum?

Frågan kändes absurd och rimlig på samma gång. Inför en av finländsk landslagsfotbolls mest innehållsrika kvällar på länge dallrade luften. Det är till de här matcherna som Markku Kanerva har tagit Finland.

Till spekulationer om VM-playoff, prat om miljonregn, förhoppningar inför VM-kvalet, otålig väntan på ett EM-slutspel.

Betydelsen av att det ritas upp scenarion i tidningsspalterna och spekuleras om startelvor under lunchpauserna ska inte underskattas. Folket har tagit till sig den här öppna, positiva och starka versionen av fotbollslandslaget – ett intresse som bygger nya drömmar.

För en dröm dog trots allt i Cardiff. Landslaget stänger sitt spelår med en bitter smak i munnen, men kursen är samtidigt stadig och konstant.

Finland hör inte till Europaeliten i dag och Finland hör kanske inte till Europaeliten i morgon heller, men nu har landslaget åtminstone stått i farstun och känt doften från finrummet.

Stod tomhänt kvar

Epilogen i Cardiff var inte speciellt dålig. Problemet var ju att det blev så fruktansvärt tungt tidigt.

Jere Uronens livtag på en walesare gav ett givet rött kort, Wales tog ledningen en stund senare och Finland fick täcka ytor med decimerat manskap i åttio långa minuter.

Ändå kramade laget fram ett mål (tack gode gud att Robin Lod är tillbaka i landslaget), en mindre forcering och ett par lägen att kvittera.

Det blev trots det en rättvis förlust. Finland såg genvägen till VM-playoff försvinna och stod tomhänt när en kväll med mycket i potten tog slut.

Markku Kanerva stängde Nations League-hösten med att vara stolt över den uppoffrande insatsen från spelarna. Med den inställning som spelarna visade hela hösten finns ingen orsak att inte se med tillförsikt mot 2021 med VM-kval och EM-slutspel.

– Jag är så stolt över varje spelares attityd. Att vi kunde bjuda på match visar vilken kvalitet vi har trots skador och annan frånvaro, sa Kanerva i Cardiff.

Exceptionellt läcker bjudning

Nästa års dukning är exceptionellt läcker efter en landslagshöst som har varit helt upp och ner, men ändå understrukit att Finlands styrkor är konstanta: det kollektiva arbetet och det stabila försvarsspelet.

I december lottas VM-kvalet och nästa sommar vet vi att Belgien, Danmark och Ryssland väntar i fotbolls-EM. Belgien är ett av världens bästa landslag, Danmark och Ryssland ligger på båda sidor om Wales-nivå.

Efter två förluster mot Wales är det redan nu givet att Finland måste upp på nytt personbästa om EM-debuten ska bli något mer än en se-och-lära-resa.

Wales är ett hack högre upp i ordningen än Finland och visade att det ändå fanns gränser för hur galet det här året kunde bli och hur långt Finlands trygga spel kunde bära.

Finland hade varit som en katt bland hermelinerna i A-ligan i Nations League. Det är svårt att påstå att man inte hade velat titta på det.