Nyblivna singelmammor i Sydkorea tvingas lämna barnet till utlandsadoption: "Det är människohandel", säger aktivist

Ogifta mammor i Sydkorea tvingas ofta adoptera bort sina barn till utlandet efter födseln. Alternativet är ett liv i skam, utfrysning och diskriminering.

Emma Gate
Seoul

Utanför presidentpalatset i Seoul samlades nyligen ogifta singelmammor, utlandsadopterade och liberala organisationer för att demonstrera mot Sydkoreas internationella adoptionsindustri.

– Vi kan inte längre ha ett samhälle där ogifta mammor tvingas lämna ifrån sig sina barn, säger Kim Do-Kyung, ordförande för organisationen Kumfa (Korean Unwed Mothers’ Families Association).

Hon var initiativtagare till demonstrationen.

– Vi måste bygga ett samhälle där ogifta mammor kan ta hand om sina barn.

Ett arv från kriget

Sydkorea är det land i världen som adopterat bort flest barn till utlandet i förhållande till folkmängden, drygt 200 000.

Utlandsadoptionen började efter Koreakriget 1953 då landet led svårt av krigssviterna med flera miljoner dödade och en ansenlig mängd föräldralösa barn.

Men sedan slutet på åttiotalet är Sydkorea en demokrati och en världsledande ekonomi med ett utbyggt välfärdssystem. Landet lider inte av för stora fattiga barnkullar. Tvärtom.

I Sydkorea är det en skam att som ogift singel bli gravid. Man tycker att kvinnan är promiskuös.

Kim Do-Kyung

Sydkorea har en kraftigt växande äldre befolkning och ett rekordlågt födelsetal på 0,9 barn per kvinna i fertil ålder, enligt förra årets mätning. Trots det fortsätter adoptionerna till utlandet.

År 2019 adopterades 317 koreanska barn till utlandet. Samtliga var födda av ogifta singelmammor, enligt statistik från Sydkoreas ministerium för hälsa och välfärd.

Den största andelen, 232 barn, adopterades till USA, 13 kom till Sverige, 12 till Norge, 3 till Danmark.

Till Finland adopterades inga koreanska barn det året.

Kim Do-Kyung förklarar att efterfrågan på koreanska barn är större än utbudet.

– För mig är kopplingen mellan ogifta mammor och utlandsadoption tydlig, säger danska Helle Thaarup, som var en av talarna på demonstrationen.

– Korea är kvar i en gammal struktur där ogifta mammor stigmatiseras och har jättesvårt att ta hand om sitt barn, och där adoptionsagenturerna söker upp och erbjuder de gravida mammorna pengar för att adoptera bort deras barn.

– Så länge den gamla strukturen tillåts finnas kvar sker ingen förändring.

Det som sker är människohandel. Det är därför det nästan är omöjligt att få någon riktig information om sin adoption.

Helle Thaarup

Helle är adopterad från Korea till Danmark men bor sedan flera år i Korea och engagerar sig som många andra utlandsadopterade i de ogifta mammornas situation.

Till vardags arbetar hon på 325Kamra, en organisation som hjälper utlandsadopterade koreaner att hitta sina familjemedlemmar och vice versa med hjälp av dna-teknik.

Hon påpekar att alla ogifta mammor inte vill ge upp sitt barn för adoption. Men alternativen är antingen abort, som fram till 2021 är olagligt och straffas med böter eller fängelse, eller ett liv i utanförskap.

Diskrimineringen av ogifta ensamstående mammor i Sydkorea tar sig ut i livets alla viktiga områden: familj, vänner, jobb, skola.

De blir avskedade för att de är gravida och inte gifta. De nekas jobb för att arbetsgivaren kräver utdrag från familjeregistret där det framkommer att de inte är gifta men har barn.

Deras föräldrar förskjuter dem. Vänner tar avstånd.

Och diskrimineringen drabbar inte bara den ogifta mamman. Även barnet fryses ut av klasskompisar, vars mammor inte vill att de umgås, och ibland även av lärare.

– I Sydkorea är det en skam att som ogift singel bli gravid. Man tycker att kvinnan är promiskuös, att hon inte kan hantera sexuella relationer. Det är väldigt gammaldags, säger Kim Do-Kyung, som har arbetat med Kumfa ända sedan starten 2009.

Hon säger att de tonåringar som blir gravida nästan alltid tvingas till abort av sina föräldrar. Den största andelen ogifta mammor är mellan tjugofem och fyrtio år.

Hon har själv utstått kränkningar ända sedan hon födde sin son 2006.

Do-Kyungs historia är vanlig. Hon var trettio år när hon och hennes pojkvän blev gravida. Eftersom han var far till hennes son tänkte hon att de skulle gifta sig. Istället var han otrogen och ville inte veta av barnet.

– Trots att jag visste att det var omöjligt att ta hand mitt barn ville jag inte göra abort. Och jag ville absolut inte adoptera bort mitt barn. Men mina föräldrar sa att jag skulle lämna barnet för gott till min ex-pojkvän och leva som en singelkvinna.

Utfryst av familjen

I många år var Do-Kyung och hennes son inte välkomna till föräldrarna och släktfiranden. Skammen över sin situation gjorde att hon förlorade kontakten med sina vänner.

För att få det att fungera jobbade hon hemifrån med sitt företag som reseagent och tog hand om sin son, som hon inte hade råd att sätta i förskola.

– Efter tre år kände jag mig så ensam. Jag tänkte att jag måste träffa andra kvinnor i min situation.

Det blev starten för Kumfa, och början på ett nytt umgänge.

– Jag umgås nästan bara med dem för här accepteras jag fullt ut.

Som svar på diskrimineringen har Do-Kyung vigt sitt liv åt ogifta mammors och barns rättigheter. Hon medverkar ofta i koreansk tv som Kumfas språkrör.

Det gör att hennes föräldrar inte längre kan dölja dotterns skamliga livsstil. Hon har blivit känd som ogift mamma.

Bland demonstranterna finns kvinnor som lämnat sitt barn för adoption men ångrat sig, och efter stor kamp lyckats få tillbaka sitt barn innan adoptionspapper skrivits på.

Och också kvinnor som inte lyckats stoppa adoptionen av sitt barn.

"Det bästa för barnet"

Jeon Hwun-Sok tvingades lämna ifrån sin son för trettio år sedan. Det är en sorg som lever kvar. Genom åren har hon engagerat sig i utlandsadopterade organisationer och förstått att hennes son skickades till USA.

Hon var tjugoett år när hon blev gravid med sin pojkvän. Hon ville behålla barnet. Han hävdade att barnet inte var hans.

Efter förlossningen gick det mycket fort. Hon blev uppsökt av en socialarbeterare från den största och äldsta adoptionsagenturen i Sydkorea, som påstod att det bästa för barnet vore internationell adoption.

– Min mamma var nyskild och inte i stånd att hjälpa mig. Hon var själv inrikesadopterad och hade hört att internationell adoption skulle vara så bra, vilket senare visade sig vara tvärtom. Men det visste vi inte då, berättar Hwun-Sok.

Trots att Hwun-Sok senare fick fler barn med sin nuvarande man slutade hon inte hoppas att en dag återse sin förstfödda. Det var inte något hon kunde prata öppet om.

– Men för några år sedan bad min mamma mig om förlåtelse för det hon gjort. Och då sa jag till min bror i USA att han skulle börja leta efter min son.

Helle Thaarup har naturligtvis lämnat dna-test, men inte hittat sin familj i Korea. I sitt jobb reser hon runt i Korea, delar ut dna-kit och informerar om att man kan återförenas med sina utlandsadopterade barn.

Men hon säger att till skillnad från utlandsadopterade koreaner som gärna lämnar dna-test är det få koreaner i Korea som är villiga att göra det.

– Det är lika diskriminerande att lämna ifrån sig sitt barn för adoption som att behålla sitt barn som ogift mamma. Därför vågar de inte lämna dna-test. För om det blir en match kan det riva upp hela familjehemligheten.

Helle säger att det måste ske en förändring. Koreanska staten måste ta sitt ansvar.

– Det som sker är människohandel. Det är därför det nästan är omöjligt att få någon riktig information om sin adoption. Det är så mycket falska dokument och det står samma sak i mångas adoptionsdokument. Som i mina: hittades på en marknad.

Kampen mot den förlegade internationella adoptionen har bara pågått ett decennium.

Men några saker har de ogifta mammorna fått igenom. Sedan 2011 får man till exempel inte längre rycka den nyfödda från den ogifta mamman direkt efter födseln.

Nu får mamman sju dagar på sig att reflektera. Man hade velat ha 14 dagar, men adoptionsagenturerna stod på sig – det var alldeles för lång tid.

– Den koreanska staten kan stoppa internationell adoption. Vårt land är inte i krig, vi är inte fattiga. Vi behöver inte adoptera bort våra barn. Det är dags att komma vidare nu, säger Kim Do-Kyung.

För en månad sedan hittade Jeon Hwun-Sok sin son i Kalifornien. Mycket tyder på att det är rätt person. Han är i färd att lämna dna-test nu.

– När han har tagit testet ska vi träffas och då ska jag krama honom så mycket det bara går, lovar hon.