Fotbollshjälten Maradona var också den latinamerikanska vänsterns förkämpe

Diego Armando Maradonas död väckte spontana och överväldigande utbrott av sorg i Argentina. Tiotusentals människor samlades på gator, utanför fotbollsarenor och presidentens palats för att visa sig respekt för nationalikonen.
– Nu har den argentinska fotbollen dött, nej, hela världens fotboll har dött, jag är enormt ledsen, sa den argentinska sportjournalisten Horacio Pagani då han i direktsändning fick höra om Maradonas död.
Maradona var älskad som ingen annan fotbollsspelare. Inte ens Lionel Messi kan drömma om att bli lika vördad i sitt hemland som Maradona var.
Det beror delvis på att Maradona var en motstridig hjälte. På planen var han en kombination av teknisk briljans, benhård slughet och enveten segervilja.
Maradona var också en rebell med stark känsla för rättvisa och en missbrukare med maffiakontakter som under långa tider snubblade från skandal till skandal för att sedan resa sig än en gång.
Ur diktaturens skugga
Maradonas storhetsår i landslaget sammanföll också med en brytpunkt i Argentinas historia. Maradona lyfte Argentina till VM-segrar samtidigt som landet återhämtade sig från åratal av diktatur och förnedring.
– Maradona gav argentinarna en väg ut ur deras kollektiva frustration, och därför älskar folket honom som gudalik figur, säger Maradonas tidigare landslagskamrat Jorge Valdano.
Maradona var son till en fabriksarbetare och uppvuxen i utkanterna av Buenos Aires. Hans bakgrund gjorde honom till en man av folket.
Hans kamp med missbruk och sviktande hälsa kastade delvis en skugga över hans briljans men stärkte samtidigt legenden om El Diego, fotbollsguden från gatorna.
Sanningssägaren från gatorna
Maradona tog också gärna på sig rollen som mannen från förstäderna som sa sanningen till de rika och de mäktiga.
Hans utspel var ofta populistiska men de som känner honom poängterar att Maradona hade en stark känsla för rättvisa och solidaritet med de fattiga och maktlösa.
Fotbollsjournalisten och författaren Guillem Balague beskriver Maradona som en rebell med makt och vilja att använda den makten för att hjälpa andra.
Balague poängterar att Maradona var den första fotbollsspelaren som var villig att öppet tala om den korruption som han ansåg att genomsyrade internationella fotbollsförbundet Fifa.
Det gjorde han flera år före bland annat FBI:s utredningar avslöjade jättefifflet inom den internationella fotbollen.
Guldtak och fattiga barn
När Maradona besökte Vatikanen för en audiens med påven Johannes Paulus II blev han upprörd över alla kyrkans rikedomar.
– Jag steg in och såg taket av guld. Jag tänkte för mig själv: hur kan han leva med ett tak av guld och sedan resa till fattiga länder och kyssa barn med svullna magar. Jag slutade tro på grund av det jag såg, säger Maradona i sin självbiografi El Diego.
Maradona uppger att han också uppmanat påven att sälja guldet om han verkligen bryr sig om de fattiga.
Maradona återvände senare till kyrkan efter att hans landsman Franciskus blivit vald till den första latinamerikanska påven någonsin. Han träffade också Franciskus flera gånger.
Stöd till Latinamerikas vänster
Under åren fördömde Maradona också Israels ockupationspolitik i de palestinska områdena och det lidande som de hårda sanktionerna mot Muammar Gaddafis Libyen orsakade det libyska folket.
Politiskt stod Maradona på vänsterkanten även om han som yngre stödde Argentinas dåvarande marknadsliberala president Carlos Menem.
Maradona hade nära kontakter till många av Latinamerikas vänsterledare. Han var god vän med Kubas tidigare ledare Fidel Castro.
Maradona hade också Castros porträtt tatuerad på ena benet, på armen hade han en bild på sin revolutionära landsman Che Guevara.
En andra far
Maradona tillbringade några år på Kuba där han fick vård för sina missbrukarproblem. Under den tiden brukade Castro ofta ringa Maradona för att diskutera sport och politik.
– Fidel var som en andra far till mig, sa Maradona då han besökte Castro 2016.
En annan av Maradonas politiska kontakter var Venezuelas vänsterpopulistiska ledare Hugo Chavez.
– Allt som Fidel gör, allt som Chavez gör – för mig är det det bästa (som kan göras), sa Maradona under det tv-program som Chavez höll på venezuelansk tv varje vecka.
Castro var hans hjälte
Den argentinska tv-producenten Alfredo Tedeschi, som blev vän med Maradona på Kuba, säger till Reuters att Maradona alltid var intresserad av politik.
– Han kom från en enkel bakgrund och Castro var hans hjälte.
– Det var som att han först förälskade sig i Castro, och sedan kom Chavez, Morales och de andra, säger Tedeschi.
Senast ställde sig Maradona bakom Bolivias ex-president Evo Morales, som tvingades fly landet efter att gatuprotester utmynnade i ett kuppartat maktövertagande i fjol.
– Jag beklagar kuppen i Bolivia. Främst av allt för det bolivianska folkets del och för Evo Morales, en god människa som alltid arbetade för de svagaste, skrev Maradona på Instagram.
Maradona gav synlighet åt Latinamerikas vänsterledare och blev under åren ett viktigt propagandaverktyg för dem.
– Allt som Diego gjorde skapade reaktioner. Och för Fidel var det en välkommen form av propaganda, säger Tedeschi.
Men Maradonas storhet märks tydligast av att han var en enande kraft i Argentina. Han var en hjälte både bland landets fattiga och i de rika stadsdelarna.