Behöver vi djurparker? Ja, säger Högholmen, men djurrättsorganisationer vill se färre burar och djur

Många unga bojkottar djurparker men samtidigt stiger antalet besök kontinuerligt varje år, och det är en global trend. Vad händer med djurparkerna i framtiden – går de delfinariernas väg eller lever de vidare?

Förra veckan fick djurparken Högholmen i Helsingfors högsta betyg av alla resmål i Finland, 8,43, i en undersökning av finländarnas uppfattning om olika resmål. De som faktiskt hade besökt djurparken gav ännu högre betyg.

Att antalet besök stigit nästan konstant sedan 90-talet är ytterligare ett bevis på att folket gillar huvudstadens största djurpark. Att antalet besök ökar är en trend som syns i hela världen, med undantag för Latinamerika. Att det sker också i västvärlden är spännande, då allt fler röster höjs mot djurparker.

Bakom den förhållandevis tysta protesten finns unga vuxna, som vuxit upp med filmer som Flipper och en global kamp mot delfinarier.

I och med att delfinerna på många håll nu är är fria (men det finns ännu tusentals delfiner och andra marina däggdjur i fångenskap enligt den brittiska organisationen WDC) har det onda ögat riktats mot djurparkerna. De uppfattas av många som oetiska, onödiga och dåliga för djuren.

Dock inte av alla, möjligtvis inte ens av en majoritet. Antalet besök till djurparker bara ökar – det är svårt att mäta antalet unika besökare, men det behöver parkerna inte heller bekymra sig för i och med att det går bra – och skulle inte coronaviruset ha kommit i vägen kunde 2020 gott ha blivit ett nytt rekordår för Högholmen.

I stället inleder man december med att hålla stängt på grund av det epidemiologiska läget.

Men vilka är då argumenten för och emot djurparker? Finns det orsaker till att delfiner ska ha mer rättigheter än tigrar? Och hur påverkar den här diskussionen husdjur och jordbrukets djurhållning? Det ska vi ta reda på.

"Djurparker har resurser och kunskap att trygga mångfalden"

Förespråkarna säger att de är viktiga för den globala mångfalden och folks kunskap. En viktigt dimension är bidraget till miljövården och bevarandet av utrotningshotade arter, säger Sanna Hellström, direktör på Högholmens djurpark i Helsingfors.

- Jag tycker det är mycket viktigt. Många program som skyddar djur i det vilda stöds av djurparker. Djurparker har resurser – både kunskap och pengar, säger Hellström.

Forskning är en del av kunskapskapitalet men kunskapen om djuren i sig och förmedlingen av den är en av djurparkernas viktigaste uppgifter, menar hon.

- Såklart innebär besökare pengar, men det är också viktigt att de kommer hit för det är en möjlighet att berätta om biologisk mångfald och djur och så vidare.

Det här är ett argument man ofta hör från djurparker världen över, att de behövs för att kunna utbilda folket och få dem att känna för den utsatta naturen. Men det här ställer sig vissa skeptiska till.

En av dem är Jenna Aarnio, forskare vid Åbo universitet och styrelsemedlem i djurrättsorganisationen Animalia.

- Vi kan fundera på vilket vis vi vill lära ut saker om djuren. Uppställningen är att vi människor tittar på djuren där i sina burar eller inhägnader. Är det den bilden vi vill lära ut, eller kunde vi göra det på något annat sätt? frågar sig Aarnio.

Aarnio lyfter upp VR-teknik, virtuell verklighet, som ett alternativ – varför hålla fler djur än nödvändigt i fångenskap om det finns ett sätt att lära sig om djur vi är intresserade av utan att djuret riskerar lidande?

Djurunderhållning: en konstform

Om djuren lider i fångenskap eller inte är en het potatis. Såklart finns det djurparker där djuren utan tvekan lider, men hur ligger det till på djurparker där man strävar efter att göra livet bekvämt för djuren?

Sanna Hellström förklarar att man på Högholmen arbetar mycket med att stimulera djuren, så de inte vantrivs.

- Det är viktigt att vi vet vad varje art och varje individ behöver. De behöver förstås utrymme och sysselsättning, så det inte blir tråkigt, säger Hellström.

Det får inte bli tråkigt

- När stora katter, till exempel tigrar, får mat så får de inte bara en köttbit, det kan vara att de får det i en låda eller uppe i ett träd så de måste jobba för sin mat. Det är viktigt för deras mentala hälsa.

"Det som är bra för arten behöver inte vara bra för individen"

Jenna Aarnio är dels skeptisk till att ett liv i en inhägnad över huvud taget kan vara ett bra liv, oavsett hur hårt djurparkerna jobbar för djurens trivsel. Hon kritiserar även idén om att djurparker behövs för att bevara mångfalden.

Aarnio undrar i själva verket om hela rättfärdighetsekvationen är fel. Är alla arter på djurparker sådana som behöver skyddas genom att man har exemplar på zoo? Och ska individers potentiella vantrivsel berättigas med att dess art som helhet ska skyddas?

- Kan vi berättiga enskilda djurs liv i fångenskap med att arten behöver det? Arter kan inte lida, individer kan.

- De flesta djurparkerna bedriver ju inte ens viltvård, säger Aarnio.

I parker som hör till den europeiska djurparksorganisationen EAZA är bara kring fem procent av arterna i den europeiska fångenskapen dessutom sådana som ingår i projekt för att stödja dem i de vilda.

Skulle det vara bättre med stora reservat?

- Det låter som en mycket bra idé. De djurparker som har sämst förhållanden i dag skulle kunna stängas och de övriga som blir kvar skulle kunna förändras från att vara underhållningscenter för barn till att fokusera enbart på skadade djur och bevarande av utrotningshotade djur.

De här nya djurparkerna skulle inte behöva ta in besökare, om Aarnio fick bestämma, så djuren inte skulle stressas av stora folkmassor. Det här är en dröm för många djurrättsaktivister, en djurpark som inte är beroende av besökare. Det skulle också kunna skifta fokus för djurparkerna, om man inte behöver locka besökare.

Övergången skulle såklart inte ske på en natt: den brittiska djurparksägaren och anti-djurparksaktivisten Damian Aspinall har till exempel föreslagit en övergångsperiod på 30 år.

Forskning visar att antalet besök till en djurpark bestäms av få faktorer. Har du stora djur (elefanter, lejon, giraffer etc) får du fler besökare. Har du många djur får du fler besökare (dessa två är svåra att kombinera).

Men utöver det har det knappt någon skillnad hur stor din djurpark är eller hur unika djur du har. Har du en tiger hjälper det dig att få publik, men har du bara bisamråttor sitter du i klistret. Det här skapar ett behov att hålla en del djur i bur trots att de kanske mår dåligt av det.

Högholmen har deltagit i många viktiga räddningsprojekt

Sanna Hellström tror ändå inte att det skulle vara en bra idé att förändra djurparkernas affärsmodell.

- Jag ser inte alls att vi försöker att bli av med besökarna (i framtiden), säger Hellström, och påpekar att besökarna trots allt bidrar med ekonomiska resurser då de köper sina biljetter.

Ungefär hälften av Högholmens inkomster kommer – åtminstone under ett pandemifritt år – från besökare, resten i praktiken från den offentliga sektorn. Pengarna går bland annat till projekt och forskning.

Hellström upprepar också vikten av att folk får se djur på riktigt och kopplingen mellan det mötet och möjligheterna att hjälpa de vilda bestånden. Också den store, brittiske naturexperten Sir David Attenborough förespråkar djurparker av den orsaken.

Sir David har dock vissa begränsningar: han har förespråkat mer privatliv för gorillor och medgett att vissa djur inte kan må bra i fångenskap. Samtidigt har många andra påpekat att man numera kan lära sig mer än någonsin om vår planets vilda sida, tack vare just hans prisade naturdokumentärer.

Men om djurparker som lärocenter delar åsikterna har djurparkerna ändå onekligen flera utmärkta referenser från sitt viltvårdsarbete.

Przewalskis häst, den mongoliska vildhästen, är en av dessa vinster. Takhi, som arten heter på mongoliska, utrotades i det vilda senast på 1960-talet, och var därmed den sista riktiga vildhästsarten att dö ut – nutida vildhästar som till exempel amerikanska mustanger härstammar från förrymda tamhästar.

Men världens biologer satt med ett tiotal hästar kvar på hand, och skred till verket. Under över trettio år av intensivt arbete återintroducerades i flera etapper Przewalskis i Mongoliet, däribland stona Hanna och Helmi från Högholmen.

I dag bor en relativt livskraftig population på över 400 djur på den mongoliska stäppen. Intressant nog lever också en stark population på uppskattningsvis hundra hästar i närområdet kring kärnkatastrofens Tjernobyl, där djuren får vara i fred. Men det är en annan story.

Många andra arter har räddats eller stöds av djurparker – visenten (det vill säga den europeiska bisonoxen) återupplivades i det vilda på samma sätt som den mongoliska vildhästen, medan försöken att rädda den nordliga trubbnoshörningen utgår från resurser i djurparker och reservat.

Frågan är närmast om vildhästen eller visenten hade kunnat räddas utan djurparker. Eller snarare: kan vi skapa ett system där vi kan rädda arter utan publik, och vill vi göra det?