Bokrecension: Om en man och hans magsmärtor i Martin Högstrands nya roman

Under en längre tid har hans mage varit i olag och hans avföring är inte normal. Han är givetvis orolig och föreställer sig ”cancersvulster som täpper igen utloppet som en kork i en vinflaska”.

En dag söker han sig till sjukhuset för att genomgå koloskopi – en undersökning som kan komma att förändra allt.

Huvudpersonen, jaget, i Martin Högstrands nya roman Magen är en man som närmar sig de 40 och som har ett tidsbundet jobb som forskningsassistent på Akademin i Åbo.

Mannen är matematiker och djupt intresserad av frågor som ”kretsar kring numeriska beräkningar, lösningsmängder och sannolikhetskalkyler”, och han är upptagen av att ta fram bevis för en forskningsrapport.

Men inga matematiska uträkningar eller exakta vetenskapliga system rår på den ovisshet och den oro som sprider sig från magen ut i hela kroppen.

I väntan på undersökningssvar har mannen svårt att koncentrera sig på sitt arbete – det enda som kan skingra hans ängsliga tankar är ett besök på ett gammalt antikvariat, en natt med ”nakenhetsvännen” Anni eller ett samtal med den goda vännen William.

Under sina rast- och mållösa vandringar i staden möter jaget en glasögonprydd man med örnnäsa iklädd grå kappa och basker som påstår sig vara läkaren som undersökte honom på sjukhuset.

Han känner sig också iakttagen och förföljd av en äldre man som bär en märklig grön trekantig filthatt – till hans stora förvåning visar sig mannen ha ingående kunskap om hans besvärande magproblem.

Mannen i filthatten ber honom komma till sjukhuset på nytt eftersom det visat sig att han har en alldeles speciell ämnesomsättning som måste undersökas närmare.

Efter sjukhusbesöket är magen om möjligt än mer i uppror – det är som om ett helt urverk tickar i buken, med ”metallmaskineri, elektriska kretsar, mätare och svänghjul”.

Jaget befinner sig i vad som gränsar till ett hallucinatoriskt tillstånd där verklighet och fantasi blandas ihop.

Kopplingar till tidigare verk

Ifjol gav Martin Högstrand ut romen Claire som handlar om pianisten Waldemar och konstnären Claire som rest till Indien för att kunna skapa i lugn och ro.

Relationen mellan Waldemar och Claire visar sig var problematisk och högst osäker, för att inte säga otydlig – man pendlar ständigt mellan närhet och avstånd, mellan kärlek och apati.

Osäkerheten bottnar framför allt i ett psykiskt illamående som gör det svårt för Claire att ingå i en parrelation.

I Indien lär Waldemar känna Hugo, som visar sig komma från Åbo liksom han själv.

Hugo blir en viktig samtalspartner – såväl för Waldemar som för Claire. En katalysator för obearbetade och odefinierade känslor.

Det finns många intressanta kopplingar mellan romanerna Claire och Magen.

Personerna i berättelserna påminner i hög grad om varandra – i Claire tampas pianisten Waldemar med sin odefinierade kärleksrelation till konstnären Claire, han är upptagen av frågor kring konstens och varats innersta väsen och inte minst religionens plats och syfte i våra liv.

I Magen har jagberättaren (som visar sig heta Waldemar) ett on-off-förhållande till Anni, som också hon är konstnär.

Där poeten Hugo intar en central plats i Waldemars och Claires liv i romanen Claire, kommer insektsforskaren William att bli en viktig samtalspartner för jaget/Waldemar i romanen Magen.

I såväl Claire som i Magen tar Martin Högstrand fasta på konstens och litteraturens samt kärlekens och vänskapens betydelse för vårt välbefinnande.

Eller som jaget/Waldemar uttrycker det:

”Det enda jag numera tycker att skänker mig någon glädje är matematik, kvinnor, litteratur och substantiella samtal med mänskor av min egen sort.”

Den inte så unge Waldemars lidanden

På baksidesfliken kan man läsa att Martin Högstrand är litteraturvetare, matematiker och musiker – kanske författaren velat leka med sina olika roller när han skapat Waldemar som dels är en litteraturälskande pianist, dels en litteraturläsande matematiker.

Jaget/Waldemar är en man som lider av (hypokondriska?) magsmärtor, men magvärken verkar snarast vara ett symptom, ett uttryck för en annan form av lidande, nämligen den själens obotliga ensamhet, den vilsenhet och existentiella tomhet som präglar hans liv.

På (mag)bottnen ligger också en outtalad skam och skaver – någon form av obearbetade upplevelser i det förflutna som jaget inte vill låta komma upp till ytan.

Magen är en roman som genljuder av olika litterära traditioner och anspelar på olika litterära gestalter – från flanörer och dagdrivare till skrupelfria läkare och nyfikna vetenskapsmän som doktor Jekyll och mr Hyde, från kafkaesk expressionism till science fiction och skräck.

Martin Högstrand har en fin förmåga att teckna fram ett rum eller en scen med stor omsorg om detaljer, och jag njuter storligen av den ymniga förekomsten av träffsäkra och ofta lustiga (och, javisst, ibland kanske lite överdrivna) liknelser som romanen bjuder på, som:

”Hundarna ser lika surmulna ut som mänskorna, vars grådaskiga ansikten hänger som fladdermöss i en skog av ruttna träd.”

eller

”Vetenskapens dussinprosa lämnar mig i allmänhet lika sval som en promenad genom något industriområde på vintern, eller som ett sånt samtal som man för med en främling när man ligger och steker sitt fläsk på en strand på spanska solkusten.”

Berättelsen är rätt fragmentarisk till sin uppbyggnad och också personerna känns något fransiga och diffusa i konturerna – vilket förvisso understryker jagets splittrade uppfattning av sig själv och av andra.

Rent språkligt hade jag dock önskat att en förlagsredaktör/språkgranskare hade varit lite noggrannare och korvat om i de ställvis förekommande tungrodda meningarna med märklig satsbyggnad som sticker en aning i ögonen.

Men som helhet är Magen en märklig och mörk historia som verkligen sätter sig som en surrande och tickande klump i magen.