Film: Flykten över gränsen - årets finaste julfilm är en krigsfilm

Är det möjligt att göra en spännande krigsfilm för barn utan att det blir alltför naivt eller alltför skrämmande? Jo, om man gör det på allvar.

Året är 1942 och medan julen står för dörren står världen i brand. Men det hindrar inte tioåriga Gerda (Anna Sofie Skarholt) från att leka.

Hon är en norsk riddare som inte räds de stora äventyren och med sitt förkläde som mantel är hon beredd att ta sig an vilken fiende som helst.

Lite orolig är hon ändå över att storebror Otto (Bo Lindquist-Ellingsen) verkar ha en så klar uppfattning om vem som är den värsta fienden av alla - judarna.

På de möten som ordnas i byagården har Otto hört barska röster berätta om dem som inte hör hemma i Norge. Om dem som måste bort.

Föga anar han att mor och far i det egna hemmet hyser två judiska barn som de under julhelgen hoppas kunna föra över gränsen till Sverige.

Men när föräldrarna arresteras och hemligheten i källaren visar sig vara något annat än julklappar skjuts ansvaret över på Gerd och Otto?

Kan de hjälpa sina jämnåriga? Vågar de? Vill de?

Otroligt spännande

Flykten över gränsen - i regi av Johanne Helgeland -må vara en barnfilm, men den fungerar alldeles utmärkt även för en vuxen åskådare.

Barnperspektivet gör att man tror sig kunna lita på ett lyckligt slut, men frågan är om det underförstådda löftet kommer att infrias?

För vad händer när flyktbilen stannas vid en vägspärr? Eller när kvinnan som lovat hjälpa dem visar sig ha ett porträtt av Hitler på sovrumsväggen?

Hur skall de klara sig genom skogen där snön lyser vit på fur och gran?

När snön lyser vit på taken och förföljaren ständigt är vaken.

Här kan man inte satsa på actionspäckade sammandrabbningar utan måste lita på att den krypande känslan av skräck skall bära genom det kyliga landskapet.

Vilket den gör.

Barnets blick är inte alltid oskyldig

Det fina med Flykten över gränsen är att den trots barnvänligt mjukare konturer inte förenklar någonting.

Man kringgår inte att de judiska barnen är utsatta för en verklig fara, man slätar inte över det faktum att fienden också finns på hemmaplan.

Och man förminskar inte de fysiska utmaningarna. När det är kallt fryser barnen, när maten är slut är de hungriga och när rädslan slår till är det lätt att tappa fotfästet.

Filmen är baserad på en roman av Maja Lunde som tillsammans med Espen Torkildsen skapat ett manus som vågar visa att barn inte per automatik är godhjärtade humanister utan att de präglas av sin omgivning.

Samtidigt som den egna personligheten spelar in i besluten.

Den judiska pojken Daniel (Samson Steine) är en stolt tonåring som har svårt att ta emot den hjälp som erbjuds sedan han insett att Otto ställer sig tveksam till det hela.

Och Otto är en rationell tonåring som främst månar om den egna familjen - vad händer med mor och far om de främmande barnen upptäcks?

Det är Gerda som får stå för det spontana hjältemodet, det som handlar om att hjälpa den som är svagare. Det mod som drivs av en stark “en för alla, alla för en”-anda.

Barnfilmens styrka

Krigsskildringar gjorda ur ett barnperspektiv fungerar ofta på ett dubbelt plan och Flykten över gränsen är ett utmärkt exempel på detta.

För ett barn har filmen potential att fungera som en emotionellt laddad historielektion medan den för en vuxen blir till en påminnelse om barnets utsatthet.

Den konkreta utsattheten i en farlig situation, men också utsattheten när det gäller attityder och åsikter.

Men det sköna är att barnet i den här typen av skildringar ofta får stå för hoppet om en morgondag i en bättre värld.

Mer än en gång går mina tankar till den underbara franska filmen Belle & Sebastian (2015). Eller Klaus Härös fina Fäktaren från samma år.

I slutändan känner jag att Flykten över gränsen är svaret på årets jakt efter en julfilm med själ och hjärta. En film impregnerad av gemenskap och uppoffrande medmänsklighet.

Texten har uppdaterats med regissörens namn och ett förtydligande om att det handlar om en norsk barnfilm.