Eftis i Svenskfinland: Bristfälliga utrymmen och för lite utbildning största problemen

Sydkustens landskapsförbund har kartlagt eftermiddagsverksamheten i de svenskpråkiga skolorna utom Åland. Antalet barn i eftis ökar hela tiden och eftisledarna efterlyser bättre samarbete med skolan och mer utbildning.

Andelen barn som deltar i verksamheten varierar stort både mellan kommunerna och regionerna visar kartläggningen.

I huvudstadsregionen går hela 91 procent av alla elever i årskurs ett i eftis, medan andelen i Österbotten är 69 procent.

I nuläget handhar kommunerna hälften av eftisverksamheten och tredje sektorn med Folkhälsan, församlingarna och olika föreningar har hand om andra hälften.

Trenden är att kommunernas andel ökar medan församlingarnas andel minskar.

Hitta ändamålsenliga utrymmen för vår eftisverksamhet. Utrymmena varierar väldigt mycket nu i vår kommun

Citat ur kartläggningen

Kommunerna har ansvaret för eftermiddagsverksamheten. De får statsandelar för den och kan välja om de själva står för verksamheten eller ordnar den genom köpavtal.

Ofast ordnas eftis i skolhusen, en knapp tredjedel äger rum i andra utrymmen.

Och utrymmena delar åsikterna.

– Hälften är missnöjda med eftisutrymmena, hälften är jättenöjda säger Monica Martens-Seppelin som gjort kartläggningen till Svenska Yle.

Trots att utrymmena där eftis verkar kan vara bristfälliga är det ändå personalen som är det avgörande.

– Verksamheten kan vara bra trots dåliga utrymmen - människorna är viktigast, säger Martens-Seppelin.

För att eftis ska fungera bra efterlyser ledarna mer utbildning och fortbildning. Mera kurser behövs, speciellt när det gäller barn med specialbehov; man vet inte riktigt vad man får göra.

Mera samarbete med skolan

Kartläggningen visar också att samverkan med skolan borde bli bättre.

– Till exempel ettorna är oftast flera timmar i eftis än i skolan så det vore bra om man kunde samverka mera med lärarna, det är ändå samma barn det gäller, säger Martens-Seppelin.

Eftispersonalen upplever att de inte räknas in under samma tak som lärarna. Statusskillnader och starka traditioner från förr inverkar.

– Eftisledarna jobbar på korta kontrakt, har ofta deltidsarbete och har inte samma makt att driva sina ärenden konstaterar Martens-Seppelin.

Rent fackligt är eftispersonalen också i svagare ställning. Lärarna har starka fackliga organisationer såsom OAJ medan eftispersonalen som oftast hör till Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL inte är lika starkt företrädda påpekar Martens-Seppelin.

Fortbildning för ledarna. Mera samarbete med skolorna så att samma personal kan användas

Citat ur kartläggningen

Eftis är fortfarande kvinnodominerat men männens andel ökar. Nu är 13 procent av de anställda män jämfört med åtta procent 2011.

Grupperna olika stora

Trenden i Finland har under de senaste åren gått mot större - och färre - skolor.

Det märks också i eftermiddagsverksamheten. År 2020 fanns det 209 eftisar i Svenskfinland och de är överlag större, med flera barn och flera ledare.

De finns också stora skillnader regionalt i gruppstorleken. I huvudstadsregionen går det i snitt 34,7 barn per eftis.

I Egentliga Finland är medeltalet 25,7 barn och i de övriga regionerna strax under 20 barn.

Dyrast i Sjundeå, billigast i Lovisa

Det finns också skillnader i vad en eftisplats kostar. Den högsta avgiften för eftisverksamheten varierar från 75 € i Lovisa till 180 € i Sjundeå.

Helena Pulkkinen på Folkhälsan är enhetsansvarig för eftermiddagsverksamheten i Helsingfors, Esbo och Vanda. Hon är bekymrad över de stora skillnaderna i avgifterna.

– Jag tycker inte det är okej att avgifterna är så olika. Barn ska kunna ta del av eftisverksamhet oberoende av familjernas resurser. Det skulle vara väldigt viktigt att få ner priserna, säger Pulkkinen.

Barn i urbana miljöer går oftare i eftis än barn på landsbygden.

Ser man till de enskilda kommunerna deltar så gott som alla helsingforsettor i eftis. I Åbo deltar 94 procent av ettorna, i Sjundeå 30 procent, i Larsmo 45 procent och i Borgå 58 procent av ettorna i eftis.

– I glesbygden är det vanligare att någondera föräldern är hemma eller att det finns andra i familjens sociala nätverk som kan ta hand om barnen på eftermiddagen. Då är behovet av eftisverksamhet kanske inte lika stort, säger Martens-Seppelin.

Sydkustens landskapsförbund genomförde kartläggningen via två enkäter i januari 2020. Ledare från drygt häften av alla 209 eftisar besvarade frågorna. Åland är inte med i kartläggningen.