Utbrända mästartränaren tappade livsgnistan – nu är Birgitta Lindholm tillbaka som världens högst utbildade kvinnliga handbollstränare

"Lyssna på dig själv – i tid"

Utbrända mästartränaren tappade livsgnistan – nu är Birgitta Lindholm tillbaka som världens högst utbildade kvinnliga handbollstränare

Pressen, stressen och arbetsbördan knäckte Birgitta Lindholm. Den framgångsrika handbollstränaren körde slut sig och tog timeout. Under pausen tackade hon nej till ett historiskt erbjudande – men tog istället en unik examen. Nu är hon tillbaka, väl medveten om spöket som ständigt lurar bakom hörnet.

Britas bollhall i Helsingfors, april 2016. Final nummer sex i FM-serien i handboll. Hemmalaget Dicken vinner med fyra bollars marginal och tar hem guldet framför näsan på lokalrivalen Helsingfors IFK.

När IFK-tränaren Birgitta Lindholm lämnar hallen den kvällen vet hon att hon inte kommer att återvända på ett bra tag. Kanske någonsin.

Hon hör till det senaste decenniets mest framgångsrika och uppskattade handbollstränare i landet. Samtidigt är hon fullständigt utmattad.

Under det gångna dryga årtiondet har hon vunnit fyra guld och totalt åtta medaljer under tio FM-seriesäsonger, samt gjort fem år som damlandslagslots. Men också: grundat ett eget företag i en krävande bransch. För mycket av det goda.

– Jag kommer jättebra ihåg den kvällen, säger Lindholm när hon nu fyra och ett halvt år senare tittar på bilder från matchen som satte punkt för en era i hennes liv.

Rösten bryter sig.

– Det var på ett sätt jättelättande. Men på samma gång sorgligt.

Vägen tillbaka från dimman har varit lång, men nu har hon återvänt till handbollen. Försiktigt – så hon inte går vilse igen.

Se Sportlivs minidokumentär om Birgitta Lindholms kamp mot utbrändhet i klippet nedan:

9 min

Guldtränaren som sprang in i väggen - Birgitta Lindholm är sin egen värsta fiende i kampen mot utmattning, men vill inte släppa handbollen - Spela upp på Arenan

Barösundsfärjan glider förbi i bakgrunden när Birgitta Lindholm – eller "Bigo" som de flesta kallar henne – slänger iväg frisbeen till labradoren Bamse. Det är en halvklar förmiddag i november på familjens sommarställe i Ingå. Under högsäsong strömmar båtar förbi, nu ligger viken tyst.

Här får Lindholm ro i sin hektiska vardag. Hon har alltid ångat framåt med hög arbetsmoral och ambitiösa målsättningar.

Hon var ingen tians elev i skolan men drevs fram av en enorm beslutsamhet. Nu är hon privatföretagare och kapitalförvaltare. Hennes firma var den första helkvinnliga i branschen att få godkännande av Finansinspektionen.

Som spelare ville hon jämt hitta nya sätt att utveckla sig och tog sitt första FM-guld som tonåring. När skador avbröt spelarkarriären i förtid lockades hon in på tränarbanan och vann FM-guld genast under debutsäsongen.

Hon har värderat personlig utveckling oerhört högt och aldrig nöjt sig med nånting "lite ditåt". Det har fört med sig framgång – men också slängt käppar i hjulet.

– Det är kanske det som driver mig, att jag aldrig är riktigt nöjd och ständigt försöker hitta saker att vrida och skruva på. Jag ställer hela tiden delmål i livet som jag sen inte kan låta bli att jaga. Men när jag nått dom känner jag att 'aha, det här var gjort nu, hur ska jag fortsätta?'.

Varje misslyckande har i sin tur lett till att hon krävt ännu mer av sig själv. Att ge upp har inte varit ett alternativ.

– När man nöter och nöter och nöter och ändå inte kommer fram, så är den där väggen ganska nära.

Tappade gnistan

Väggarna började krypa närmare redan ett par år tidigare. Kombinationen landslag och klubblag blev för mycket och sommaren 2014 lämnade hon blåvitt bakom sig. Ett år senare bestämde hon sig för att stundande säsong med HIFK kommer att bli hennes sista.

Hon hade susat mellan hemmet, jobbet och handbollen, från morgon till kväll, utan tid för privatliv eller reflektion. Cirkeln var sluten, den högintensiva vardagen hade tagit ut sin rätt och kramat ut sista lilla droppe av energi.

– Jag var helt enkelt så utpumpad och trött att beslutet var självklart. Jag hade gett mitt allt, jag klarade inte av det här mera, jag kände att jag måste få andas.

Hon var utbränd.

Då hade jag en tanke att jag kanske aldrig skulle komma tillbaka. Så trött var jag på handisen och allting runtomkring.

Hennes målmedvetna sida vaknade snart: Nu ska jag upp härifrån! Men det gick inte i en handvändning. Gropen hon grävt var djup, kanterna branta, och krafterna att klättra uppåt noll.

Hon vandrade omkring i en dimma och orkade inte längre känna glädje i vardagen.

– Ingenting kändes riktigt roligt. Jag har alltid varit sprallig och glad, som spelare till och med lite av en pellejöns, och det var jätteskrämmande att märka att jag tappat livslusten och gnistan för allting.

– Som tur är kom den gnistan tillbaka.

Så småningom vaknade också intresset för handboll. Det skulle ändå ta flera år innan hon kände sig redo att återvända – inte ens drömerbjudandet kunde övervinna utmattningen.

Unik utbildning

Birgitta Lindholm står i sitt arbetsrum hemma i Helsingfors. Mörkret har lagt sig över huvudstaden då Lindholm plockar fram ett diplom som veckan innan damp ner i mejlkorgen.

Helt kunde hon nämligen inte släppa handbollen under sin paus. Hon gick först det europeiska handbollsförbundets högsta tränarutbildning (EHF Master Coach) och följde upp det med en magisterexamen i handbollstränarskap från ett spanskt universitet (Master of Science EHF Academic Master Coach).

Hon är den enda kvinnan att ta examen – den högsta som finns för handbollstränare – och kan därmed nu titulera sig den högst utbildade kvinnliga handbollstränaren i världen.

– Nu är jag väl då fullutbildad. Då återstår frågan vad jag ska ta mig till härnäst, säger hon med ett skratt och nypa självironi över den rastlösa själen.

Lindholm betonar vikten av att konstant vidareutveckla sig själv.

– Man kan inte vila på lagrarna och tänka att det gamla räcker. Det är inte dagens visa. Man måste hela tiden sträva efter att förnya sig och bli bättre, oavsett vad man håller på med.

Lindholm jobbar till vardags som kapitalförvaltare.
"Det ger en otroligt bra motvikt. När jag analyserar börskurser och bolag glömmer jag handbollen och kopplar av totalt. Att ha två helt olika världar är jätteskönt. Annars tror jag att jag skulle ha gått sönder redan tidigare. Jag skulle säkert ätas upp levande om jag bara skulle syssla med en sak."

Lockbetet som förde henne tillbaka

Med jämna mellanrum hörde handbollsfolk av sig och undrade om hon inte skulle komma tillbaka. Svaret var länge ett rungande nej.

Till och med då hon hade chansen att bli historisk.

Sommaren 2016 ringde Atlas och ville att Lindholm tar över föreningens ligalag – på herrsidan. Hon skulle blivit första kvinnliga huvudtränare i handbollsligan, något hon drömt om, men var tvungen att avböja. Det fanns helt enkelt ingen ork kvar.

Under åren som följde gav Lindholm utrymme för återhämtning. Hon tillbringade tid med sina närmaste, hon reste, hon åkte skidor och seglade vilket hon inte hunnit med på länge.

Sedan kom samtalet som halade henne tillbaka in i handbollsvardagen.

"Den största orsaken till varför handisen alltid varit så viktig för mig är att jag där kunnat vara mig själv till hundra procent. Det är en "safe haven", en trygg omgivning där jag känner mig hemma. En del av mig."
-Birgitta Lindholm

Den bekanta tränarkollegan Sami Goman hade under årens lopp regelbundet hört av sig och frågat hur Lindholm mår. Nu kom han med ett konkret erbjudande.

Lindholm minns hur han presenterade förslaget: "Bigo, Bigo, nu har jag ett intressant projekt! Hur skulle det låta att träna ett finländskt lag som spelar i en utländsk serie?"

"Nåå, berätta mera", svarade Lindholm – och kroken hade fastnat.

Jag sa att nej, faktiskt inte, nej, nej, det intresserar mig inte ett dugg!

― Birgitta Lindholm

Laget var Kyrkslätt IF:s mycket lovande B-juniorkull som förutom hemlandet deltog i en serie i Sverige. Efter en frånvaro på tre och ett halvt år var Lindholm tillbaka på tränarbänken.

Hon ingick i tränarringen tillsammans med Sami Goman och Astrid Geisor-Goman, och ledde först endast en träning i veckan plus matcherna. För ett år sedan frågade sedan Goman om Lindholm också vill ta över KyIF:s damlag.

– Jag sa att nej, faktiskt inte, nej, nej, det intresserar mig inte ett dugg! Men han satte tydligen nåt frö att växa i mitt huvud.

"Tränarskap är jäkla rått"

Fredagskväll i Masaby i Kyrkslätt. Badmintonställningarna städas undan och handbollsmålen lyfts fram. Birgitta Lindholm leder först juniorernas träningar, sedan representationslagets. Totalt tre timmar i sträck.

– Det är roligt. Men synnerligen tidskrävande, beskriver Lindholm comebacken och skrattar hjärtligt.

Hon kör fortfarande enligt sina egna villkor och har inte ansvaret över alla träningar, men uppskattar ändå att hon sätter i snitt åtminstone tre timmar per dag på handboll. Vid sidan om träningar och matcher går hon igenom och analyserar videor och ristar ner anteckningar i sitt tjocka svarta häfte.

Hon stortrivs i KyIF, njuter igen av tränarskapet – men vet också att hon måste vara på sin vakt.

"Jag blir rädd när jag ser på många andra tränare nuförtiden och hör om deras dygnsrytm och vad de håller på med. De har flera olika lag och förbunden och föreningarna pressar på. De är också ganska nära det där stupet."
-Birgitta Lindholm

Lindholm beskriver posten som huvudtränare i ett lag som ensam och tung. I värsta fall rentav bedrövlig. När allting flyter på och resultaten går ens väg tynger inte stressen på samma sätt, men genast det börjar barka åt fel håll ökar trycket.

– Tränarskap är jäkla rått. Läget kan ändras över en natt och ett tu tre ska målen nås snabbare och ingenting räcker. Och allting faller i sista hand på huvudtränaren. Pressen äter upp dig levande.

Det är samtidigt en press utomstående har svårt att greppa, säger Lindholm som ser ett oerhört värde i mentala tränare. Eller ens överhuvudtaget någon man kan tala öppet med.

– En så enkel sak som att öppna munnen hjälper. Jag märker ibland då jag hör mina egna ord att 'oj, jag gav ju redan svaret själv'. Jag tror många tränare är så pass analytiska att de klarar av att analysera sig själv en del, men för det krävs att man vågar prata.

– Den vägen kan man bearbeta sina värsta fiender. Och oftast är den värsta fienden du själv.

Rådet: Lyssna på dig själv – i tid

Vinden tilltar i Barösund. Birgitta Lindholm hämtar kvasten från boden och sopar bort löven och kottarna som svept in över terrassen. Det börjar bli dags att stänga stugan för vintern.

Hon har inte längre individuella målsättningar som handbollstränare, vilket känns underligt för en målinriktad personlighet. Visst, det kunde vara intressant att pröva vingarna utomlands eller bland herrar, men det är inget måste. Hon har redan uppnått sin största mål i karriären.

Hon har lärt sig ta dagen som den kommer. Åtminstone har hon blivit bättre på det.

Hon medger att hon är rädd för att hamna i samma spiral som tidigare. Tidvis känner hon fortfarande hur stressen och pressen kryper på.

– Jag måste vara försiktig, för det händer lätt att jag kör för hårt igen. Men i och med att jag nu bättre känner igen varningssignalerna, så kan jag också agera tidigare. Då säger jag hepp och stiger åt sidan.

Hennes råd till andra som känner att luften börjar ta slut och väggen närma sig är att emellanåt kliva av ekorrhjulet, andas ut och fundera vad du egentligen vill göra.

– Våga ta plats och tid för dig själv. Om du tappar glädjen i vardagen som jag gjorde, vet du att det är dags för en timeout. Lyssna på dig själv i god tid, inte för sent.