Den missförstådda Murphy och hans lag: Nej, allt kommer inte att gå åt fanders

Om år 2020 har lärt oss någonting så borde det väl vara att man inte ska underskatta Murphys lag. De saker som kunde gå åt skogen det året gjorde minsann också det.

Den missförstådda Murphy och hans lag: Nej, allt går inte åt fanders!

31:08

Men innan någon börjar läsa förbannelser över Murphy och hans lag som gör livet surt för oss alla - stopp och belägg! Murphys lag kanske inte innebär riktigt det du tror att den gör. Jag hävdar att Murphy är missförstådd.

Och så här lyder alltså Murphys så kallade lag: "Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, då kommer någon att göra det på det sättet."

Ungefär så här: om det ligger en eller flera legoklossar på golvet så kommer man förr eller senare att trampa på dem på natten när man ska gå på toa eller någonting. Alla småbarnsföräldrar vet omedelbart vad jag talar om.

Men det här betyder ju inte att vi måste acceptera saken som någon sorts oundviklighet! Vi snackar inte om ödets makter som styr och ställer här! Det betyder ju bara att vi har varit slarviga och inte sett till att alla legoklossar är där de ska vara, i en bastant låda med slutet lock, innan vi släckte belysningen.

Vi har alla haft sådana där dagar då det känns som att alla stjärnorna har radats upp mot mig, att hela universum är en enda stor konspiration riktad mot lilla stackars mig. Men då överskattar jag nog min egen betydelse en aning. Jag trodde faktiskt att jag var förföljd av otur som barn, men det visade sig att jag bara hade läst för mycket Kalle Anka.

Nolltolerans mot misstag

Nå hur som helst: för att förstå vad Murphy egentligen menade med sin lag, måste vi ta en titt på vem han egentligen var.

Kapten Edward A. Murphy, Jr. var en ingenjör i det amerikanska flygvapnet som testade raketslädar ute på Edwards-flygbasen i Kalifornien på 40-talet. Med raketslädarna testade man de blivande stridsflygplanens cockpitkonstruktion. Och Murphy var helt klart något av en perfektionist.

Men det måste man vara i hans yrke: hans uppgift var att se till att piloten skulle ha största möjliga chans att undkomma oskadd ifall hans plan råkade ut för en olycka. Då behöver man nolltolerans mot fel. Och då är “hoppsan” ingen godtagbar ursäkt. Då ska allt som kan gå fel elimineras på förhand.

Jag menar, det finns yrken där du kan komma undan med små misstag. Om du målar muminmuggar och råkar få fel färg på Snusmumrikens hatt, så är det ingen som dör av det. Tvärtom kommer nån att bli rik när den säljer den där sällsynta muggen där Snusmumriken har en gredelin hatt.

Konstruerar du stridsflygplan eller kärnreaktorer så gäller det att få det rätt på första försöket. För du får aldrig ett andra försök.

För att uppnå den här sortens perfektion behöver tekniken testas, testas och åter testas. Det var det som kapten Murphy sysslade med. De blivande stridsplanens teknik testades som sagt på Edwards-flygbasen med hjälp av en raketsläde på en kilometer lång sträcka av järnvägsräls.

Raketsläden kallades "Gee Whiz" och den sköts iväg i en hisnande fart, med en stackars schimpans ombord. Sedan tvärnitade den för att simulera en nödlandning. Sedan kollade man hur schimpansen mådde.

Murphys lag myntas

En dag, året var 1948, blev det problem. Mätinstrumenten som registrerade G-krafterna i raketsläden fungerade inte. Så Edward Murphy tog sig en närmare titt, och han hittade strax felet: en tekniker hade installerat en givare bak fram.

Vad den här teknikern hette, vars klåperi inspirerade Murphys lag, är osäkert, men det var endera av en duo vid namn Ralph DeMarco eller Jerry Hollabaugh.

Och det var alltså nu som Murphy fällde sin berömda kommentar: ”Om det finns ett sätt för dem att göra det på fel sätt, så kommer de att göra det.”

Murphys kommentar började snart cirkulera på flygbasen, och i piloternas och personalens mun omvandlades den snart till ”om något kan gå fel, så kommer det att göra det”. Skillnaden är till synes inte stor, men det har inte riktigt samma betydelse i version två. Det sistnämnda kan tolkas som så att föremål av död materia är besjälade och jäklas med oss med avsikt.

Om det finns ett sätt för dem att göra det på fel sätt, så kommer de att göra det

Edward A. Murphy, Jr

Det här är ju de facto den populära, moderna tolkningen. I folkmun utgår man inte bara från Murphy menar att det som kan gå fel kommer att göra det, utan att det går åt skogen hur som helst. Vad vi än gör.

Men det var inte det här Murphy avsåg. Hans poäng var - och det här tål att upprepas - att det är ingenjörens plikt att hitta den där ena lilla biten i ett stort pussel som någon eventuellt har lagt fel. Eller som kan få någonting att gå fel längre fram. Och sedan lägger vi den på nytt, på rätt sätt. Så att det inte längre kan gå fel.

Inte en naturlag

Murphys lag är inte en vetenskaplig lag i bemärkelsen naturlag, den är bara ett talesätt. Men likväl tillämpas dess anda av ingenjörer över hela världen. Det kallas också defensiv design, det här med att försöka föreställa sig alla tänkbara worst case-scenarier och göra så att de inte kan bli verklighet.

Murphy var naturligtvis inte den första som tänkte den här tanken. En annan som var inne på samma spår var den brittiske ingenjören och skeppsredaren Alfred Holt. Så här uttryckte han saken i ett tal på ett ingenjörssällskaps möte 1877:

“Det är allmänt känt att allt som kan gå snett till sjöss i regel också går snett förr eller senare, så det är föga överraskande att fartygets ägare föredrar att ta det säkra före det osäkra.”

Holt fortsätter:

“Det är knappast möjligt att överskatta betydelsen av enkla lösningar.”

Ju fler kockar ...

Och så här är det ju. Ju fler kockar, desto sämre soppa. Ju mer komplicerad en helhet är, ju fler rörliga delar, desto större risk för fel på längre sikt. Det lönar sig som regel att hålla en design så enkel och strömlinjeformad som möjligt.

Men ta nu ett modernt flygplan till exempel, det behöver ett visst minimum av delar för att fungera. En Boeing 747-jumbojet till exempel innehåller omkring sex miljoner individuella delar. Bara en enda motor innehåller omkring 25 000 delar. Det är många saker som kan gå fel - potentiellt.

Och det är där som kapten Edward Murphy och hans kolleger kommer in. Det är de som går igenom planet med luskam innan det får OK-stämpeln i pappret. Och därmed ser de till att du anländer tryggt och i ett stycke till din destination när du är ute och flyger. Den som nu överhuvudtaget flyger i dessa tider.

Men du förstår säkert senast nu varför Murphy och hans lag inte ska tolkas som pessimistisk och ödesmättad, som att “vad är det för vits med någonting, allt går ändå åt fanders.” Det är inte så som säkerhetsgranskarna på Airbus tänker.

Jag menar, skulle jag vara på besök på Airbus fabrik och höra en säkerhetsgranskare eller kvalitetskontrollant konstatera att “vad är det för vits med att vi bygger de här sakerna, de kommer ändå att störta förr eller senare”, då skulle jag definitivt aldrig flyga igen. Men det är självklart inte så de resonerar där.

Och jag sammanfattar: de tänker helt enkelt att om det kan hända så kommer det förr eller senare att hända. Därför ska vi eliminera risken för att det kan hända.

Samma sorts tänkande kan vi alltså tillämpa i våra dagliga liv. Se på det som att du skriver ditt eget horoskop på förhand. “Skorpionen: den här veckan kommer du inte att trampa på några legoklossar, för du har sett till att plocka upp varenda en av de små jävlarna”.

Men ärligt talat, jag vet hur frestande det är att börja inbilla sig att “jamen jag plockade ju upp alla klossarna! Ändå trampade jag på en!” Men jag har tydligen gjort någonting för att irritera gudarna eller hustomtarna som nu straffar mig med att gömma mina bilnycklar just som jag har som mest bråttom. Etc. Etc.

Ingen kosmisk högsta domstol

Det är bara så som vi människor är funtade, vi vill se en mening eller en gudomlig plan bakom allt. Vi vill tro på små eller större illvilliga händer som flyttar på pjäserna i vårt livs spel när vi tittar åt andra hållet.

Vi har svårt att acceptera att det inte finns någon sorts universell rättvisa. Någon sorts kosmisk högsta domstol som i realtid belönar eller straffar oss i vår vardag. Till exempel så att om jag hela dagen har varit på mitt bästa humör och lett snällt och betjänat också de allra jobbigaste kunderna, då är det helt sjukt orättvist att jag har tom tank när jag ska köra hem. Som om de två sakerna skulle ha något samband. Har jag inte kommit ihåg att tanka så hjälps det inte.

Filosoferna använder begreppet a priori. Med andra ord, fakta som inte är beroende av utifrån kommande intryck. Som att gravitationen är 9,807 meter per sekund per sekund här på jorden. Oberoende av huruvida du tänker på saken eller inte. Det funkar inte som i de gamla Road Runner-animationerna, där den elaka kojoten stod mitt i tomma luften ovanför stupet innan han fattade att han inte hade fast mark under fötterna. Först då föll han.

Det pågår hela tiden tusentals, miljontals processer i universum, i världen, i våra egna kroppar, i bilen medan vi kör på motorvägen, som vi ignorerar mer eller mindre totalt. Men som ändå finns där. USA:s före detta försvarsminister Donald Rumsfeld beskrev det här ganska klyftigt i ett tal 2002:

“Det finns kända kända saker. Saker som vi vet att vi vet. Det finns också kända okända saker, det vill säga sådant vi vet att vi inte vet. Men sedan finns det också okända okända saker. Saker som vi inte vet att vi inte vet.

Hängde ni med nu?

Mitt eget ansvar vs. Murphys

Vi tar ett exempel: min bil har ganska många delar som jag vet att jag känner till, jag råkar vara intresserad av bilteknik. Kända kända delar. Och så finns där kända okända komponenter som jag är vagt medveten om, men vars funktion jag inte är bekant med.

Men där finns också massvis med okända okända delar. Prylar vars existens jag inte ens är medveten om, som uträttar viktiga saker medan jag kör till butiken. Nödvändiga saker för att bilen ska fungera. A priori-saker.

Det är klart, någon sentida motsvarighet till kapten Edward A. Murphy har säkert granskat varenda del och med sin signatur garanterat att de inte kommer att ställa till med problem för mig.

Det finns kända kända saker. Saker som vi vet att vi vet. Det finns också kända okända saker, det vill säga sådant vi vet att vi inte vet. Men sedan finns det också okända okända saker. Saker som vi inte vet att vi inte vet.

Donald Rumsfeld

Men det förutsätter att jag tar ett aktivt ansvar för att serva bilen när tiden är inne för det. Gör jag inte det så kan jag inte skylla på kapten Murphy sedan när någonting går snett. Ansvaret ligger i det här skedet hos mig, inte hos Murphy.

Lika lite kan jag skylla på ödets makter som inte såg mellan fingrarna med min glömska och lät bensinen räcka ända hem. Så snäll som jag har varit och allt. Jag sorterar ju soporna och ger pengar till Röda korset och allt.

Men så är det att verkligheten är en krävande älskarinna, och vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser.

Coronakrisen har understrukit det här på högsta internationella nivå. De länder där man i ett tidigt skede insåg situationens allvar klarade sig lindrigare undan än de länder som mer eller mindre struntade i saken eller fattade helt galna beslut. Ingen vits att vänta sig några sympatipoäng eller förmildrande omständigheter baserat på popularitet eller stamtavla där.

Klimatkrisen understryker samma budskap, och förstärker det tusenfalt. Antingen gör vi det som krävs, eller så går det rejält på tok. Inga bonuspoäng delas ut för åsikter när det kommer till klimatet och ingen bryr sig om dina känslor. Eller mina.

"Prata väger tyngre än data"

Det här är något som ofta förbises i vår tid av alternativa fakta, där åsikter baserade på tio minuters YouTubetittande ofta väger lika tungt som en tioårig universitetsutbildning. Känslor väger tyngre än analys. Prata väger tyngre än data.

Det gäller att vara smart om vi ska fixa klimatkrisen. Det kan hända att det ändå går åt skogen, trots att vi har sorterat våra sopor. Det var smart, men kanske inte smart nog. Eller så var det för lite för sent. Varför lyssnade vi inte på klimatforskningens motsvarigheter till kapten Murphy medan tid ännu fanns?

Med det här försöker jag inte säga att vi behöver gilla eller ens acceptera alla vetenskapens slutsatser per automatik. Vetenskapen bygger ju i grund och botten på att ifrågasätta allt. Men: förväxla inte det här med att man automatiskt måste säga nej till allting. Vetenskap är inte Star Wars. Rebellerna har inte alltid rätt.

Och hur som helst: ibland är vi tvungna att inse varifrån vinden blåser och agera preventivt, utifrån den bästa tillgängliga forskningen. Också om alla forskarna inte är helt överens om varje detalj.

Jag menar, vad skulle Murphy säga om han misstänkte att en skruv i en jetmotor kan orsaka ett katastrofalt motorhaveri? Om han frågade tre av mekanikerna på verkstaden som säger att “äh, nog håller den!”, tror ni att Murphy nöjer sig med det svaret?

Försiktighetsprincipen

Apropå det här: det finns en princip som tillämpas bland annat av EU och inom offentlig förvaltning. Den kallas försiktighetsprincipen.

Den slår fast att då osäkerhet råder om huruvida exempelvis en ny teknik, eller en politisk åtgärd kan skada allmänheten eller miljön, och vetenskaplig konsensus saknas om tekniken eller åtgärden är farlig, ska tekniken eller åtgärden betraktas som farlig. (Och beträffande klimatuppvärmningen och dess orsaker saknas inte ens konsensus.)

Tänk dig följande: du har en bro som leder över en brusande, livsfarlig fors. 99 av 100 brobyggnadsingenjörer säger att bron är livsfarlig och kommer att rasa ned i forsen när som helst. Skulle du skicka ut dina barn på bron baserat på vad den där ena ingenjören säger, att “det är ingen fara, bron håller nog”?

Skulle du vara lite mer benägen att skicka ut dina barn på bron om det “bara” var 97 av de 100 ingenjörerna som säger att bron är livsfarlig? Eller 91? Eller 50? Var går gränsen?

Jag vet inte med dig, men jag skulle känna mig olustig inför tanken på att mina barn går över bron om bara en enda av de 100 ingenjörerna säger att bron är livsfarlig.

Ändå tycker till exempel de så kallade klimatskeptikerna att vi ska strunta i de 97 forskare som säger att klimatkrisen är ett faktum, och titta på några kritiska YouTubevideor från de tre övriga istället!

Det är i ett nötskal det här som försiktighetsprincipen handlar om. Att man ska utgå från rimliga risker snarare än bergsäkra. Kapten Edward A. Murphy vet vad jag talar om.

Våra gemensamma nämnare

Vi behöver inte vara av samma åsikt om vilken gud som är den enda rätta, eller om Österbotten är bättre än Nyland. Men vi kunde ju ens vara överens om att ljusets hastighet är 299 792 kilometer per sekund i vakuum. Eller att vacciner räddar liv. Eller att munskydd bromsar in smittspridningen om tillräckligt många använder dem.

Eller om man ser på hur illa det är i USA, så skulle det ju hjälpa om alla ens kunde komma överens om att Covid-19 på riktigt existerar. De är ju inte ens överens om det over there, inte ens då de kärras in på intensiven.

Det är liksom en förutsättning för att vi ska komma någon vart, att vi accepterar att det finns ett problem eller en risk. Då blir det möjligt att identifiera en lösning, och sedan kan vi vidta åtgärder som leder till den lösningen.

Och man blir lika imponerad varje gång som mänskligheten ställs mot väggen och folk på riktigt slår sina kloka huvuden ihop och kavlar upp ärmarna. Vi har en otrolig kapacitet till problemlösning bara vi får ändan ur vagnen.

Den enorma insats som har lett till att vi nu har flera effektiva coronavaccin på väg ut till allmänheten är ett praktexempel på det här. Vem hade trott det bara för nio månader sedan eller så? Olyckskorparna kraxade ju i våras att det kommer att ta flera år att ta fram ett effektivt vaccin.

Men det bevisar ju bara att det är som man säger i det gamla talesättet: den som säger att det inte går att göra ska inte stå i vägen för den som gör det.

Vänta med grattiset

Nå, i rättvisans namn så ska vi inte heller gratulera oss själva alltför mycket. Om vi nu får bukt med coronapandemin med hjälp av vaccinerna som i skrivande stund har börjat rulla ut, tja, bra så, men vi kan nog delvis skylla oss själva för att det blev så här illa.

Kapten Murphy kunde peka på ett dussin saker som vi gjorde fel, som lämnade bakdörren öppen för viruset att slinka in genom. Till exempel det här med hur vi behandlar vilda djur och hanterar dem på ett sätt som tillåter dödliga virus att hoppa okontrollerat av och an mellan dem och oss.

Samma sak med klimatkrisen. Får vi den löst på något sätt så skulle vi ändå få underkänt av kapten Edward Murphy för att vi lät så många saker gå snett, som han när som helst hade kunnat peka på och säga åt oss att “det här slutar inte väl”.

Faktum är att inte ens kapten Edward A. Murphy har någon större orsak att vara nöjd med sin egen insats. Om vi tänker på det där testet på Edwards Air Force Base i Kalifornien 1948.

De där givarna som var slarvigt installerade i raketsläden, som ledde till att G-krafterna inte registrerades. Murphy själv kunde ha granskat dem och sett till att de installerades rätt. Faktum är att det var på hans ansvar. Men det gjorde han inte, och det här kan betraktas som en riktig kardinalsynd av en ingenjör som han.

Murphys eget ansvar

En annan kardinalsynd som Murphy gjorde var att höja upp sig själv ovanför sin egen lag. “Om det finns ett sätt att göra det som leder till katastrof, då kommer de att göra det”. Hah! Kapten Edward Murphy var själv en kugge i maskineriet som ledde till katastrofen i fråga.

Ironiskt nog så bevisade han med sitt eget exempel vad som händer då man inte följer hans lag. Och onda tungor har viskat att hela Murphys lag de facto var en hämnd från de övriga medlemmarna av hans team som var sura för att kapten Murphy hade hängt ut dem. Faktum är att det var de, inte Murphy själv, som citerade “Murphys lag” åt journalisterna på presskonferensen efter olyckan med raketsläden.

Och så gick det ju sedan, att en hel värld nu går omkring och skyller allt fanskap som händer på den där Murphy. Ofta utan att ens veta vem han var. Eller vad han egentligen menade.

Och det är ju lite synd, för han hade trots allt en poäng.

Artikeln uppdaterad 28.1.2021: Tidsangivelserna i början ändrade till att vara tidlösa.