Isolerade Turkiet firade segern i Azerbajdzjan men tvisterna med EU och USA djupnar

När Azerbajdzjan tidigare i veckan firade sin seger i kriget om Nagorno-Karabach var Turkiets president Recep Tayiip Erdogan hedersgäst.

Turkiet stöder Azerbajdzjan både diplomatiskt och militärt. Tillgången till moderna turkiska vapen, speciellt drönare, var avgörande i striderna.

För Erdogan var kriget ytterligare en militär framgång för Turkiets aggressiva utrikespolitik. Men den politiken har också haft ett pris säger Paul Levin, föreståndare för institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet.

– Om man tänker mer strategiskt så har Turkiet har lyckats placera sig som en aktör som andra måste ta hänsyn till men priset är att Turkiet samtidigt ökat sin internationella isolering.

– Nu står Turkiet ganska ensamt och på kollisionskurs med både USA och EU. Relationen med Ryssland är också ganska komplicerad. Så det är långt ifrån att vara bara en framgångssaga, säger Levin.

Konfrontation eller medling?

Under de senaste åren har Turkiet fört en allt mer aggressiv utrikespolitik. Landet har invaderat delar av Syrien, blandat sig i inbördeskriget i Libyen och utmanat EU genom att leta naturgas i omtvistade vatten på östra Medelhavet.

Speciellt Grekland och Cypern har krävt en kraftfull motreaktion för att bromsa de turkiska ambitionerna. Frankrike har ställt sig bakom kraven och ökat sin militära närvaro i regionen.

En annan grupp medlemsländer med Tysklands i spetsen driver en försiktigare politik. I den här gruppen ingår även Italien och Spanien.

– Tyskland har försökt medla i konflikten och vill hellre se att man vänder den negativa spiralen i relationerna mellan Turkiet och EU och får till stånd någon slags positiv spiral där det handlar mer om att samarbeta, säger Levin.

Väljer USA hårdsläggan?

Sent på torsdagen enades EU om begränsade sanktioner mot Turkiet. Sanktionerna är riktade mot personer och företag kopplade till gasletningen.

Levin säger att Turkiet sannolikt kan leva med de här sanktionerna, men att kommande beslut i USA utgör ett betydligt större hot för den redan vacklande turkiska ekonomin.

– Från USA hotar sanktioner både på grund av Turkiets militära samarbete med Ryssland och att en turkisk bank kringgått de amerikanska sanktionerna mot Iran.

De här sanktionerna kan potentiellt bli mycket tuffa, men det beror på vilka åtgärder den amerikanska presidenten väljer.

Sanktioner för hot mot F-35-stridsplanen

I USA är det utrikes- och militärpolitiska eliten fientligt inställda till Erdogan. Men hittills har Turkiets skyddats från sanktioner av president Donald Trump som har ett gott förhållande till den auktoritära turkiska ledaren.

Den absolut största tvistefrågan är det turkiska beslutet att köpa det ryska luftvärnssystemet S-400. USA befarar att samarbetet kan ge Ryssland möjlighet att lättare se det nya amerikanska stridsplanet F-35 på sina radarsystem.

F-35 är ett av alternativen då Finland ersätter de gamla Hornetplanen.

Kongressen har redan godkänt ett robust sanktionspaket, men president Trump har tills vidare låtit bli att verkställa beslutet. Men det skyddet försvinner senast när Joe Bidens administration tar över i januari.

Enligt en del amerikanska källor finns det tecken på att Trump kommer att införa någon form av sanktioner redan innan det.

Erdogan har hittills vägrat att backa i frågan om S-400-systemet, och amerikanska källor säger att det är osannolikt att han kommer att göra det även om det blir ett sanktionsbeslut.

– Det är mycket svårt att bara lägga ifrån sig de S-400-robotarna. Så fort de här grejerna dök upp i Ankara, så insåg vi att vi hade ett stort problem, säger Aaron Stein vid forskningsinstitutet Foreign Policy Research Institutetill tidskriften Foreign Policy.

Biden står för hårdare linje

Bidens administration kommer sannolikt att välja en striktare politik mot Turkiet. Men samtidigt hoppas USA på bättre relationer, i alla fall på långsikt.

Levin säger att det är enklare att se vad som krävs för att lappa ihop relationerna mellan Turkiet och USA än att lösa det infekterade bråket mellan Turkiet och EU. Det beror på att tvisten handlar om specifika frågor.

– Det Turkiet kunde göra är att lova att inte aktivera systemet eller placera ut det, det kunde vara ett första steg, säger han.

Det kunde sedan öppna för samtal med USA och resten av Nato om en lösning på frågan.

Svårlösta knutar med unionen

När det gäller relationerna till EU är frågan svårare. Tvisten om territorialvattnen och de ekonomiska zonerna i östra Medelhavet är svårlöst och det är inte den enda frågan som tär på relationerna.

Levin säger att förbättrade relationer skulle kräva kompromisser och vilja av båda parter.

Turkiet borde dra bort sina forskningsfartyg från de omtvistade vattnen och avhålla sig från att skicka dem tillbaka. Utöver det borde landet tona ned sin aggressiva utrikespolitik i regionen.

Unionen borde samtidigt erkänna att Turkiet har legitima intressen och farhågor i östra Medelhavet. Samtidigt kunde man erbjuda Turkiet utvidgat samarbete i andra områden.

– Det är en svår balansgång för EU. Man vill bestraffa Turkiet för aggressivt beteende, men om man gör det allt för hårt och för mycket riskerar man att stöta bort Turkiet och göra situationen värre, säger Levin.

Positiv agenda

Levin säger att EU är irriterat över Turkiets aggressiva beteende, men samtidigt öppet för en mer positiv agenda.

– Till exempel ett samarbete för att utveckla den tullunion som Turkiet är fångad i. Den är rätt ofördelaktig för Turkiet och var aldrig tänkt som en permanent lösning utan som en övergång tills Turkiet blev medlem i EU.

Turkiets ekonomiska svårigheter betyder att Erdogan säkert är intresserad av samarbete med EU.

– EU är fortsättningsvis Turkiets största och viktigaste handelspartner. Man behöver också EU:s stöd för att kunna ta hand om de nära fyra miljoner flyktingar som man huserar och EU:s medlemsländer inte är villiga att ta emot, säger Levin.

Underliggande konflikt präglar relationerna

Men Turkiet vill inte nödvändigtvis återgå till de relationer och arrangemang som rådde tidigare.

– Det finns en underliggande skild världssyn. Den turkiska regeringen och dess nationalistiska samarbetspartners ser inte längre den västerländska världsordningen som något givet.

I stället för att se Turkiet som en Natoallierad och EU-ansökarstat ser man sig som en stark regional makt som kan agera självständigt.

Turkiets svaga ekonomi betyder inte heller nödvändigtvis att Erdogan kommer att bli mindre konfrontativ.

– Ekonomin får konsekvenser men det är svårt att säga vilka de blir. Man kunde hävda att Turkiets agerande i olika konflikthärdar är ett sätt försöka vända blickarna från ekonomi och få folk att samlas kring den turkiska flaggan i stället.