Ätstörningsvården i Vasa tar hjälp av konsten: ”Konsten kan väcka tankar och känslor som vi sedan använder i terapin”

Genom en ny terapimodell vid ätstörningsenheten vid Vasa centralsjukhus, ska klienterna bli mer delaktiga i vården och konst ska komplettera vården. Resultaten är redan goda, menar ledande psykolog Tero Timonen.

Ätstörningsenheten vid Vasa centralsjukhus har bara funnits sedan 2014, men redan 2018 började ett forskningsprojekt vid enheten för att förnya vårdmetoderna. Detta för att dels få mer struktur i vården, dels för att skapa mer flexibla terapiverktyg genom en ny terapimodell.

– Det var ingen dålig vård tidigare, men sedan man börjat göra på det här sättet blir det mer och mer möjligheter, säger ledande psykolog och forskare vid Åbo Akademi, Tero Timonen.

Med den nya kombinerade terapimodellen görs till en början en individuell analys över klienternas behov och de får en större kontroll och insyn i sin egen vård.

– Modellen ger en struktur till vården. När en klient kommer hit diskuterar vi tillsammans vilka problem klienten har och sätter upp ett mål, vart vi är på väg, vad vi vill och varför vi gör vad vi gör, berättar Anne Priha, klinisk specialsjukskötare vid enheten.

Sjukskötarna har mer terapeutiska verktyg att hjälpa klienter än förr. Verktyg som kan hjälpa dem verbalisera deras tankar och känslor

Priha säger att det är viktigt för klienterna att veta hur länge vården tar och enligt den nya modellen pågår vården mellan ett halvår och ett år, eller mellan 20 och 40 sessioner.

Modellen lämpar sig bäst för 17-åringar och äldre, medan familjeterapi är mer lämpligt för yngre, säger Priha. Vid ätstörningsenheten finns flera olika modeller och de erbjuder också intensiv dagvård.

Busschaufförs-metafor kan hjälpa klienten framåt

Den nya terapimodellen är en blandning av terapiformerna KBT-E och ACT tillsammans med konstinslag. En kombination som är unik i landet, enligt Timonen.

KBT-E är en variant av kognitiv beteendeterapi, speciellt utvecklad vid Oxfords universitet för personer med ätstörningsdiagnos, där man bland annat jobbar med att bryta invanda vanor och mönster.

Enligt Timonen är det KBT som står för själva vårdstrukturen, medan ACT (Acceptance and Commitment Therapy) är ett komplement som bland annat handlar om att hjälpa klienten att acceptera sina egna tankar och att skapa målsättningar för att komma vidare i sitt liv och må bra.

Inom ACT jobbar man till exmpel med metaforer, säger Timonen och ger som exempel en bussmetafor.

– Man tänker att man kör sin egen livsbuss och så kommer det in passagerare, det är mina tankar, funderingar och känslor. De börjar ropa, eller säga att du måste göra si eller så, köra framåt, tillbaka, höger eller vänster.

– Men även om jag har sådana tankar är det jag själv som bestämmer och styr bussen. De finns i mitt huvud, men jag har också värderingar och målsättningar, berättar Timonen.

Metaforerna kan anpassas enligt klienterna och ska hjälpa dem att bättre förstå sina tankar, och även att beskriva vilka värderingar och målsättningar hen har för sitt liv.

– Det är inte alltid lätt att följa vad man bestämt, ens målsättning. Men via metoder och metaforer är det lättare att följa sitt mål, fast man har känslor och impulser som drar i en, säger Priha.

Konstigheter i videona kan öppna upp tankar

Det är också här som konsten kommer in i bilden. Att sätta ord på sina känslor och tankar kan vara svårt, men genom konsten kan man hitta en öppning.

Klienterna går tillsammans med sjukskötaren in i konstrummet vid enheten, där konstnären Johanna Ketolas verk visas på två skärmar. 

Vid första anblick ser det ut som en vacker naturfilm från de finska skogarna, men så dyker det ibland upp människor och djur iklädda gepard- och zebramönster.

– Tanken har varit att det ska finnas natur, men också element som inte riktigt stämmer in och inte hör till omgivningen. Saker som kan vara lite konstiga, men som kan väcka funderingar och tankar, vilket kan leda till en beskrivning.

Timonen vill också betona att det inte handlar om konstterapi, utan att det är så att säga vanlig konst. Ketolas verk har tidigare varit utställda vid Åbo konstmuseum och Timonen säger att en tanke också är att de vill locka klienterna att ta sig ut och observera omgivningen och gå på museer eller ut i naturen.

Konstvideona har också redan inspirerat en del klienter att fotografera sin vardag och närmiljö för att ta med till terapisessionerna.

– Genom fotograferingen hittar de mening i naturen eller i deras vardagsmiljö, och det är viktigt, säger Priha.

– Det handlar om hur den innersta världen ser ut och vad de i vardagen fäster uppmärksamhet vid. Speciellt de positiva sakerna, så att det inte bara är fokus på problemen, berättar Timonen.

Patienterna blir friskare snabbare

Ofta när en klient börjar sin vård kan hen bli sämre till en början, när hen blir medveten om sina problem och svårigheter. Efter det brukar klienten bli friskare och friskare, säger Timonen, och tillägger att med den nya modellen går den här processen snabbare.

– Det är samma processer nu också, men vi har nu verktyg som gör att vi redan från början kan tackla de svårigheterna och sedan går det smidigare framåt och det blir en snabbare vårdprocess.

Även om tyngre depressioner ökat de två senaste åren, vilket enligt Timonen beror på externa faktorer som till exempel coronakrisen 2020, visar resultaten att klienternas självkontroll och acceptans av sin situation förbättrats under åren som projektet pågått.  

Priha säger att både klienter och personal har tyckt om den nya modellen.

– Vi i personalen har fått skolning, som alltid är viktigt om man vill utveckla sig. Sjukskötarna har mer terapeutiska verktyg att hjälpa klienter än förr. Verktyg som kan hjälpa dem verbalisera deras tankar och känslor, säger Priha.

Kan även användas för annan vård

Även om forskningsprojektet har pågått vid ätstörningsenheten, lämpar sig modellen även för annan vård, berättar Timonen.

– Vi har börjat med depressionsbehandling, som hänger ihop med ätstörningsproblematiken men inte enbart. Vi kommer att följa upp med samma sorts strategi där.

Forskningsprojektet är ett samarbete mellan Vasa centralsjukhus, Åbo Akademi samt universiteten i Åbo och Jyväskylä.