Kommentar: Äldreomsorgen kan inte få all skuld för dödstalen – men Finland kan ta lärdom av Sveriges coronavår

Coronakommissionen i Sverige ger svidande kritik åt hur äldreomsorgen är uppbyggd i landet. Resurserna är för små och personalen har i stor utsträckning lämnats ensam med att hantera krisen. Men skillnaderna mellan Sveriges och Finlands äldrevård är små.

Domen över den svenska coronastrategin: för lite för sent

Programmet är inte längre tillgängligt

Först är det skäl att konstatera: Den enskilt viktigaste faktorn bakom det höga antalet döda i äldreomsorgen i Sverige är den allmänna smittspridningen i samhället.

Det säger coronakommissionen klart och tydligt genast i början av den delrapport som publicerades i tisdags.

Att coronaviruset slår hårt mot just de äldre och sköra åldersgrupperna stod klart redan i början av pandemin, och att det är just äldreboenden som har drabbats är på inget vis unikt för Sverige.

Också det slår coronakommissionen fast, i den internationella jämförelse om covid-19 på äldreboenden som också kom i veckan. Rapporten visar ett tydligt samband: i de länder där samhällsspridningen har varit hög, har också många på äldreboenden dött.

Kanske är det ett självklart faktum, men med tanke på hur bristerna inom äldreomsorgen pekats ut som orsaken till Sveriges höga dödstal i månader nu är det lätt att glömma att dödsfallen på äldreboendena inte går att koppla bort från samhällsspridningen av viruset.

Äldrevården ser rätt lika ut i hela Norden

Sverige har en lång väg kvar i utvärderingen av sin coronahantering, men den delrapport som kom i tisdags hade uttryckligen i uppdrag att titta på äldrevården.

Rapporten innehåller kritik mot en del krisbeslut som fattades under våren. Men den allra största delen av kritiken riktas ändå mot själva vårdmaskineriets grund: det handlar om "sedan länge välkända strukturella brister". Brister som gjort att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hanteraen pandemi, och som i stor utsträckning lämnade de anställda ensamma att hantera krissituationen, säger rapporten.

Det är Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete, som skrivit den underlagsrapport som coronakommissionen delvis bygger sina slutsatser på. Den innehåller en diger sifferjämförelse av äldreomsorgen i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Genomgången visar, kanske föga överraskande, att äldreomsorgen i de olika nordiska länderna ser väldigt likadan ut på många punkter.

Det finns inga tecken på att äldre på äldreboenden i Sverige skulle vara skörare än i grannländerna

Andelen som får äldrevård är rätt lika i Sverige och Finland, och i båda länderna är vården allt mer flyttat från institutioner till hem. När fler får hemvård innebär det också att de som behöver bo på boende är de som behöver mer hjälp. Det finns, enligt rapporten, inga tecken på att äldre på äldreboenden i Sverige skulle vara skörare än i grannländerna och inte heller några påtagliga skillnader i hur länge en äldre vanligtvis lever efter inflyttning till äldreboende.

Det finns heller inga avgörande skillnader i anställnings- och arbetsförhållanden på boendena. I Finland är en större del av de anställda heltidsanställda, men samtidigt är arbetsbelastningen per vårdare störst i Norden. En anställd på danska äldreboenden hjälper i genomsnitt 7,6 personer under ett vardagspass (dagtid) jämfört med 8,3 i Norge och 10,1 i Sverige. Finland är på jumboplats med 12,1 personer som ska hjälpas under samma pass.

Klart budskap: "Höj ambitionsnivån"

Sverige har haft flera vårdskandaler genom åren men Finland har verkligen inte besparats från dem. Det var skandalerna som ledde till att siffran 0,7 blev en av Finlands mest omtalade siffror i fjol, och det var så sent som i år som Finlands regering kom överens om den nya personaldimensioneringen. Antalet vårdare ska nu successivt höjas till 0,7 per klient till år 2023.

Men är utmaningarna lösta med den siffran? Handen på hjärtat, har vi orsak att slå oss för bröstet med resurserna vi ger äldrevården i Finland, eller finns det kanske skäl att ödmjukt titta på de åtgärdsförslag som Sverige har haft tunga orsaker att komma fram till?

Coronakommissionens genomgång av bristerna ska inte avfärdas som bara något typiskt svenskt

Coronakommissionens delrapport ger den svenska äldreomsorgen underkänt på många nivåer. Det har brustit i hur väl förberedd äldreomsorgen var och vilka resurser som fanns i både personal och utrustning. Det har också brustit i den nationella nivåns kunskap och insyn i den kommunala vårdens förutsättningar, vilket känns aktuellt att tänka på i samband med Finlands kommande vårdreform.

Kort sagt konstaterar rapporten att äldrevården i Sverige behöver mer resurser. Fler läkare, fler sjukskötartimmar, mindre andel timanställda, bättre tillgång medicinsk utrustning och till skyddsutrustning, ja listan är inte kort. Höj ambitionsnivån, sammanfattade coronakommissionens ordförande Mats Melin på pressträffen i tisdags.

Bristerna inom äldreomsorgen har lyfts upp och varnats för många gånger under de gångna åren, i Sverige men också i Finland. Det finns all orsak att titta på dem med också annat i fokus än den aktuella pandemin. Coronakommissionens genomgång av bristerna är ännu en varningsklocka, och ska med tanke på likheterna till grannländerna inte avfärdas som unikt för Sverige eller bara något typiskt svenskt.