Ellen Strömberg – best of cancel culture 2020

Jag kommer säkert upprepa det här under texten, men jag inleder redan nu med att säga: jag försvarar inte någon. Jag håller absolut inte med någon. Jag ursäktar ingen. Jag tycker samtliga av de exempel jag kommer ta upp i den här texten är förkastliga. Så nu är det sagt åtminstone en gång, försök kom ihåg det senare.

Sällskapet

Spela upp

Jag ser som så många andra SVT:s reportage inifrån anti-vaccinkretsarna, Vaccinkrigarna. Mina flöden fylls av avståndstaganden och fördömanden, mest kring en lokal profil.

Det börjar sakligt och konstaterande, men ganska snart blir trådarna och kommentarsfälten ett ordkrig där en uppsluppen “passa på”-stämning råder.

Likt barndomens drömmiga marknadspåsar som fylldes med papper och pennor, fylls kommentarsfälten med förolämpningar, försök till diagnoser och angrepp som sällan står i proportion till det brott som begåtts.

Ett drev på internet kan man ju också delta i från sin karantän. Och vad är mysigare att samlas kring än ljudet av en svischande bil?

Trots att det är vänner, bekanta och främlingar som i sak säger sig hålla med mig eller stå på i mina ögon “rätt sida”, är det något som skaver.

Det har skavt många gånger under året.

Några månader tidigare är det någon som skriver en milt sagt konservativ – men också felaktig – insändare om sex före äktenskapet till lokaltidningen. Insändaren blir snabbt besvarad och faktabaserat motsagd av flera med auktoritet på ämnet. Men “passa på”-stämningen fortsätter på sociala medier.

Folk är arga för att de hört att hen och hen jobbar, bor eller gör något där och där. Det mesta stämmer inte, men det är svårt att bromsa en ilska.

Det är ju långt ifrån en ny företeelse, men i år har det kanske ändå fyllt en viktigare funktion än tidigare. Det är något att samlas kring.

Eurovision Song Contest blev inställt, drömmen om fotbolls-EM punkterades, sommar-OS blev det ju som det blev med. Ett drev på internet kan man ju också delta i från sin karantän. Och vad är mysigare att samlas kring än ljudet av en svischande bila?

Bilan har fallit ofta och snabbt i år.

En artist blir anklagad för att dejta underåriga.
Svisch.
En barndomsidol blir fast med att ha en Pinterest full med rasistiska och homofoba memes.
Svisch.
En favoritförfattare uttrycker sig transfobiskt, igen.
Svisch.

En influencer åker på solsemester, mitt i rådande pandemi.

En artist som pratat om självkärlek och kropp har juice-fastat och visar glatt upp resultatet.

Det kommer fram att en programledare är otrevlig mot sina anställda.

En Hollywood-skådespelare med huvudroll i en serie har inte velat sitta bredvid statisterna i matsalen.

En svensk tv-profil köper sex och blir tagen på bar gärning.

En hyllad samhällsprofil har skrivit homofoba saker på ett internetforum.

Svischeli-svisch.

Häxbränning var 1500-talets bästa reality-såpa. I romarriket satt man och tittade på dömda fångar som fajtades mot lejon. När giljotinen föll över Marie Antoinettes nacke jublade folkmassorna som hade samlats.

Hej, dags att upprepa: jag ursäktar ingen, försvarar inget. Förkastliga beteenden, minns ni? Mer eller mindre givetvis, att marknadsföra juice-fasta är inte det samma som att dejta 14-åringar.

Folk – inklusive jag – är konstant besvikna och trötta och arga år 2020. Det pratas om att det städas upp, rensas ut och luftas ur.

Och det är bra! Så klart. Tror man på rättvisa så måste man också tro på att det är bra. Vi är många som tror på rättvisa. Vi är många som tänker:

Det är ju så lätt att inte vara den sortens skitstövel, varför låter dom inte bara bli att vara det?

Det repostas och kommenteras och bildas mänskliga kedjor, redo att hand i hand gå genom skogen och jaga fram alla troll. Och det är på sätt och vis bra, makten ska alltid granskas. Folk ska inte få komma undan med att bete sig hur som helst. Folk som sprider felaktig information ska inte stå oemotsagda.

När nån är dum säger man emot, det lär vi oss redan i skolan.

Och folk blir motsagda, korrekturlästa, uppsträckta och ställda inför domstol. Men kommentarsfälten tystnar inte för det. I något skede av varje utrensningsprocess svänger tonen. Marknadsgubben slänger ner en trave post-it lappar också när han ändå håller på. Det passas på.

Det är som sagt svårt att bromsa en ilska.

Någon gång i höstas hittade jag mig själv scrollandes igenom en misstänkt pedofils Instagram. Jag vet inte ens vad som hade fört mig till Instagram-kontot, men någon länk via någon tråd som jag hittade via någon som hade repostat från någon.

Under den senaste upplagda bilden, en selfie, var kommentarerna flera tusen. De flesta önskade den misstänkta död, oftast på våldsamma sätt. Folk hejade på varandra och “passa på”-stämningen var sannerligen där.

Ingen försökte säga emot heller, för vem vill försvara en pedofil?
Inte jag. Jag förstod också deras känslor, det skavde rejält i magen efter att ha läst artiklar om vad den misstänkta hade gjort.

Det var något märkligt med att titta in i den glada selfiens ögon med de texterna färska i minnet. Det gör mig osäker. Hen ser inte ut som jag föreställt mig ondskan. Jag frestas att joina gemenskapen i kommentarsfältet för att på något sätt stilla osäkerheten. Jag vill berätta att jag minsann också står på rätt sida av det här.

Men skavet växer till ett illamående innan jag hinner göra det och jag klickar snabbt ner selfien. Lovar mig själv att aldrig mer klicka på sådana länkar.

Häxbränning var 1500-talets bästa reality-såpa. I romarriket satt man och tittade på dömda fångar som fajtades mot lejon. När giljotinen föll över Marie Antoinettes nacke jublade folkmassorna som hade samlats. Skampålarna stod centralt i alla städer ännu in på 1800-talet. Det är lätt att förfasas sig över dessa folknöjen och kommentera det omänskliga i dem.

Men vem hade jag varit på 1500-talet? Säkert hade jag stått i massan kring bålet. Kanske inte den som ropar högst eller spottar längst, men jag skulle säkert ha stått där, på rätt sida. Hade det skavt då också? Hade jag vänt mig om, bestämt mig för att gå hem och aldrig mer följa en skrikande pojke på gatorna till bålplatsen?

Det är frågor som aldrig kan få svar, men jag hoppas ju det. För oavsett om det är en oskyldigt dömd eller en skitstövel som brinner på bålet, så är det ju utan tvekan ganska långt gånget skitstövel-beteende att stå och titta på när det brinner? Det är väl lika lätt att inte vara den sortens skitstövel också. Eller?

Men det är klart. Ingen går ju säker. Man ser idoler falla, en efter en. Idoler, som i det närmaste tett sig gudomliga i sin fullkomlighet. Om inte ens de lyckas leva rätt, hur ska det gå för mig, en vanlig dödlig?

Har inte jag ganska många övertramp på mitt samvete? Det är kanske bäst att sälla sig och sin högaffel i ledet i alla fall, så att folk förstår att man nog är på rätt sida.

Och ändamålet helgar ju medlen. Står man på rätt sida får man säga vad man vill. All den här förbannade frustrationen man bär på, man kan lika gärna skrika lite till. Passa på.

Eller så försöker jag låta bli att vara den slags skitstövel också. Oavsett så känner jag ett behov av att tredje gången gillt skriva: förkastliga beteenden. Inget försvar, ingen ursäkt.