NHL-kolumnen: Ska det bära eller brista? Omstartande Puljujärvi och "veteranrookien" Lehtonen hör till säsongens intressantaste finländare
Både Mikko Lehtonen och Jesse Puljujärvi är dubbla världsmästare och hör till Finlands bästa hockeyspelare. Då det gäller NHL-spel är de ändå oskrivna blad – men på grund av olika orsaker. Båda spelarna står inför den viktigaste säsongen i karriären då NHL kör igång onsdagen den 13 januari.
I Yle Sportens NHL-podd tar redaktionens NHL-nördar Mattias Simonsen och Anders Nordenswan tempen på världens bästa ishockeyliga och bjuder på drivet snack om de finländska spelarna. Under hela säsongen publiceras varje tisdag ett nytt avsnitt på Yle Arenan.
Säsongens första avsnitt: Vad ska man ha koll på då en exceptionell NHL-säsong kör igång?
Den 22-årige Jesse Puljujärvi gör comeback i NHL efter en paus på nästan två år. Betydligt mer erfarna Mikko Lehtonen är däremot ett helt oskrivet blad i Nordamerika och gör först nu debut i NHL, dagar före sin 27-årsdag.
Jesse Puljujärvi 2.0 – är hans tid nu?
Alla minns hur Puljujärvi spelade in sig i nationens hjärta med sina insatser i JVM 2016 och några månader senare i U18-VM. Gulden, som kom efter dominerande individuella insatser, såg ut att vara blotta inledningen av en paradmarsch mot en fantastisk karriär i NHL.
Det som gick många förbi, när den fysiskt mogne Kärpät-adepten flög fram i juniorturneringarna, var hur mycket hans taktiska sinne lämnade att önska. I den vilda juniorhockeyn räckte det med att vara individuellt hypertalangfull, men då "Pulju" skulle foga sig till strikta spelkoncept och möta fullvuxna män så fick han problem.
Där hans kedjekamrater från JVM-guldlaget 2016, Sebastian Aho och Patrik Laine, redan som tonåringar var redo att spela herrhockey, så var Jesses vida cirklar i rinken och bristerna i att läsa spelet ett potentiellt problem då tiden och utrymmet blev en bristvara.
På stor is i FM-ligan klarade sig Puljujärvi relativt bra. Han spelade i ligans bästa lag och fick ganska bekymmerslöst utnyttja sina styrkor. Men redan säsongen 2015/16 kunde man se skillnaden mellan honom och klubbkamraten Aho. Det blev 28 poäng på 50 matcher för ”Pulju”, medan den knappt ett år äldre Aho snittade en poäng per match.
En som såg Puljujärvis brister med tanke på spel i liten rink var Columbus Blue Jackets klubbchef Jarmo Kekäläinen som inte reserverade sin landsman då han hade chansen, utan valde Pierre-Luc Dubois. De flesta minns säkert att Puljujärvi var rankad solklar trea i inför draften 2016 efter ettan Auston Matthews och tvåan Patrik Laine.
Tyvärr hamnade Puljujärvi i laget med reserveringstur nummer fyra – Edmonton Oilers. NHL:s kanske sämst ledda organisation kunde inte motstå frestelsen, men hade absolut ingen plan eller strategi för att ta in en verkligt oslipad diamant. Som dessutom inte talade engelska.
Uselt Oilers, uselt
Organisationen tog otroligt nog nästan inget ansvar för killen som de använde sin första reserveringstur på. Edmontons vanvettiga "strategi" resulterade i att de tre följande säsongerna blev ytterst tunga för den lite vilsne pojken från norra Finland.
I Oilers bollades den gröna stortalangen mellan olika kedjor som om han varit en 35-årig "journeyman". Och då han inte var mogen att spela som coachen ville, så skickades han till Bakersfield Condors – ett av AHL:s sämst skötta farmarlag.
Uselt Oilers, uselt.
Sommaren 2019 fick Puljujärvi äntligen nog. Han vägrade att återvända till Edmonton och satsade istället på FM-ligaspel med Kärpät. I Uleåborg har han sedan dess varit riktigt bra – 65 poäng på 72 matcher – men inte dominerande.
Jesse småler igen – åtminstone tillsvidare
Och där är vi nu. Osäkerhetsmomenten kring hur Puljujärvi som spelare och person lämpar sig för NHL är långt ifrån raderade, men nu tar han chansen och gör en omstart i Edmonton Oilers. En klubb vars verksamhet fortfarande består av många frågetecken.
Enligt Oilers PR-avdelning är åtminstone det karakteristiska leendet tillbaka. Förhoppningen är att 22-åringen ska ta en stor roll i Edmonton och antingen spela bredvid Connor McDavid eller Leon Draisatl. Alltså som en topp-6-forward – den enda vettiga rollen för "Pulju" i NHL.
Med en knapp vecka kvar till starten är Puljujärvi ändå placerad i trean med Kyle Turris som center och Josh Archibald som vänsterytter. Det 31-årige nyförvärvet Turris har under sina tre senaste NHL-säsonger stått för 42, 23 och 31 poäng.
Zach Kassian och Kailer Yamamoto finns på högerflanken i toppkedjorna. Det känns plötsligt som om tiden i Edmonton skulle ha stått stilla under Puljujärvis sejour i Kärpät och att han är tillbaka på ruta ett.
Hoppas att magkänslan om att Oilers och Puljujärvi fortfarande är långt ifrån en gemensam melodi bara visar sig vara skribentens överkänslighet. Annars väntar igen besvikelser för båda parterna.
Mikko Lehtonen har skyndat långsamt
Om Puljujärvi fortfarande är ett oskrivet blad som hockeyspelare på högsta elitnivå, så är den andra dubbla världsmästaren Mikko Lehtonen ett fulländat proffs. "Bobby" fyller 27 år tre dagar efter att NHL-säsongen kört igång och har sett allt som Europa har att erbjuda.
Lehtonen hörde till laget som öppnade den nya gyllene perioden för juniorhockeyn med JVM-guldet i Malmö 2014. Då spelade han i par med guldhjälten Rasmus Ristolainen och skötte sin roll utmärkt. Av guldlagets backar fick ändå Ristolainen, Ville Pokka och Esa Lindell mest uppmärksamhet.
När Lehtonen drygt fem år senare vann guld i herr-VM fick ingen back större rubriker. Åbokillen var guldlagets bästa försvarare och valdes in i turneringens all star-lag i turneringen där bland andra John Klingberg, Mattias Ekholm, Thomas Chabot, Shea Theodore och Dimitri Orlov var med.
Många trodde att den starka skridskoåkningen, självsäkerheten, den fina puckhanteringen och rollen i guldlaget skulle generera saftiga anbud från NHL. All star-backen hade inför VM tecknat ett tvåårskontrakt med Jokerit och stannade i Europa.
Lehtonen kom till VM 2019 efter en stark, men inte lysande, säsong i Jönköpingslaget HV71 och följande adress blev KHL. I Jokerit fortsatte han sedan på samma spår som i VM – Lehtonen var KHL:s bästa back från hösten 2019 till senhösten 2020.
Säsongen 2019/20 vann han backarnas poängliga med 17+32 på 60 matcher och var sexa i KHL:s poängliga. I maj 2020 var tiden mogen för att skriva på ett ettårigt rookiekontrakt med legendariska Toronto Maple Leafs.
Leafs lånade ut honom för hösten till Jokerit. I KHL skruvade Lehtonen ytterligare upp produktionen och noterades för 8+9 på 17 matcher innan det var dags att hoppa av Jokerit och förbereda sig för det stora steget till Toronto – staden där ishockey och Leafs följs med hysteriskt intresse.
Lehtonen kan vara precis vad doktorn ordinerat
Lehtonen gjorde sitt egentliga genombrott på herrnivå i en stad och ett lag som på alla möjliga sätt är långt från metropolen Toronto och stormrika Maple Leafs. Kouvola och lokala KooKoo var adressen säsongen 2015/16.
Nu är han i alla fall där, i en omgivning där varje match och nästan varje enskilt byte genomlyses och analyseras på alla tänkbara plattformar av mer eller mindre insatta analytiker. Och av massvis med överengagerade fans som är pinsamt medvetna om att det strax gått 54 år sedan Leafs vann Stanley Cup.
Många är spelarna – och speciellt backarna – som knäckts av den schizofrena atmosfären. Aki-Petteri Berg fick åren 2000–2004 känna på hur det är att vara hatobjekt i Leafs-landet – och då var sociala medier ännu bara på embryostadiet.
Om någon ska klara av att komma från ingenstans (med lokalt perspektiv) till Toronto och hållas lugn i alla väder, så är det ändå Lehtonen.
Vägen har varit lång och hela tiden präglats av en lugn tro på det egna kunnandet. En attityd som gör att Lehtonen på isen egentligen alltid tar rätt beslut med och utan puck – helt oberoende av vad som står på spel.
Faktum är att det finns en mängd likheter mellan honom och den betydligt yngre, men mycket mer NHL-erfarna, Miro Heiskanen. Inget dåligt utgångsläge.
Dagarna före NHL kör igång har Lehtonen tränat i Leafs tredje backpar tillsammans med ett annat nyförvärv, färska Stanley Cup-mästaren Zach Bogosian. Inte ett helt misslyckat utgångsläge, men ”Bobby” Lehtonen ska ha kunnandet för att spela i Leafs andra backpar och logga stora minuter.
Det kräver kanske att coachen Sheldon Keefe litar på Lehtonen och parar ihop honom med en annan left-back, exempelvis Jake Muzzin. Med bara två högerfattade backar i truppen – Justin Holl och Zack Bogosian – blir det i vilket fall som helst omöjligt att bygga tre stycken left-right-par.
Lehtonen själv har deklarerat att han inte har några problem med att spela på fel sida, som högerback.
Bara att hoppas på att oerfarne Keefe inte försöker tvinga in Lehtonen i en roll som inte passar honom, för att ”lära sig NHL-spel”. Då kan sejouren i Nordamerika bli kort för backen som lagen i de europeiska ligorna direkt dreglar efter och som tror på sig själv i alla väder.
Smeknamnet ”Bobby” är ett bra exempel, det fick han som D-junior i fostrarklubben Kiekko-67. Inte för att han dominerade som namnförebilden Bobby Orr, utan för att han envist gillade att äga pucken och försöka avancera med den. Trots att han allt som oftast misslyckades.
Då lät han sig inte skrämmas av kritiska kommentarer – och så har det fortsatt.
Tack för att du läste.
Du får gärna skicka respons och frågor till Yle Sportens NHL-podd via den här kolumnens kommentarsfält!
Källor: Aamulehti, Daily faceoff, Hockeydb, Quanthockey, Wikipedia.