Irina Björklund i Fredsmäklaren - ett porträtt av en ny sorts stark kvinna

Hon har spelat många stora roller sedan genombrottet som 24-åring för tjugofyra år sedan. Med sin roll i tv-serien Fredsmäklaren bryter Irina Björklund ny mark och bevisar att grått är det nya starka.

Till en början har jag svårt att sätta fingret på varför jag blir så tagen av den politiska dramaserien Fredsmäklaren som hade premiär i höstas.

Visst är intrigen snyggt flätad, de världspolitiska perspektiven intressanta och miljöerna fängslande - men det är något annat som får mig att klicka fram avsnitt efter avsnitt på Arenan.

Småningom inser jag att genren och intrigen kommer i andra hand - det är fredsmäklaren Ann-Mari som håller mig i sitt grepp.

Denna tystlåtna karriärkvinna vars vilja glimmar i samma stålgrå nyans som den kortklippta frisyren.

Kvinnan som stänger ute världens krig och yrkesrollens krav med hjälp av minimala hörlurar och ett par välanvända löparskor. Och som medan hon springer skapar rum för nya tankar.

Eftersom mina framgångar i löpspåret är ungefär lika blygsamma som mina insatser för världsfreden så handlar intresset definitivt mera om projektion än identifikation.

Men det spelar ingen roll, poängen är att Ann-Mari springer in som en frisk fläkt i den söndersminkade medelåldersvärld jag förväntas vara en del av.

Hon inte bara utstrålar kraft - hon ger kraft.

I begynnelsen var Lulu och Levottomat

Innan vi går in på Fredsmäklaren vill jag gärna jag spola bandet bakåt en aning eftersom jag plötsligt insett att mitt jobb som filmrecensent ganska långt löpt i jämnbredd med Björklunds karriär.

Utan att ha reflekterat över det har jag följt henne från de första stora rollerna i Rukajärven tie (1999) och Levottomat (2000).

Två filmer som annonserade att den inhemska filmen var på väg in i en ny fas - modernare, självsäkrare och med en finslipad estetik.

Två filmer som gjorde Irina Björklund till stjärna - tillsammans med namn som Peter Franzen, Mikko Nousiainen, Matleena Kuusniemi och Laura Malmivaara.

Men redan innan det finska genombrottet hade Irina uppmärksammats stort på finlandssvenskt håll.

Hon slog igenom i Svenska Teaterns omdiskuterade uppsättning av Lulu (1997) och figurerade också i 1990-talets tv-satsning Vägsjälar(1998).

Sedan genombrottet har Björlund medverkat i mängder av inhemska filmer - men också gjort roller i internationella produktioner.

De senaste tjugo åren har hon och maken Peter Franzén valt att bo utomlands - först i USA och numera i Frankrike.

Vid sidan av jobbet som skådespelare har musiken efterhand tagit allt mera plats och Björklund är bland annat känd för att spela såg och uppträda med folkmusikgruppen Pauanne.

En roll man inte tackar nej till

När jag mot slutet av 2020 får möjlighet att tala med Irina Björklund är hon i Finland för att lansera en skiva med musik inspirerad av den rollkaraktär hon spelar i Fredsmäklaren.

En roll det var lätt att ta till sig. I en helhet som lockade.

– Temat var överlag ett sådant som jag inte kunde tacka nej till för att det har en så mycket djupare betydelse än en vanlig fiktiv tv-serie.

– Här pratar vi om sådant som är viktigt för hela mänskligheten, säger Björklund som berättar att hennes rollgestalt är sammansatt av många olika förebilder. Verklighetens fredsmäklare - de som påverkar läget i världen.

Men skådespelare påverkar också - med de roller de väljer att göra eller inte göra. Och när jag undrar vad Björklund söker efter i nya projekt säger hon att det är helheten som avgör.

– Jag känner ett ganska stort ansvar som skådis - att vara en modell för vår generation och kommande generationer och då måste det finnas någon form av tyngd.

– Åtminstone är det viktigt att det ämne man pratar om också är viktigt för en själv.

Det som är viktigt är inte alltid lätt och Irina pratar om utmaningarna med rollen som Ann-Mari. Berättar hur omöjligt det var att ens försöka greppa mängden kunskap en fredsmäklare laborerar med.

Få en bild av hur mycket de läser, av det ständiga uppdaterandet av politiska skeenden runt om i världen,

I något skede var den enda utvägen att bara gå in i manuset - ta dess händelseförlopp till sig och förse Ann-Mari med konturer.

– Jag började löpa, lärde mig turkiska och med tanke på Ann-Maris skärpa bestämde mig för att vara ett år utan alkohol för att kunna vara så skarp som möjligt.

– Rent skådespelarmässigt var det mest utmanande att fylla Ann-Maris inre värld, den som inte syns. Hon döljer hela tiden så mycket.

Den osminkade medelåldern

Det är uppenbart att seriens Ann-Mari döljer något, håller tillbaka. Men det är just återhållsamheten - stramheten - som gör henne så effektfull.

Gör henne till en cool kvinna. Som samtidigt strider mot den trista klichébilden av att det inte finns några intressanta roller för kvinnliga skådisar över fyrtio.

Björklund säger sig vara glad över att i den här åldern - hon är född 1973 - få en av sitt livs intressantaste roller.

Ann-Mari är dessutom något så ovanligt som en medelålders kvinna som verkar vara du med sin ålder - som vet sitt värde. Vilket var ett mycket medvetet val från Björklunds sida.

– Hon sminkar sig inte, hon färgar inte håret. Hon är hyfsat stilig, ren och välklädd, men inte mer än så. Det gör att man inte objektifierar henne på något sätt - hon är verkligen bara sig själv.

– Man väntar sig ofta att kvinnor alltid skall vara så representativa och upplagade, men hon kommer som hon går och står och det får räcka. Och det gör att hon får en viss auktoritet bland männen hon träffar.

En superhjälte

Ju mer jag tänker på Ann-Mari desto mer ser jag henne som en slags intellektuell superhjälte.

... istället för att svinga svärd går hon in i närkamperna med språket som främsta vapen.

Precis som en traditionell superhjälte är hon vältränad och coolt klädd, men istället för att svinga svärd går hon in i närkamperna med språket som främsta vapen.

Olika språk i olika sammanhang.

Och varje gång hon byter språk tycker man sig kunna uppfatta nyansskillnader i det hon ger uttryck för - tycker sig ana olika sidor av Ann-Mari.

Björklund som är uppvuxen med fyra språk - svenska, finska, engelska och franska - bekräftar att alla språk känns olika och kan fylla olika funktioner i berättandet.

– Det är ett starkt budskap för rollkaraktären om hon plötsligt väljer att säga något på turkiska till någon och därmed lämnar de andra utanför konversationen. Det är mycket man kan göra med språket i olika situationer.

– Det finns scener där jag träffar min svenska assistent och plötsligt säger något på finska, vilket visar att Ann-Mari är försjunken i sina tankar.

Ett kärt återseende

Ann-Mari byter frejdigt mellan språken och finska talar hon genomgående med den livvakt hon mot sin vilja tvingas samarbeta med.

Betydligt bättre löper samarbetet med skådespelaren som gör rollen - Mikko Nousiainen.

Mannen hon spelade mot i millennieskiftets hetaste och mest omtalade drama; Aku Louhimies Levottomat.

För mig är det en stor behållning att se Nousiainen och Björklund spela mot varandra igen och det visar sig ha varit ett glatt återseende.

– Det var hemskt roligt! Vi har inte gjort något tillsammans sedan Levottomat, men redan då var det lätt att hitta en kemi med honom.

– Samma kemi satte in när vi nu provspelade mot varandra och jag tänkte att “om det är vi två som skall göra det här rollerna så kommer det att bli lätt”.

Det blev de två och den kemi som onekligen är påtaglig i serien hör till elementen som kunde bädda för en andra säsong - även om den emotionella biten är liten i jämförelse med det politiska dramat.

Ett drama som lyfter fram kurdernas situation, talar om vapenhandel, behovet av diplomati och kunskap. Och som väcker åskådarens intresse för frågor som annars hotar drunkna i flödet av nyhetsinslag.

Så i väntan på en potentiell andra säsong tänker jag läsa mer om den verklighet serien skildrar.

Och fundera på om jag nästa gång jag har möjlighet att tala med Irina Björklund borde fråga om hon möjligen minns en viss radioinspelning för läääänge sedan.

En radioessä av Pauli W Leiponen som delvis spelades in i autentiska ljudmiljöer. Hon var det nya namnet på scenen och jag som just hade börjat jobba med radio fick följa med för att lära mig mer om mitt nya jobb.

Minns hur hon elegant svingade sig upp på en avsats i berg och dalbanans skrangliga konstruktion för att läsa in repliker medan jag drabbades av akut höjdskräck och fick hjälpas ner…

Nja, när jag tänker efter tror jag att jag skippar den anekdoten och satsar på att inspireras av Ann-Maris springande istället. Ibland är det bättre att blicka framåt än bakåt.