Bokrecension: Vi vantrivs i samtiden – ny essäsamling om smärtpunkter här och nu

”Samtiden är redan halvvägs in i framtiden, samtidigt som den befinner sig med bakbenen i det förflutna. Samtiden är en liten hund, som hoppar och skäller, som rusar emot dig glatt hälsande men som biter lite för hårt” konstaterar den svenska författaren och debattören Torbjörn Elensky i essän ”Inte nu, men nu” som ingår i essäsamlingen Här/Nu 10 + 1 essäer som samtiden som Ellips förlag gett ut för att fira ett decennium av litterär utgivning.

Förlaget vände sig till elva personer för att be dem reflektera över samtiden utgående från sina egna skapandeprocesser – anslaget fick gärna vara personligt, men skribenterna uppmuntrades också att fundera på samtiden ur olika kulturella, politiska och filosofiska perspektiv.

Resultatet är en samling texter som handlar om allt från sociala mediers inverkan på vårt välbefinnande och författarens ansvar gentemot sina läsare till djurrättsaktivism och klimatkatastrofen.

Till en början känns samlingen rätt så splittrad och bångstyrig, men så småningom ser man hur skribenterna faller varandra i talet och ger uttryck för vantrivsel i en samtid som kännetecknas av en osund självbespegling och samhällsundergrävande individualism, en värld som i alltför hög grad ställer människan i fokus i stället för att se till naturens och djurens bästa.

Coronapandemin – hot eller möjlighet?

Texterna är skrivna under våren/försommaren då coronapandemins första våg svepte över världen, och många skribenter uttrycker en oro över hur pandemin kommer att påverka oss och världen.

Den finska poeten Miia Toivio konstaterar att det är omöjligt för oss att förstå på vilket sätt vår värld förändrats av pandemin, och att vi bara måste acceptera denna osäkerhet och försöka leva i nuet, vara närvarande och leva enligt våra egna värderingar, ”främja motståndet och frammana medkänsla” i en tid när rasismen och främlingsfientligheten frodas, när de accelererande klimatförändringarna skapar turbulens i atmosfären och ritar om geografin.

När den Nya Pesten kringskär ens vardag och rubbar hela ens existens kan man i likhet med den svenska kritikern Sara Abdollahi trots allt uppleva ett slags lugn eller en form av stilla tröst: ”jag kan inte längre kontrollera vare sig mitt liv eller min förmodade död”.

Det enda man kan göra mitt i all denna ovisshet är att vänta – och kanske man drabbas av melankoli, inte depression ”utan snarare en känsla av sorg och förlust”.

Den brittiska författaren och litteraturaktivisten Steve Dearden hoppas för sin del att vi inte väljer att återgå till ”det normala” när pandemin släppt greppet om oss, utan att vi har modet att bygga upp något nytt.

När vi går in i post-covideran befarar Dearden nämligen att kulturinstitutionerna kommer att återöppna men inte öppna upp. Han uttrycker en önskan om att kulturella institutioner skulle våga göra sig av med gamla hierarkier, egenintressen och ojämlikhet och i stället måna om större mångfald och diversitet – både i sina organisationsstrukturer och i det kulturella utbudet.

Sociala medier gör oss till kanskemänniskor

De sociala mediernas allt större makt över oss är ett återkommande tema i flera av essäerna.

Journalisten och författaren Marcus Prest skriver om hur detta ständiga flöde ”pockar på engagemang för tusen olika ärenden, frestar, retar, tänder en irritation över samma ärenden och sammantaget försänker (...) mig i en hålögd passivitet medan irritationen stelnar till, förvandlas till frustration som blir kvar som svarta grötrester faststelnade i kastrullbotten”.

Att ständigt dröna omkring på olika sociala plattformar hotar att göra oss oförmögna att engagera oss på riktigt, att inte vilja binda oss vid någonting.

Enligt Marcus Prest är detta icke-väljandet en modern sjukdom som leder till ångest eftersom vi blir oförmögna att på allvar förankra våra liv.

Symptomatiskt nog var ett av orden i nyordslistan år 2020 ”kanskeman”, ett ord som betecknar en man som inte vill engagera sig fullt ut i ett förhållande. De sociala medierna hotar att göra oss alla till ”kanskemänniskor”, ur stånd att engagera oss och fördjupa oss i olika ämnen.

Också Miia Toivio ser en stor samhällsfara i hur sociala medier riktar vår uppmärksamhet inåt mot oss själva istället för att få oss att fokusera på frågor som angår oss alla, så som politik.

Förutom att de sociala medierna skapar frustration och irritation framkallar de distortion, dissonans och diskrepans och utgör ett allvarligt hot mot demokratin i världen. Inte minst pågrund av de bubblor av samsyn och samförstånd som uppstår i vårt digitala universum.

Poeten Cia Rinne konstaterar att det blivit alltmer avgörande ”(a)tt vara skeptisk mot all information och ifrågasätta källor (---) i och med den stigande nätbaserade nyhetskonsumtionen”, och att informationskriget på nätet utgör ”en riskmultiplikator som underminerar samhällets reaktionsförmåga”.

Författaren i samtiden

I samlingen ingår också ett antal texter där skribenterna på ett mer konkret plan utgår från det egna skrivandet och funderingar kring textens förhållande till samtiden.

Hannele Mikaela Taivassalo skriver om det omöjliga i att vara i ett nu när man skriver: ”att skriva är att vara i det som varit och ständigt röra sig framåt mot något annat, tänka bort från nuet. Att vara i ett nu är att inte skriva.”

Men enligt Taivassalo går det i alla fall att mötas inne i texten för att skapa en upplevelse av samtidighet, ett nu.

Torbjörn Elensky är inne på samma resonemang när han skriver om hur all litteratur är samtida, ”av den enkla anledningen att det är läsningen som ger texten liv”. Och då spelar det ingen roll om texten är skriven för 700, 400 eller 150 år sedan: ”Dante är samtida. Don Quixote rider just nu ut mot väderkvarnen. Alice faller ner i kaninhålet hela tiden.”

I ”Jag ska skriva en atombomb – en essä om författarens ansvar” skriver Adrian Perera om sin ovilja att bära ansvar för hur hans böcker påverkar eller uppfattas av läsare:

”En författare måste i någon mån låta boken ta ansvar för sig själv, i stället för att krampaktigt styra den mot vissa mål i hopp om att befästa sin egen självbild.”

Att rikta fokus bort från människan

En av de stora frågorna i vår tid är klimatfrågan, och Cia Rinne frågar sig ”(h)ur tala, skriva, vara, mitt i en pågående ekologisk kollaps och marginalisering av miljontals människor”.

Svaret är enligt Cia Rinne att varsebli, ta ansvar och att aktivt ingripa i frågor som berör samtiden. Att med språkets hjälp – det obestämda, det osäkra och det icke-uppenbara - synliggöra världens komplexitet och sammansatthet.

Miia Toivo är för sin del trött på alla dystopiska framtidsbilder som hotar att göra henne handlingsförlamad. Hon önskar få ta del av kraftfullt utopistiska budskap om framtiden – budskap som kan engagera oss att på riktigt se bortom människan.

En som riktar fokus bort från människan är poeten Matilda Södergran som skriver om sitt engagemang för djurens rättigheter och sin aversion mot antropocentrismen, ”vår tids största jagsjuka”.

Matilda Södergran lyfter fram frågan om djurens frigörelse som en fortsättning på andra emancipatoriska rörelser – så som rättighetskampen för slavar, arbetare, kvinnor och homosexuella.

Här/Nu 10 + 1 essäer om samtiden är en läsvärd samling som förvisso spretar och stretar åt olika håll, men som förenas i en oro över polariseringen i världen idag, den tilltagande isolationismen och instängdheten/inskränktheten, och inte minst den accelererande klimatkatastrofen.