Film: Se upp för Jönssonligan - Tomas Alfredson gjorde retrokonst av älskad töntnostalgi

Filmvärlden lever i likhet med många andra branscher under hård pandemipress och Se upp för Jönssonligan hör till de filmer som gått en ny väg och flyttat in i streamingvärlden. Men erbjuder filmen i sig något nytt?

Det var tänkt att Jönssonligan skulle gå upp på den svenska biorepertoaren under julhelgen, men så blev det alltså inte. Istället blev den en del i streamingtjänsten CMores utbud.

Det är inte någon nyhet att streamingvärlden tränger allt längre in på biografernas territorium, men det oväntade var att regissören Tomas Alfredson offentligt bad om ursäkt för att det gick som det gick.

I ett öppet brev till det svenska folket skrev han att filmen fått många miljoner i stöd från Svenska filminstitutet och att han "skäms som en hund" över att filmen placeras bakom en betalvägg.

Alfredsons utspel var den andra överraskningen i samband med den nya Jönssonliganfilmen - den första var att han tog sig an det gamla konceptet.

Med filmer som Låt den rätte komma in (2008) och den flerfaldigt Oscarnominerade Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2012) hade man kanske inte väntat sig att han skulle ge sig i kast med en filmserie med klara buskisvibbar.

Så hur gick det?

Utgångspunkten

Se upp för Jönssonligan spinner vidare på den svenska framgångssaga som började skrivas när Varning för Jönssonligan - baserad på den danska serien Olsen-banden - hade premiär för fyrtio år sedan.

Under åren har vi fått både renodlade uppföljare och en fristående serie riktad till en yngre publik (1996-2006). Ett försök till nylansering gjordes 2015 - och nu är det alltså Tomas Alfredsons tur.

Och då gäller det att först ta ett skutt bakåt i tiden - till själva grundupplägget.

I händelsernas centrum står en liga ledd av det självutnämnda geniet Sickan vars intellekt ständigt sprudlar av de mest avancerade planer.

Planer som är rent ut sagt lysande.

Problemet är att det sällan går som planerat, Trots att underhuggarna Vanheden och Harry gör så gott de kan. Ofta med stöd av Harrys flickvän Doris.

I de första filmerna ingick också Rocky - en godmodig finlandssvensk i Nils Brandts gestalt.

Den brokiga skaran planerar, övar och genomför ivrigt olika brott som varvas med att Sickan tvingas göra en och annan fängelsevända.

Medan Gösta Ekman & co drog storpublik i Sverige gick vi i Finland man ur huse för att se Uuno Turhapuro såsa omkring med sina vapendragare Härski Hartikainen och ingenjör Sörselsson.

Det var en tid när man skämtade om det mesta och inte drog sig för att spela med enkla medel - män med ett komiskt yttre, illasittande kläder och olika grader av berusning.

Men går det att upprepa det mönstret idag?

Elegant i överkant?

Faktum är att den nya Jönssonfilmen övergett de skrikigaste stereotypierna för att istället satsa krutet på en extremt snygg retrobakgrund.

Det är snyggt lite på samma sätt som när Alfredson i Tinker, Tailor, Soldier, Spy återskapade ett tweeddoftande spionlandskap från det kalla krigets dagar.

Även Se upp för Jönssonligan är visuellt utstuderad in i minsta detalj.

Murriga nyanser varvas med klara färgklickar och tidsmarkörerna lägger sig som balsam runt själen på den som törstar efter gamla skrivmaskiner, vinylplattor och bildpresentationer som sker via en projektor.

Allt andas retro - inklusive Sickans planer som ofta byggs upp kring en slags hemslöjdsvariant av MacGyvers vapenarsenal. Några meter plastslang och ett metspö och sedan är det bara att dra ut i krig. Liksom.

Men medan detaljerna fungerar som blinkningar mot en svunnen tid andas tempot och bildvinklarna helt klart 2020-tal.

Inledningen har så många snabba vändningar att man måste vara alert för att inte trilla av vagnen mellan de snabba klippen.

Däremellan går det oväntat långsamt med scener som känns lösryckta och/eller utdragna.

Frågan är om en äldre publik orkar hänga med i svängarna? Och om en ung tittare fattar hänvsningarna till det förflutna?

Eller uppfattar underhållningsvärdet i att få se Lena Olin och Reine Brynolfsson som sliskiga skurkar.

Finlands sak är vår och Vår tid är nu

För en finländsk publik är intrigen hur som helst intressant eftersom den till stora delar utspelar sig i Helsingfors - och anspelar på de forna satsningarna på att bli en monarki.

De stereotypier man övergett i det svenska persongalleriet tar man igen på den finska fronten - men på ett underhållande sätt.

Pekka Strang spelar adelsmannen som gärna vill bli kung medan Hannu-Pekka Björkman gör presidenten som inte vill veta av något tjafs.

Det dansas tango, äts gröna kulor och spelas kantele. Och när svenskarna vill visa sin akting för Finlands president säger de “ei saa peittää”.

Kort sagt - det är rätt kul. Åtminstone för den som var med när gröna kulor var “the shit” och alla svenskar man mötte rabblade den där textraden de sett på elementet i hytten på Viking Line.

Frågan är hur kul gröna kulor är för en rikssvensk tolvåring?

TIden väntar inte på någon - inte ens på Sickan

Så vad kan man annat säga än att Jönssonliganfilmerna - i likhet med serien om boxaren Rocky och alla andra berättelser som sträcker sig över decennier - speglar sin samtid.

Även när de satsar på att vara retro.

Här har man gått från en buskishumor som bejakat sin inneboende töntighet till ett stilmedvetet uttryck för en självmedveten ironi.

Vanheden har gått från att vara ett småchauvinistiskt och pratglatt busfrö till att bli en nörd som bor hemma med mamma och pappa och knappt vågar öppna munnen.

Den sexiga Doris som ofta fick nöja sig med att servera öl och vara allmänt uppmuntrande har blivit en sportklädd actionhjältinna i Hedda “Vår tid är nu” Stiernstedts gestalt.

Och på tal om öl så har Harrys ständiga pilsnerpimplande ersatts av ett mer sofistikerat smuttande på en sober snaps till maten.

Men det är väl så det är - att det som var rätt igår inte nödvändigtvis är rätt idag. Tids nog får vi veta hur slitstark den nya Jönssonligan är.