Carljohan Eriksson såg 25-årige målvaktskompisen avsluta karriären på grund av depression: "Folk tycker de har rätt att kasta ur sig påhopp och vi spelare ska tåla det"

"Åke, 50, från nånstans behöver inte berätta åt mig att jag gjort en stor miss"

Carljohan Eriksson tycker att mentala problem fortfarande känns stigmatiserat att prata om inom idrotten

Pandemisäsong, succéår, fotbollsdrömmar. Det finns mycket att prata om med Carljohan Eriksson efter ett på många sätt lyckat 2020. Mjällby-målvakten skulle gärna prata om andra saker som det skrivs mindre om.

Nästan sju av tio finländska elitidrottare har haft problem med sin mentala hälsa under 2010-talet, visade en undersökning som Yle publicerade i höstas efter att ha samlat in svar från över hundra före detta och aktiva idrottare.

Tydliga siffror från en bransch där inre och yttre press skapar en kombination som ofta är svårhanterlig. Resultatbörsen styr stora delar av diskussionen.

Resultaten är också grunden för den här intervjun med Carljohan Eriksson. Målvaktslöftet från Helsingfors har tagit steg i sin utveckling, stod merparten av matcherna när Mjällby överraskade och slutade femma i allsvenskan i fjol och är på väg någonstans med sin talang.

2020 var bra för Eriksson. Han hoppas att 2021 ska bli ännu bättre.

När det redan skymmer utanför fönstret, kaffekopparna är urdruckna för länge sen och samtalet har pågått i nästan en timme justeras tonläget.

– Jag tycker att det pratas för lite om psykisk sjukdom inom idrotten. Det känns stigmatiserat. Om man inte tål kränkningar och påhopp är man plötsligt mentalt svag. Det har jag jättesvårt att acceptera.

"Mådde dåligt på varje träning"

Carljohan Eriksson har sett hur det kan gå på nära håll.

För ett drygt år sedan avslutade Mjällbys målvakt Jesper Johansson sin fotbollskarriär som 25-åring. Johansson hade varit sjukskriven i några månader när klubben gick ut med beskedet att hans karriär var över.

Psykisk ohälsa var anledningen till sjukskrivningen. Roten till problemet var pressen på att prestera som kom från flera håll. Till slut blev Johansson deprimerad.

– Han mådde dåligt på varje träning, men han är med i vår lagledning nu och mår bra, säger Eriksson.

Att vara fotbollsproffs ger privilegier. Bra betalt, en plattform att studsa från och en stark plats i samhället. Att vara fotbollsproffs gör dig också till en måltavla.

– Om jag har gjort en stor miss på planen vet jag om det. Åke, 50, från nånstans behöver inte berätta det åt mig på sociala medier. Påhoppen säger mer om de som skriver dem, men i slutändan är det vi spelare som lider.

– En ung spelare kan tvingas radera sitt konto på Twitter efter en dålig insats. Den här delen av fotbollen är himla hemsk och det pratas för lite om det. Folk tycker att de har rätt att kasta ur sig kränkande åsikter på grund av att vi spelar. Det är helt snett.

Eriksson poängterar att han personligen inte har blivit speciellt hårt drabbad i sociala medier, men han har också sett kommentarer om sig själv på exempelvis supportersajten Futisforum.

– Hur den mentala hälsan påverkar unga spelare borde lyftas fram ännu mer. Unga är nyfikna och vill veta vad folk tycker. Det finns personer som kan ta idiotiska kommentarer hårt. När man skriver om unga spelare kan man försöka ha tungan mitt i munnen.

"Supportrarna är superviktiga för spelarna och klubben, men de är en av rösterna jag försöker stänga ut."

Målvakter står ofta i gränslandet mellan himmel och helvete. En straffräddning och du är hjälte, en stor miss och du är syndabock.

Eriksson nickar instämmande när jag frågar hur mycket målvaktsjobbet handlar om det mentala.

– Minst sjuttiofem procent.

– Jag tycker aldrig att jag har stått ut med min talang, men jag har aldrig brytt mig så mycket om vad andra tycker. Det har varit min styrka. De som följer fotboll utifrån har väldigt sällan kunskapen som behövs för att jag ska ha någon nytta av att lyssna på dem.

När jag spelade i Finland njöt jag mest av att spela derbyna i Helsingfors, medan exempelvis en cupmatch med femtio åskådare har varit hemska upplevelser

Fjolårets debutsäsong i allsvenskan var både lyckad och knepig för Eriksson, men på speciellt ett sätt var den väldigt lärorik.

– Jag har aldrig haft problem att hantera press. När jag spelade i Finland njöt jag mest av att spela derbyna i Helsingfors, medan exempelvis en cupmatch med femtio åskådare har varit hemska upplevelser.

– Det fanns ingen publikpress under hela 2020. Därför var fjolåret ett utmärkt sätt att utveckla förmågan att hålla tillräckligt hög nivå i matcher där pressen inte finns automatiskt.

Vill visa ledarstaben i år

Det här samtalet började trots allt i resultatlistorna – och det finns orsaker till det.

Tjugotvå allsvenska matcher från start och femma i allsvenskan är bevis för Erikssons framsteg som målvakt. Allt var tipptopp 2020 om man blundar för en pandemi?

Långt därifrån.

Eriksson väger orden när han pratar om sin situation i Mjällby. Den har varit och är fortfarande lite märklig.

På ytan ser allt väldigt bra ut. Han startade tjugofem matcher när Mjällby skrällde och avancerade till allsvenskan 2019 och det blev nästan samma saldo på den högsta serienivån i Sverige i fjol.

Under ytan har tvivel bubblat.

– I något skede vill man känna fullt förtroende från klubben och veta att man är uttalad förstamålvakt. Det har jag egentligen inte haft sedan 2016 i HIFK – och då var jag inte riktigt redo. Den säsongen gick mer eller mindre åt helvete.

"Det har känts som att HIFK har varit ivrigt på att bryta ner kompisgänget av spelare som byggde mycket i klubben. Det kändes ovärdigt mot dem. Det blev tvärt stopp och sen kom Changs IFK."

Carljohan Eriksson om turbulensen i HIFK

Eriksson har inlett båda säsongerna i Mjällby på bänken och relativt snabbt fått ta över. I fjol kom Marko Johansson på lån från Malmö FF, men han flyttade tillbaka.

– Man vill känna sig trygg och uppskattad. Spelar en lånemålvakt före dig så vet man att man inte sitter superbra till och det var något jag fick tampas med mentalt.

När Johansson lämnade stod en obekväm Eriksson kvar i Mjällby. Den känslan fanns kvar i flera matcher innan det släppte.

– Jag har en jättebra avslutning av säsongen att bygga vidare på. Nu vill jag visa ledarstaben att de inte behöver fundera på att plocka in en förstamålvakt. Jag känner att jag är redo mentalt för att hålla den kravnivå som jag sätter upp utan att någon flåsar mig i nacken.

"Gått mycket saktare än jag trodde"

När allt kommer omkring har tre säsonger i Sverige – först i Jönköpings Södra och sen i Mjällby – ändå varit oerhört nyttiga.

De skarpa kanterna som gav honom ett rykte som en misstagsbenägen, ung målvakt i Finland har blivit rundare. Under åren i finländska ligan tyckte han att ryktet var orättvist och det ledde till att han överarbetade.

– Som målvakt måste man hitta sin bekväma zon. Att hitta den har varit min största utmaning och jag förstod inte ens det tidigare.

"Jag märkte att en del tappade motivationen när förra säsongen sköts fram och det inte fanns ett datum att sikta mot. Till slut var man mest lättad över att det var slut. Det gick jäkligt snabbt och resultaten var bra för laget."

Mycket av målvaktsjobbet handlar om att sprida trygghet. 2020 förstod Eriksson det.

– Mycket har hänt om man jämför med mina HIFK-år. Alla säger att jag ser så annorlunda ut i målet och är säkrare. Jag tycker att den tuffa perioden i fjol var den tid då jag har varit minst självsäker någonsin.

Känner du att du har tagit rätt steg i din karriär hittills?

– Det har gått mycket saktare än jag trodde, men jag är mer eller mindre där jag förtjänar att vara just nu. Jag är i en liga som syns i länder med en högre nivå och jag är ung som målvakt, men jag får gärna ta många steg på utvecklingstrappan på kort tid nu.

Vad siktar du på i år?

– Jag känner mig redo att leva upp till min förmåga. Jag vill spela varje match och vara förstamålvakt.

Tankar kring landslaget?

Intervjun görs i januari. I normala fall hade fotbollslandslaget varit på ett läger där spelare från de nordiska ligorna får chansen i Markku Kanervas lag.

Mycket talar för att Carljohan Eriksson hade fått göra sin debut i landslaget då. Kanervas ordinarie målvaktstrio Lukas Hradecky, Jesse Joronen och Anssi Jaakkola hade inte varit uttagningsbara och bakom dem borde Eriksson stå rätt långt fram i kön efter de två senaste säsongerna.

– Visst grämer det en del att det inte blev ett läger, men jag litar på att jag får chansen om jag är värd den.

"Jag vill steppa upp och prata mer i vårt omklädningsrum i år. Jag har haft en tendens att fundera vad andra tänker om mig, men det har jag blivit av med nu."

Förra hösten kunde landslaget ha blivit aktuellt. Jaakkola blev pappa i oktober och landslaget behövde fylla på med en målvakt. Då ringde Kanerva till klubblöse Niki Mäenpää som redan hade lagt av i landslaget.

– Han var säkert en väldigt lämplig lösning för dem. Det får inte påverka mig och jag köper att jag inte är med i diskussionen just nu. Jag är säker på att de överväger alla alternativ före varje uttagning … men min mamma och min flickvän kanske hade en annan åsikt. De tyckte att det var ett väldigt intressant val, säger Eriksson och skrattar.

– De kanske ville hjälpa Niki med att hitta en klubb. Jag tycker inte att det var oschysst mot oss andra. Tredjemålvakten är kanske inte den mest avgörande pjäsen i truppen, men landslaget skulle oavsett vara en stor ära.

Hur ser du på målvaktskonkurrensen i landslaget?

– Om man ser på hela truppen är den helt otrolig. I höstas i matchen mot Frankrike ställde landslaget upp med flera spelare som håller till i mindre ligor eller lägre divisioner. På min position var det Jesse, som håller Serie A-klass, som spelade.

Landslagsdrömmen, spel i större ligor och Champions League driver Eriksson framåt. Hans avtal med Mjällby löper ut efter 2021.

– När jag var yngre kände jag att jag förtjänade mer än jag hade. Nu förstår jag att mina insatser i matcherna inte höll samma nivå som mina tankar om mig själv. Det gäller att vara bäst på match.

– Nu hänger allt på mig och mina prestationer. Det här jobbet är på så sätt bra. Förr eller senare får man det man förtjänar och det är skönt.