Mystisk ny signal från yttre rymden väcker frågor: Är vi ensamma i universum?

Har vi rattat in en signal eller rentav ett meddelande från en utomjordisk civilisation? En som i så fall skulle husera i det närmaste grann-solsystemet!

Mystisk ny signal från yttre rymden väcker frågor: Är vi ensamma i universum?

31:31

Den 18 december läckte brittiska tidningen the Guardian ut en spännande nyhet. Den fick inget värst brett genomslag i mainstream-media, men vetenskaps- och nördsajterna gick omedelbart upp i varv.

En mystisk signal hade snappats upp av Parkes-radioteleskopet i Australien.
Det skedde i april, men signalen låg länge oupptäckt på hårddiskarna från Parkes. Ett radioteleskop producerar alltså obscena mängder data. Det tar sin tid att gå igenom alltsammans.

Knivskarp signal

Men i höstas insåg Shane Smith, en forskarstudent som satt och finkammade den digitala signalen att där finns någonting utöver det normala bruset.

Det var en mycket udda signal som framträdde. Till att börja med hade den en otroligt smal och knivskarp bandbredd på 982,002 megahertz. Det här råkar vara en frekvens som är ganska fri från trafik när det kommer till jordiska satelliter och rymdfarkoster.

Det var dessutom en mycket kompakt signal, till synes fullpackad med information. Som en forskare vid Berkeley-universitetet, Andrew Siemion, uttryckte saken:

Vi känner inte till något naturligt sätt att komprimera elektromagnetisk energi i ett enda frekvensfack.

Siemion säger att det inte ännu finns någon vettig jordisk förklaring till signalens ursprung.

Ingen har heller lyckats ratta in signalen på nytt. Det tycks ha varit den där ena gången, och sedan tystnad.

100 miljoner dollars projekt

Signalen, kallad BLC1 (Breakthrough Listen Candidate 1) snappades upp inom ramen för det så kallade Breakthrough Listen-projektet. Det är ett initiativ från den rysk-israeliske fysikern och IT-magnaten Juri Milner. Ingen mindre än professor Stephen Hawking fanns också med när projektet sjösattes 2015.

Breakthrough Listen är ett ambitiöst, långsiktigt försök att finkamma himlarna efter signaler som kunde avslöja intelligent liv utanför vårt eget solsystem. Med andra ord, det är en del av den äldre och större SETI-rörelsen (Search for Extraterrestrial Intelligence). Breakthrough Listen har en budget på mer än 100 miljoner dollar och tillgång till de bästa radioteleskopen. Rent vetenskapligt och fysiskt sorterar det under Berkeley-universitetet i Kalifornien.

Men tillbaka till biffen: den besynnerliga signalen BLC1. Den upprepades alltså aldrig efter den där gången i april i fjol. Då pågick den inalles i trettio timmar. Och som sagt, allt tyder hittills på att signalen inte kom från jorden.

Hur vet vi det? Tja, det har att göra med att signalen hade en tydlig dopplerförskjutning. Signalens frekvens “driver” nedåt, våglängden tänjs ut över tiden, med andra ord. Och varför det? Jo: Parkes-teleskopet som fångade upp den, står på jorden som roterar. Det här gör att eventuella utomjordiska signaler som teleskopet fångar upp rödförskjuts, eller dopplerförskjuts, an efter som jorden och teleskopet vrids. Det här alltså förutsatt att signalen kommer från rymden.

En jordbunden signal som ett jordbundet teleskop råkar fånga upp, genomgår ingen dopplerförskjutning. Den hålls på samma ställe på skalan hela tiden. Och det gjorde inte BLC1-signalen. Den “drev” nedåt, just så som den bara kan göra om den kommer från rymden! Och BLC1-signalen tycktes komma från riktningen där Alfa Centauri, solens närmaste stjärngranne, befinner sig.

Signalen verkar artificiell

Sedan har vi också det det här med att signalen uppvisar tydliga tecken på att vara artificiell. BLC1-signalen har som sagt en väldigt smal bandbredd. Den är en väldigt energisk signal som upptar en väldigt väl avgränsad och tydligt definierad spalt på skalan. Frekvensfack kallas det på fackspråk. Rymdens naturliga radiokällor, som enorma vätgasmoln och kvasarer etcetera, de är inte alls lika tydligt definierade. De strålar mycket mer diffust.

Och det tar inte slut där. BLC1 är av allt att döma modulerad! Modulering är alltså till exempel det då man omvandlar data till radiovågor genom att baka in information i en bärvåg. BLC1-signalen innehåller med andra ord information.

Klart är att sånt här oundvikligen kittlar fantasin, inte minst då man tänker på riktningen som signalen tycktes komma från. Alfa Centauri, solens närmaste stjärngranne, ynka fyra komma två ljusår härifrån. Ett annat solsystem, men ändå relativt nära. I samma kosmiska postnummer som vi, mer eller mindre.

Alfa Centauri, den fjärde ljusstarkaste stjärnan på natthimlen, består för övrigt inte av en utan tre individuella stjärnor. Men för blotta ögat framstår det som en enda stjärna. Alfa Centauri huserar på den södra stjärnhimlen och går inte att se från Finland.

Men kanske vi kan höra den? Var det Alfa Centauri som ringde den där dagen i april i fjol?

Det är aldrig E.T. - tills det är det

Nå, i ärlighetens namn, ledsen för kallduschen men det är aldrig rymdvarelser som ringer. Och högst sannolikt var BLC1-signalen inte heller det. De här signalerna visar sig alltid ha ett jordiskt ursprung, förr eller senare. Det vill säga, tills den dagen då de inte har det. För de flesta i branschen tycks anse att det bara är en fråga om tid innan den dagen kommer.

På SETI-institutet, instansen som koordinerar spanandet efter intelligent liv i rymden, är man hur som helst försiktiga med att dra för långtgående slutsatser av BLC1-signalen.

Troligen är det här inte en utomjordisk signal, och vi kommer att kunna bekräfta det förr eller senare, sade ledande astronom Franck Marchis vid SETI-institutet i pressmeddelandet.
Men, fortsatte han, som en forskare vid SETI-institutet skulle ingenting göra mig gladare än att ha fel.

Och apropå det: vad vore livet utan lite oskyldig spekulation. Så låt oss ha en liten “tänk om”-session. Vad finns där borta vid Alfa Centauri, som BLC1-signalen tycks härstamma från? Vad vet vi om de lokala förhållandena och möjligheten till att det kunde existera intelligent liv där?

Som sagt så består Alfa Centauri av tre individuella stjärnor. Alfa Centauri A, den största av de tre, samt mellersta systern Alfa Centauri B. Och så den lilla, röda dvärgstjärnan Proxima Centauri, som inte går att se med blotta ögat från jorden. Proxima är hur som helst den av de tre som ligger närmast oss. Solens allra närmaste enskilda granne, med andra ord.

Jordliknande planet nära oss

2016 skrevs rymdhistoria då en exoplanet upptäcktes i omloppsbana runt Proxima Centauri. Planeten fick namnet Proxima b. Den som först identifierade planeten var den finländska forskaren Mikko Tuomi, som då verkade vid Hertfordshire-universitetet i Storbritannien.

Tuomi kammade igenom datamaterial som hade samlats in i olika studier under det senaste årtiondet. Bland annat data från Europeiska sydobservatoriet ESO:s 3,6-meters teleskop i Chile. Närmare bestämt då teleskopets planetsökningsinstrument HARPS. Och till slut kunde han, med hjälp från kolleger, konstatera att jovisst, det ligger en planet där borta.

Och inte vilken planet som helst, faktiskt. Proxima b är en jordliknande planet, bara cirka 20% större än jorden. Och den kretsar på ett avstånd från sin stjärna som gör att vatten i princip kan förekomma i flytande form på dess yta. Varken för hett eller för kallt. Proxima b ligger inom den så kallade guldlock-zonen.

Ett år på Proxima b är bara 11 jordiska dygn långt. Så länge tar det alltså för planeten att fullborda ett varv runt sin sol. Men solen i fråga, Proxima Centauri, är som sagt en röd dvärgstjärna. En av universums vanligaste stjärntyper, även om vi inte ser dem, för att de är så små och ljussvaga.

Men å andra sidan kommer Proxima Centauri att lysa i miljarder och åter miljarder år efter att vår egen sol har bränt ut sig. Röda dvärgstjärnor är otroligt långlivade.

Två mycket olika världar

Vi vet inte mycket om Proxima Centauris planet, Proxima b, förutom att den finns där. Det här baserat på inverkan Proxima b har på sin stjärna då den kretsar runt den. Vi har inte ännu några direkta bilder av planeten. Men det kanske förändras bara vi får tillgång till rymdteleskopet Hubbles efterträdare, James Webb Space Telescope, som enligt planerna ska tas i bruk senare nu i år, den 31 oktober är det tänkt att teleskopet ska avfyras från Franska Guyana.

Sedan 2019 vet vi också att det finns en annan planet kring Proxima Centauri. Proxima c har den fått heta. Den här planeten är hela sju gånger mer massiv än jorden. Antingen är den en så kallad superjord, en stenplanet i stil med jorden men mycket större. Eller så är den en så kallad mini-Neptunus, en gasjätte i stil med Neptunus här i vårt eget solsystem, fast mindre.

Om det sitter någon och sänder där borta så sitter de högst sannolikt inte på Proxima c. Den kretsar för långt ute från sin stjärna för att vara gästvänlig för liv. På tok för kall, helt enkelt.

Finns det någon där borta som ligger bakom signalen kallad BLC1, så skulle de i så fall sannolikt ha Proxima b som sin hemvist. Men hur trovärdigt är det här?

Som Franck Marchis från SETI-institutet konstaterar i pressmeddelandet beträffande signalen, det känns lite för bra för att vara sant. Jag menar, ta en galax som vår egen, Vintergatan. Mer än 100 000 ljusår i genomskärning. Nånting mellan 200 och 400 miljarder stjärnor, ingen vet exakt. Intelligent liv skulle vara som en handfull nålar i en obegripligt enorm kosmisk höstack. Och så skulle en av nålarna finnas på en planet alldeles här intill? Hur sannolikt är det?

Inte sannolikt alls, medger Marchis. En stor hög osannolikheter staplade på mer osannolikheter.

Osannolikheter i kubik

Men å andra sidan, de säger ju också att det är helt hopplöst osannolikt att den rätta lottoraden skulle vara 1 2 3 4 5 6 7. Ändå är just den här sifferkombinationen varken mer eller mindre sannolik än någon annan, som 5, 12, 17, 21, 25, 29 och 37.

På samma sätt, om det skulle bara skulle finnas, säg nu sju intelligenta civilisationer i Vintergatan, finns det inget som säger att två av dem inte skulle kunna ligga inom fyra ljusårs avstånd från varandra. Det är bara jätte-osannolikt.

Eller är det?

En annan möjlighet dyker upp om man utgår från att det finns intelligent liv både här och hos i grannen, på Proxima b. Nämligen att intelligent liv är vanligt som rosk där ute. Att galaxen är fullkomligt nedlusad av det!

Nå, det här är ju såklart ren och skär spekulation. För att det skulle vara sant så borde den galaktiska etern formligen koka av artificiell radiotrafik. Och det gör den inte. Vi har idkatSETI-aktiviteter, alltså lyssnat efter tecken på intelligent liv i mer än 40 år nu, utan att få napp. Så det tyder nog på att den pessimistiska tolkningen av Fermi-paradoxen är den korrekta.

Fermi vaddå? kanske nån säger. En snabb repetition. Det finns alltså ett berömt uttalande som lär ska ha yttrats av den italienska fysikern och Nobelpristagaren Enrico Fermi 1950, under ett lunchmöte med några kolleger. Fermi stördes smått av kollegernas nonchalanta bergsäkerhet om att utomjordingarna inte bara existerade, utan färdades rutinmässigt över de enorma interstellära vidderna.

"Var är de?"

Så Fermi ställde en enkel, liten fråga som fick det att bli knäpptyst vid lunchbordet. Frågan löd: “Var är de?” Varför har vi varken sett eller hört av dem vid det här laget?

Så här resonerade Fermi alltså. Vår hemgalax Vintergatan är omkring tio miljarder år gammal och mer än 100 000 ljusår i genomskärning. Om utomjordiska civilisationer hade rymdskepp som kan färdas med en ynka procent av ljusets hastighet, skulle utomjordingarna ändå vid det här laget ha hunnit kolonisera hela galaxen tusen gånger om.

Och med tanke på det här, menade Fermi: varför har vi inte sett ett spår av dem eller snappat upp en enda bevisligen utomjordisk radiosignal från rymden, trots att vi, som sagt (till dags dato) har lyssnat i över 40 år med några av våra största och kraftfullaste teleskop?

För en tid sedan, då när man ännu kunde gå och se folk uppträda live, hörde jag en föreläsning av den brittiske fysikern Brian Cox. Han hör till Fermi-pessimisterna: han menade att det kan vara så att intelligent liv kanske uppstår så pass sällan att det vid en given tidpunkt bara finns en planet med intelligent liv i en galax av Vintergatans typ. I genomsnitt, alltså. Och att den planeten är jorden just nu.

Vi kanske helt enkelt hade en helt osannolik tur som klarade oss genom hela den där flera miljarder år långa, primitiva fasen utan att utrotas av ett asteroidnedslag, en supernova eller någon annan megakatastrof.

Hårdhänta stjärnmammor

Att två planeter bokstavligen på spottavstånd från varandra, som jorden och Proxima b skulle ha haft samma tur och överlevt ända upp i radioåldern (samtidigt!) eller längre, det känns som sagt lite för bra för att vara sant. Inte minst med tanke på att röda dvärgstjärnor inte nödvändigtvis är de mest ömsinta stjärnmammor till sina planetbarn.

Röda dvärgstjärnor som Proxima Centauri är ofta väldigt aktiva av sig, magnetiskt. De kastar ur sig våldsamma stormar av laddade partiklar, som kan åstadkomma enorm skada när de träffar en planet. Och planeterna kring en röd dvärgstjärna kretsar ofta väldigt nära sin sol, eftersom solen i fråga är så liten. Så det kan bli mycket stryk åt det eventuella liv som försöker sticka upp huvudet på en planet som Proxima b.

Vilket kan tolkas som ännu ett argument för att BLC1-signalen med tiden visar sig ha en naturlig, jordisk förklaring.

Men å andra sidan, det är ett ohyggligt stort och ohyggligt gammalt universum, där de mest osannolika saker händer, förr eller senare. Så helt säker kan man förstås inte vara.

BLC1-signalen är ju för övrigt inte först i sitt slag. Det finns en annan, ännu berömdare signal, som faktiskt börjar vara till åren kommen. Den fångades upp 1977 av Ohio State-universitetets Big Ear-radioteleskop i USA.

Förra gången E.T. ringde (kanske)

Signalen kallas för Wow-signalen. Namnet kommer sig av en spontan anteckning som astronomen Jerry R. Ehrman, som hade kvällsskiftet den dagen, gjorde i marginalen till utskriften av signalen.

Också Wow-signalen var en mycket klar och tydlig signal - någon använde adjektivet loud, alltså högljudd. Mycket mer framträdande än någonting annat i skyn just den kvällen. Precis som BLC1-signalen hade den en mycket smal bandbredd. Kort sagt, en händelse av just den där sorten som får en att utbrista i ett spontant “wow!” Om man vet vad det är man bevittnar.

Wow-signalen hade frekvensen 1420.4 MHz. Den pågick i 72 sekunder, varefter den försvann. Den tonade inte ut sakta, den bara bröts, som om någon vridit om en strömbrytare. Och trots ihärdiga försök har ingen har någonsin lyckats ratta in den igen, vare sig Jerry Ehrman eller någon annan. Men den förblir den starkaste kandidaten hittills för en radiosändning från en utomjordisk civilisation. Om nu inte BLC1-signalen mot alla odds visar sig vara det.

Det som gör Wow-signalen särskilt intressant är själva frekvensen. Cirka 1420 megahertz. Jag har varit inne på det här tidigare här i Kvanthopp, men låt oss göra en snabb repetition.

Den magiska frekvensen

1959 skrev två fysiker från Cornell-universitetet, Philip Morrison och Giuseppe Cocconi, en uppsats där de spekulerade kring just det här. Om en utomjordisk civilisation skulle få för sig att kontakta oss - eller någon annan som kunde tänkas lyssna - då skulle de sannolikt använda just den frekvensen, menade Morrison och Cocconi. 1420 megahertz, eller 21 centimeters våglängd. Inom mikrovågsbandet med andra ord.

Vad är så speciellt med just den frekvensen? Jo, den råkar vara den frekvens som neutral vätgas strålar på. Väte, universums allmännaste grundämne. Det finns moln av vätgas nästan överallt man spanar i rymden. Det här innebär att den här frekvensen är hyfsat fri från oväsen från andra källor. Vilket, i sin tur, leder till antagandet att 1420 megahertz är frekvensen som en tekniskt avancerad civilisation skulle föredra om och när den vill sända interstellära meddelanden.

Signalen som Parkes-teleskopet snappade upp i våras, BLC1, vilken frekvens har den då? Inte 1420 megahertz, som Wow-signalen. BLC1-signalen låg på 982 megahertz. Fortfarande inom mikrovågsbandet, och fortfarande på ett område inom det elektromagnetiska spektrumet som är relativt fritt från diverse mänskliga källor. Kort sagt, en frekvens som jag skulle sända på om jag ville öka på sannolikheten för att någon på Proxima b skulle höra.

Nå, sådana här spekulationer är ju underhållande, men de är, när det kommer till kritan just det, spekulationer. För stunden måste vi agera som om vi vore ensamma i galaxen. Om vi är ensamma bär vi ju det intelligenta livets fackla i hela vår enorma galax, så vill vi definitivt inte tappa den. Jag menar, om vi inte kommer på andra orsaker till att vilja överleva som art och som civilisation.

Det är helt okej att lyssna efter signaler från stjärnorna. Det kan åtminstone inte skada. Men vårt liv finns här och nu. Sjabbla inte bort det.