FN:s förbud mot kärnvapen nu i kraft – en vinglig milstolpe eftersom strategiska länder inte ansluter sig

I dag träder ett unikt avtal i kraft: FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Det ses som ett historiskt steg mot avlägsnandet av ytterst dödliga vapen. Men kruxet är att de stora kärnvapenmakterna har vägrat att ratificera avtalet. Inte heller de nordiska länderna har anslutit sig till det.

Avtalet om förbud mot kärnvapen (Treaty to Prohibit Nuclear Weapons, TPNW) förbjuder tillverkning, innehav och bruk av kärnvapen samt hot om användning av kärnvapen.

Här kan du se vilka länder som anslutit sig eller ratificerat avtalet.

Kulmen på många års kamp

Att kärnvapenförbudet nu träder i kraft i en rad länder kan ses som kulmen på åratals kamp mot kärnvapen. Målet är att det som USA gjorde i Hiroshima och Nagasaki i slutet av andra världskriget inte upprepas. Atombomber ska inte fällas ner över städer.

Avtalet ses som mycket viktigt eftersom det är ett grundläggande juridiskt  instrument. I de stater som har ratificerat avtalet som träder i kraft i dag är kärnvapen alltså nu förbjudna enligt internationell lag. 

Avtalet om kärnvapenförbud har ett starkt folkligt stöd i många Natoländer - även om Nato som organisation kraftigt motsätter sig avtalet.

Det finns ju nu för tiden så kallade minikärnvapen som faktiskt kan användas och som inte bara finns i avskräckande syfte. Vi vet att det finns flera länder i Mellanöstern som är intresserade av den här typens vapen

― Laura Lodenius

Ickespridningsavtalet utgjorde en början

Laura Lodenius, verksamhetsledare vid Finlands Fredsförbund, säger att arbetet började med det så kallade ickespridningsavtalet - ett avtal som skulle tillämpas på länder som redan hade hunnit utveckla kärnvapen.

I enlighet med ickespridningsavtalet förbinder sig kärnvapenstater att inte sprida kärnvapen vidare till andra stater samt att verka för nedrustning. (Non Proliferation Treaty, NPT, slöts 1968 och trädde i kraft 1970).

- Men nu under de senaste tio åren har det pågått en process där man fokuserar på att kärnvapen är ett stort humanitärt problem och inte enbart ett strategiskt vapen. Det här har lett till att man arbetar för ett totalförbud mot kärnvapen och inte bara ett förbud mot spridandet av kärnvapen, säger Lodenius.

Hon bedömer att det nog har en viss betydelse då majoriteten av världens länder anser att kärnvapen är olagliga.

- Ett tecken på det är ju att kärnvapenländerna har blivit mycket upprörda över det här avtalet.

Först såg det bra ut - och 120 nationer godkände tanken 

FN:s generalförsamling godkände ursprungligen avtalet om förbud mot kärnvapen i juli 2017.

Då godkändes avtalet av över 120 nationer - dock ingen av de nio nationer som man vet eller antar att besitter kärnvapen (USA, Ryssland, Storbritannien, Kina, Frankrike, Indien, Pakistan, Nordkorea och Israel). Inte heller försvarsalliansen Nato godkände det.

De nordiska länderna har pressats

Trots att kärnvapenförbudet nu trätt i kraft i flera länder står alltså strategiska kärnvapenländer utanför det. Också de nordiska länderna har tackat nej till avtalet.

Laura Lodenius säger att hon alltid har sett det som självklart att de nordiska länderna ska ansluta sig till förbudsavtalet men att de pressas att inte skriva på ett avtal om förbud mot kärnvapen.

- De ständiga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd är stora och mäktiga, och de har påverkningsmöjligheter. Vi vet att USA har sagt att om man vill vara en god vän och få stöd så ska man inte underteckna avtalet. Inom Nato har det i gemensamma ställningstaganden sagts att det här avtalet är dåligt, säger Lodenius.

Sverige och Norge var i början positivt inställda

Lodenius påpekar att både Sverige och Norge i början var positivt inställda till ett avtal som förbjuder kärnvapen - men att de så småningom ändrade sig.

- Intressant nog var Norge initiativtagare till hela den process som ledde till det här avtalet, och Sverige var med och röstade för avtalet i FN i ett tidigare skede, men drog sig ur i sista stund. Här har faktiskt skett påtryckning på hög nivå. Men det är förstås en svår sits för Natoländerna Norge och Danmark då Nato följer sin linje.

Det officiella argumentet är att man vill stöda bara det ena av de två kärnvapenavtal som finns, och då väljer man det här gamla ickespridningsavtalet

Laura Lodenius säger att den officiella förklaringen till motståndet mot förbudsavtalet handlar om ett slags konkurrens mellan de båda kärnvapenavtalen; ickespridning eller totalförbud.

De mindre länder som inte vill ratificera det nu aktuella förbudsavtalet säger att de hellre förbinder sig till ickespridningsavtalet.

- Man anser att det nya förbudsavtalet innebär en risk och att det gamla ickespridningsavtalet skulle lida av att det nu görs ett striktare förbudsavtal. Men så är det ju inte. Det är ju tvärtom. Jurister har konstaterat att man faktiskt kan följa båda avtalen utan problem, säger Lodenius.

Nato vill inte att kärnvapen ifrågasätts

De flesta kärnvapenmakter hävdar att deras vapen främst är avsedda att fungera som avskräckning.

Kärnvapnen ska enligt Nato inte förbjudas eftersom existensen av dem innebär att det på sätt och vis kan upprätthållas en hotbild som håller världen i balans.

- Enligt Nato ska kärnvapen inte ifrågasättas. Hela doktrinen går ut på att "den ena" inte vågar använda kärnvapen så länge "den andra" också kan använda samma vapen, konstaterar Laura Lodenius.

Enligt Lodenius kan man ändå inte betrakta existensen av kärnvapen enbart som en avskräckande hotbild.

- Det finns så kallade minikärnvapen som faktiskt kan användas och som inte bara finns i avskräckande syfte. Vi vet att det finns flera länder i Mellanöstern som är intresserade av den här typens vapen, och det betyder att om vi inte kommer åt kärnvapnen så lyckas vi inte heller stoppa spridningen av kärnvapen till nya aktörer, säger Laura Lodenius.